Måndagar utgör en sjundedel av mitt liv

Det är måndag morgon. Jag känner det i samma ögonblick som jag vaknar. Inte bara för att klockan ringer tidigt och livet genast drar igång. Det är dags att börja en ny femdagarsperiod med jobb. Nu för tiden är det en ganska neutral och oladdad känsla, men det är ändå något som är där. Något som ger lite måndagsblues.

Onkel Toms stuga är inte utan våldsamma skildringar!

Jag måste gå till jobbet. Det ger andra förutsättningar för den här dagen än gårdagen. Det är inte min dag idag. Jag jobbar för någon annan. Jobbet och jag hade en kärleksaffär i många år. Sedan blev det knas som rundades av med att min arbetsgivare gjorde klart var hen och jag stod i vår relation. Det var inte jag som började den fighten – om det ens var en fight -  tvärtom så kände jag mig som en förlorare av att bara delta. Det gjorde att måndag morgon var det samma som ångest eller senare frustration, irritation och tankar om framtiden. Hur länge skulle jag orka?

Nu är det negativa borta och i stället är det ersatt av en känsla av frihet. Jag och min arbetsgivare har inga lojaliteter till varandra eller outtalade förväntningar. Jag går till jobbet och jag får min lön. Jag får samma lön som tidigare men kraven är lägre. Jag kan ha halva dagar då jag inte har så mycket att göra. Jag har nya arbetskamrater som jag trivs med och vi jobbar med något som är spännande. Just nu känns det som jag kom ut som vinnare ur de senaste årens turbulens.

Men jag säljer min tid. Måndag till fredag varje vecka säljer jag min tid. Drar jag bort tiden jag lägger på mina barn och andra måsten i vardagarna så är det nästan hela min övriga tid som jag säljer till min arbetsgivare. Då bestämmer någon annan över min tid.

Måndagar är speciella, det är dagen då det är som mest påtaglig att det är skillnad mellan min egen tid och den tid jag säljer. Sedan rullar det på resten av veckan och jag reflekterar inte på samma sätt. Allt är inte dåligt; att jag säljer min tid är bra, i synnerhet eftersom jag säljer den dyrt. Det gör att jag kan göra mycket med pengarna jag får ut. Å andra sidan så har jag så mycket annat jag vill göra som inte kräver så stora summor pengar.

Just konflikten mellan vad jag vill göra och behovet att tjäna pengar är som störst på måndagar. Den konflikten kan få finnas, men måndagar får aldrig bli dåliga dagar igen! De utgör en sjundedel av mitt liv. Måndagar kan får vara som de är nu - lite mellanmjölk. Men det saknas passion.

Men är det passionen jag söker? Kanske, men jag är inte säker. Jag är faktiskt lika mycket efter ett vardagligt flow, ett liv där veckodagen inte spelar så stor roll. Där dagens namn inte gör någon skillnad. Ett tillstånd där måndagens eventuella ansikte är ointressant!

Intervju med bloggaren Linnéa - Swedish mother in Spain

Det är så många duktiga och relativt välbärgade medelålders män som bloggar om ekonomisk frihet men som springer i hamsterhjulet och tittar på andra som faktiskt kommer loss. Jag är åtminstone medelålders man och det gör att jag kan jag räkna mig till gruppen "fluktarna" som tittar på de andra som faktiskt skapar något annorlunda och inspirerande.

Naturligtvis tycker jag då att det är intressant att träffa dom som gör något, som faktiskt hoppar ur hjulet, kommer iväg på ett äventyr eller kanske gör båda. I dag ska vi möta Linnéa som har bloggen Linnéa -Swedish mother in Spain. Hon har precis kommit iväg till Spanien med sin man och sin dotter. Låt oss höra vad hon har att säga!

Linnéa, i bloggen har jag fått intrycket av att du och din man var ganska överens om att åka iväg, men hur kom ni till skott? Fanns det en dag, eller en händelse som gjord att ni gick från ord till handling. Vad sa övrig familj? Hur lång tid tog det för er att komma iväg?

Ja det stämmer, vi var väldigt överens om att vi ville ge oss iväg. Egentligen är det något vi pratat om ända sedan vi träffades, min man och jag, vilket nu är närmare tio år sedan. Men sen fick vi barn och vi skaffade hus och allt annat som man ”förväntas” göra när man är vuxen. Någonstans inom oss låg ändå den där önskan om att leva på ett annat sätt och grodde och när jag så fick ett cancerbesked och vår dotter dessutom kämpade med svår astma under vinterhalvåren hemma i Sverige fick vi nog. Då bestämde vi oss för att göra en radikal förändring i våra liv och faktiskt göra verklighet av drömmen att bosätta oss utomlands.

Visst var vi både rädda och oroliga, det handlade ju inte bara om våra liv utan också om vårt barns. Hur skulle hon påverkas? Gjorde vi verkligen rätt? Kan man lämna tryggheten i Sverige på det där sättet? Vi brottades med dåligt samvete och känslan av att begå ett misstag många gånger, men hur det nu var bestämde vi oss för att ändå prova. Sverige finns trots allt kvar, det går att återvända om det skulle visa sig att det inte fungerade. Det var viktigt för oss att det inte får finnas någon prestige kring det hela. Vill vi flytta hem så gör vi det och då tar vi med oss alla våra upplevelser och lärdomar och känner oss berikade av dem, oavsett hur lång eller kort tid vi varit borta.

Våra familjer blev nog lite bekymrade och i ärlighetens namn lite ledsna eftersom de inte kan träffa vår dotter så ofta. Men samtidigt är de glada för vår skull att vi har det bra och lever ett liv som gör oss nöjda och harmoniska.

Från det att vi tog beslutet till att vi satte oss på flyget med enkelbiljett tog det sju månader. Under den tiden hann vi vara nere tre gånger för att kolla runt och hitta en bostad som vi kände skulle fungera att bo i en längre tid, vi hann besöka skolan och även göra en hel del research om hur det är att bo mer permanent i området vi valde.

Du beskrev väl vad som låg bakom ert beslut med din sjukdom och din dotters problem. Men kan du mer tydligt förklara när ni bestämde er. Du skrev att start till flytt var sju månader, men vad var det som hände för sju månader sedan. Ögonblicket, eller ögonblicken på vägen, vilka var dom?

Det allra första ögonblicket när drömmen plötsligt blev till allvar för mig var just när jag fick cancerbeskedet. Jag tänkte "Blev det bara det här? Allt vi skulle göra då? Vi skulle ju ha flyttat utomlands när Alva blev äldre, nu kanske jag inte ens får se henne växa upp!" Min egen dödlighet kom ikapp mig och jag insåg på allvar att det inte alls är säkert att "senare" kommer. Därefter la sig tankarna lite när jag fick fullt upp med operationer och grejer, men när jag var beordrad att ta det lugnt och vila efter behandlingarna kom tankarna igen.

Tänk om man ändå skulle... ja varför inte? Så satte jag och min man oss ner och pratade igenom hur vi kände tillsammans. Vi hade båda fått en ordentlig reality check och ville inte vänta längre med att kolla om det var något för oss det där med att bo utomlands eller om det gjorde sig bättre som just en dröm. Under denna tid fick vår dotter flera astmaanfall där hon hade så svårt att få luft att vi var tvungna att åka till akuten med henne.

Varje gång tänkte vi att det var då själva... den här råkalla kylan kommer ta död på barnet. Veckan innan julafton hade vi resonerat fram och tillbaks flera gånger, pratat igenom om det var praktiskt genomförbart, vilket det ju är, människor lämnar sina hem och flyttar hela tiden, och kom fram till det definitiva beslutet om att flytta.

Jag tog till mig din referens till att er förändring inte är en prestige grej. Riktigt bra och ett klokt råd. Samtidigt reflekterar jag över att ni rätt mycket liv kvar i Sverige, ni står lite med ett ben i varje läger, hur ser du på det? Tror ni inte att det behövs lite momentum för att faktiskt komma iväg och stanna eller annars blir man tillbakadragen till det gamla livet igen?

Vi har kvar en stor del av mitt liv i Sverige, något som var nödvändigt för min man för att han skulle klara av omställningen. Han var inte villig att släppa sitt jobb och vårt hus helt på en gång utan vill ha kvar det som reträtt och då hamnar man oundvikligen i läget med ett ben på varje sida.

Själv hade jag kunnat släppa Sverige och helt ge mig hän till ett nytt land, när man gör som vi gör är risken stor att man känner att man faktiskt fortfarande står lite still och inte har tagit beslutet fullt ut, även om man rent fysiskt har flyttat. Men man måste vara överens i en familj och genom att kompromissa så här kunde vi ändå ge oss iväg utan att någon kände sig överkörd och obehaglig till mods.

Vi tror att det är lättare att eventuellt släppa taget helt lite senare när man ser hur allt fungerar ifall man känner sig lite otrygg med allt det nya i början. Då är det bättre att göra så än att avstå helt och fortsätta leva i ovisshet om hur det skulle vara att ge sig iväg.

Du verkar ju vara frilans och varit så ganska länge. Påverkar möjligheten att försörja sig för dig i och med flytten eller kommer du kunna arbeta som tidigare har du tänkt?

Ja jag är frilansskribent, författare och även lektör. I mitt fall har flytten snarast varit positiv. Det är väldigt många som är intresserade av hur vi valt att leva vårt liv och många som vill att jag skall skriva för dem. Jag känner själv hur inspirationen flödar bättre här än hemma också, så förhoppningsvis kan jag snart börja ta tag i de manus jag har liggande och som har fått vänta medan jag fokuserat på att återhämta mig efter operationer och annat.

Ni klipper inte navelsträngen helt. Ni behåller hus och din man verkar ha jobb under ett år. Var står ni om ett år tror du? Vad ska ni ta för beslut då? Vad vill ni vara i för position när ni ska fatta beslutet? Frågan kanske är svår, det jag far efter är din bild av var ni är om ett år. Är ni svenskar som bor i Spanien en stund eller är ni svenskar som flyttat till Spanien för att leva där under lång tid. Hur integrerade tror du ni är om ett år och hur integrerade strävar ni att bli?

Under hela mitt liv har jag flyttat runt mycket, både som barn och vuxen. Det blev därför viktigt att kunna ha en reträttmöjlighet, i alla fall den första tiden, så att vi kunde återkomma till den plats där vår dotter vuxit upp fram tills vi flyttade utomlands. Min man trivs så bra på sitt jobb så han ville inte lämna det, utan gjorde upp med sin chef om att jobba väldigt intensivt ett par veckor i Sverige och sedan jobba på distans resten av månaden. Det är en lösning som fungerar väldigt bra. Den förutsatte dock att det är lätt och smidigt att pendla, vilket var avgörande för vårt val av land att emigrera till.

Sverige kommer alltid att vara hemma, så känns det i alla fall nu, men det är viktigt för oss att integreras så gott vi kan i vårt andra hemland. Språket är a och o för att kunna göra detta och därför satsar vi mycket på spanskaundervisning just nu, framförallt för vår dotter. Även om hon går i svensk skola för tillfället (det var ett krav för att hon skall få behålla sin plats i klassen hemma i Göteborg under vårt prövoår) så vill vi ändå att hon skall kunna kommunicera på spanska. Man missar väldigt mycket om man inte talar språket och förvånansvärt få (vuxna) här nere kan engelska.

Vi är inte ute efter att fortsätta leva precis som hemma här i Spanien. Då skulle vi ställa oss utanför och det skulle inte fungera i längden. Men helt som spanjorerna kommer vi säkert aldrig att bli. Vissa kulturskillnader känns alldeles för främmande för att vi skall vilja eller ens kunna anamma dem, som till exempel att barnen ofta är ute halva nätterna. Vår dotter skulle gå sönder totalt om vi levde på det viset. Men i det store hela försöker vi ändå leva som man gör här.

Om ett år hoppas vi att vi har hunnit känna efter ordentligt hur det känns att bo här i längden. Framförallt vet vi då mer om hur vår dotter trivs och hur det fungerar med skola och kompisar. Om vi bestämmer oss för att stanna kommer vi troligtvis att byta till en internationell skola istället där fler barn går mer permanent än i den svenska skolan.

Hur vi kommer att resonera när det är dags att ta ett beslut har vi idag ingen aning om. Vi försöker att ta det som det kommer och kan vila i att vilket vi än bestämmer oss för så har vi provat och är mer kvalificerade att bestämma oss än när vi bara satt hemma i Sverige och drömde.

Hur mycket liv har ni kvar i Sverige?

Än så länge en hel del. Min man jobbar som sagt kvar, vi har bara hyrt ut vårt hus och jag har ett svenskt företag. I princip alla mina uppdragsgivare är svenska. Vår dotter har mailkontakt med sina bästa vänner från området där vi bor och från klassen, vi har till och med lite mailkontakt med hennes lärare. Och inte minst har vi ju våra familjer där.

Har ni förberett er för någon "flytt-depp" i form av hemlängtan. Har ni gjort någon research om hur familjer i utlandet upplever sin situation och hur ni kan hantera motivationssvackor eller hemlängtan?

Jag tror att man måste vara bredd på svackor av alla slag, även extrem hemlängtan, när man gör en sån här grej. Om man är medveten om att det kan drabba en tror jag att man redan motverkat den värsta känslan. Jag tog reda på väldigt mycket om livet här, alla skillnader, vad som finns och inte finns och hur saker fungerar, redan medan vi var kvar i Sverige. På så vis var jag förberedd och fick inte en chock när vi väl kom ner, vilket jag vet att många får.

Sedan beror mycket på hur man är som person, är man bara lite utåtriktad och visar att man gärna pratar med folk och umgås så är det svårt att känna sig ensam här. Spanjorer är över lag mycket öppnare än vad svenskar är och de som bor här med ursprung från andra länder har ju flyttat hit av en anledning. De flesta är väldigt sociala.

Ni har ett barn i Svenska skolan. Finansierar ni det själva? Hur tänker ni framåt med skola och utbildning? Kan ni tänka er att gå över till Spanska skolsystemet helt?

Svenska skolan betalar man själv. I vissa fall kan man få så kallat statsstöd, då måste man vara anställd av ett svenskt företag här nere. Om man är berättigad statsstöd får man en del av kostnaden betald, men får stå för resten själv. Att betala skolan är den stora kostnaden här nere.

Som läget ser ut nu kommer vi inte att gå över till det spanska skolsystemet. Man har där ett rätt högt prestationskrav som i våra ögon inte är helt befogat. Vi har till exempel svårt att förstå varför det är så viktigt att en sjuåring kan skriva skrivstil. De har också väldigt mycket läxor och man kör med betyg redan från det att barnen är fem år. Jag är övertygad om att det finns mängder av bra spanska skolor, inte tu tal om saken, men för vår dotter skulle det vara ödesdigert. Barn fungerar olika, de är inga maskiner. Det som är jättebra för ett barn kan vara katastrofalt för ett annat. För vår dotter passar det spanska systemet inte så bra. Däremot funderar vi som sagt på att eventuellt byta till en internationell skola med väldigt bra rykte och pedagogik som finns här i närheten om vi stannar ett längre tag.

Hur är det med era, du och din mans, Spanskakunskaper? Vad har ni för planer för er vuxna?

Jag hade gymnasiespanska med mig i bakgrunden, men upplevde ändå att jag knappt förstod mer än så pass att jag kunde beställa mat på restauranger och köra de vanliga artighetsfraserna. Därför försöker vi hinna med så mycket spanskaundervisning som det bara går och jag använder mig av både Babbel och Duolingo varje dag för att öka på kunskaperna. Annars är bästa sättet att prata så mycket man kan med spanjorerna, även om det blir fel och man bara kan några meningar. De är väldigt vänliga och hjälpsamma och blir glada när man försöker. Jag märker själv hur jag lär mig mer och mer varje dag, även om jag är långtifrån spansktalande än.

Min man har tagit det lugnare och förlitar sig nog mer på mig än så länge. Han är ju bara här halvtid och har inte hunnit med så mycket än.

Vad förväntar du dig att få ut från flytten. Har du en så tydlig bild att du nästan skulle kunna mäta framgång eller motgång relativt den förändring ni gjort eller skulle du i alla fall kunna beskriva lite om hur du tänker kring resultatet?

Den enda förväntningen jag hade när vi flyttade var att vi skulle få bättre väder och lugnare tempo. På de punkterna har jag definitivt inte blivit besviken. När vi landade på Malagas flygplats var det tjugofem graders temperaturskillnad mot Göteborg…

Om vi lyckas leva mer i stunden, unna oss att njuta av varje dag och inte göra oss någon brådska och om vi kan leva våra liv mer utomhus utan att frysa, då har vi nått vårt mål. Att jag som vegetarian dessutom har tillgång till ett fantastiskt grönt kök för en avsevärt mindre peng än i Sverige gör inte saken sämre.

Jag tänker att om vi känner att vi har utvecklats och lärt oss något om oss själva, om vi har lyckats varvat ner och återfått förmågan att formulera vad som har ett högt värde för oss, oavsett vad det är, då har flytten varit en framgång.

Du har bloggat mycket om praktiska frågor i och med flytten. Något som bloggen "sol-som-sol" också gjort. Är det komplext att flytta till Spanien?

Som författare och skribent går min research-hjärna igång på detaljer och jag älskar att grotta ner mig i fakta om hur saker och ting fungerar. Jag får lätt tunnelseende och måste ta reda på allt jag kan om det som blir vårt nya liv. Dessutom känner jag att vi har haft stor nytta av att vara väl förberedda när det gäller det byråkratiska systemet. Många tycker att det är väldigt krångligt och komplext och det är det till viss del också, men det hjälper definitivt att ha kollat upp saker i förväg.

Spanien är ett land där man älskar papper i original med många stämplar på. Dessutom vill de ofta att allt skall vara översatt till spanska. Vet man om det och har fixat allt som krävs innan man går runt till de olika instanserna så sparar man mycket tid och frustration. Egentligen är det inte så väldigt krångligt om man bara vet vad som förväntas av en. Man får inte så mycket gratis och ingenting sker automatiskt.

Saker och ting fungerar väldigt annorlunda mot Sverige, men omöjligt är det inte, inte ens särskilt svårt egentligen, om man är förberedd vill säga.

Något jag hört att många förvånas över är att allt kostar här i ”billiga” Spanien. Precis allt. Det är avgifter på avgifter på avgifter, ingenting är gratis. Skatten är billigare, men få av oss svenskar är hjälpta av det eftersom vi i regel blir beskattade i Sverige ändå, i alla fall så länge vi fortfarande äger något i Sverige eller han inkomst därifrån.

Det finns en hel del lagar och regler som man måste få koll på, till exempel vad som gäller kring hur länge man får vara här innan man räknas som resident, hur länge man får köra svenskreggad bil och när man blir utskriven från Sverige.

Här på bloggen pratar vi mycket om ekonomi. Har ni gjort någon budget? I så fall kan du dela med dig av vad du uppskattar att en månad kostar?

Ja vi har en budget som vi försöker hålla. I och med att skolan kostar rätt mycket har vi höga månadskostnader. Elen är mycket dyrare än i Sverige, telefon och internet likaså. I de fall man inte jobbar och skattar i Spanien och på så vis omfattas av den spanska sjukvården måste man ha en privat sjukförsäkring. Reseförsäkringen som ingår i ens hemförsäkring gäller bara i 45 dagar om man inte tecknat en extraförsäkring. Vi landar därför i runda slängar på dryga 30000:-/månaden. Då är extra språkundervisning, min mans boende och mat i Sverige samt resor fram och tillbaka inräknade.

30 000 är ju en del. Har ni gjort någon research hur ni kan bidrags- och skatteoptimera. Barnbidraget exempelvis, är det borta? Ni borde ju kunna skatta i Spanien nästa år osv.

Barnbidraget ryker om man är borta från Sverige i mer än ett halvår. Då kan man till och med bli återbetalningsskyldig från dag 1 utanför Sverige, eftersom man inte har rätt till bidraget om man vet att man skall vara borta längre än så. Vi har kollat upp och lusläst regler om både bidrag och skatter. Just på grund av att vi fortfarande har stark anknytning till Sverige måste vi fortsätta skatta i Sverige.

Man får inte lov att äga något eller ha inkomst från Sverige om man skall slippa skatten där och istället bara skatta i Spanien. Reglerna kring hur allt sådant fungerar är rätt komplexa och man gör klokt i att ta hjälp av en jurist som kan både svenska och spanska systemet för att få till den mest optimala lösningen. Vi är mitt i processen kring att få allt så bra som möjligt och ändå hålla sig inom lagens ramar.

Fanns det några alternativ hemma i Sverige som ni övervägde?

Nej egentligen inte. Jag tror inte att vi hade lyckats ändra vår livsstil tillräckligt mycket för att vi skulle må så bra som vi gör nu om vi stannat i Sverige. Vi är däremot väldigt sugna på en del andra ställen, även om vi inte vill bryta upp och byta för mycket så att vår dotter inte får någon kontinuitet med kompisar och skola.

Har du något råd till oss som inte får tummen ur? Vi har ju alltid något att skylla på. Pengarna ska bli fler, barnen större, språket bättre och sedan har vi så fantastisk karriär, eller?  Varför kom ni iväg och inte vi andra?

Bara gör det. Sluta skylla på än det ena än det andra. Klipp av de imaginära bojorna de flesta av oss förser oss själva på och lita på att det går. Man kan leva på ett annat sätt än vad vi gör i Sverige. Det går utmärkt att flytta med barn, särskilt om de är små, man kan anpassa det så att det passar en själv och skapa en trygghet i allt det nya. Språk är bra att kunna innan men det går att lära sig på plats. Pengar är bra att ha, men man kan göra omvärderingar i livet som gör att man kanske inser att man faktiskt inte behöver alla de där prylarna eller den stora bostaden.

Allt handlar om val, precis allt. Det går inte att sitta hemma och drömma och gnälla men ändå inte göra något för att förbättra situationen. Dröm och stanna hemma om du vill, men då har du valt det så gnäll inte. Hårt men sant. Vad gäller rätt tidpunkt så kommer den aldrig att infalla, väntar man på det kommer man alltid hitta nya hinder. Så, bara gör det.

Finns det något mer som du skulle vilja säga till oss som sitter och funderar på om vi ska lägga nytt laminatgolv i barnens rum eller skita i allt och dra till Spanien?

Om den trygghet som kommer av att alltid veta precis hur allt funkar, vad som skall hända imorgon och att gå till samma jobb dag ut och dag in är viktigt för dig så är du säkert nöjd med ditt liv precis som det är. Då har du säkert varken behov av eller önskan att förändra något. Så stanna hemma då. Om du däremot drömmer om något annat, om du känner att det kanske finns något mer i livet än att lägga nytt laminatgolv eller göra om köket, då tycker jag att du skall våga chansa och i alla fall prova att dra iväg för ett tag. Man måste inte göra allt antingen eller. Hyr ut huset eller bostaden om det känns bättre. Ta tjänstledigt. Anpassa det hela precis hur du vill, men unna dig själv upplevelsen och tillfredsställelsen av att faktiskt ha vågat följa en dröm. Den enda risken du tar är ju egentligen att hitta ett liv som passar dig bättre.

Tycker du att jag borde frågat något mer? Något du känner eller tänker just nu mitt i er förändring?

Jag känner mig just precis nu som ett barn som gått in i en godisaffär där jag bara får välja ut en enda godisbit. Nu när jag väl tagit mig loss från allt i Sverige känner jag hur livet återvänt och jag bubblar av nyfikenhet och lust att utforska massor av platser. Jag vill än hit än dit men jag måste välja en plats och hålla mig till den så att det inte blir så jobbigt för vår dotter att bryta upp hela tiden. Det hade inte varit rätt mot henne. Vi har tagit oss hit, vilket är mer än vad många gör, och det är något att vara stolt och tacksam över. Varje dag lär jag mig nya saker om mig själv som jag förmodligen inte skulle ha gjort hemma eftersom jag inte skulle utsatts för samma situationer där. Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet över att ha fått den här möjligheten och att jag faktiskt vågade ta vara på den.

Det får avsluta intervjun med Linnéa och jag tackar henne för det jobb hon lagt ner med att svara på alla frågor och uppskattar att hon delar med sig här och ännu mer på sin egen blogg. Era frågor, utrop och kommentarer är som vanligt välkomna i kommentarsfältet.

Linnéas blogg hittar ni här: Linnéa -Swedish mother in Spain (klickbar länk).

Det här var del två i min intervjuserie. Den första delen hittar du på Intervju med Åsa på bloggen Bortugal.se (klickbar länk).

Not: Linnéa och jag har kommunicerat via ett dokument. När jag förde över texten till bloggen så blev HTML-koden hemsk vilket gjort att jag fått jobbat mycket med HTML-koden. Om jag där missat några radbrytningar eller på annat sätt rört till något så är det helt mitt fel och inget som ska ligga Linnéa till last. 

Sabbatsår - Kraften i egen tid

Jag är ingen stor fan av att spara sig rik men inte heller någon anhängare av att spendera. Jag tror det finns någon sorts tredje väg. Hur den ser ut är kanske inte så tydligt men sparsamhet och förmågan att kunna göra något meningsfullt utan att konsumera öppnar nya möjligheter. Jag var inne på det i inlägget "Framtiden är snart här" (klickbar länk).

Att det finns någon tredje väg blir tydligt när vi pratar om sabbatsår. Om vi håller i pengarna så öppnas möjligheten att ta ledigt i närtid, vilket kan ha stort värde för framtiden.

Stefan Sagmeister beskriver det snyggt i videon nedan.


Om inte videon fungerar, jag hade problem i Firefox både här (funkade inte alls) och på TED-talks sida (hackade) så är länken här. I Chrome fungerade det bra överallt.

Läs gärna mer om våra tankar kring ett sabbatsår. Du hittar länken i bloggens huvud under Sabbatsår (klickbar länk).

Sabbatsår - Stora steg och beslut

Kära bloggvänner! Jag och min sambo har jobbat massor med vår tanke kring ett sabbatsår från våra jobb de senaste veckorna. Vi har lärt oss massor på det. Om du hänger med här så kommer jag beskriva lite av det vi lärt oss och vad det lett till. Senare delen av inlägget ger mer data i form av några grafer.

Var ska vi åka?

Spanien är huvudalternativet. Solkusten i området kring Sierra Nevada, eller på västsidan av Malaga i svenskträsket Fuengirola.



Det finns andra riktigt bra alternativ men vi måste börja någonstans. Det är främst området kring

Torrevieja som också är högintressant men som nu får betraktas som prio två. 

Det är tveksamt om vi kommer bo direkt vid kusten utan en liten bit in i landet blir det nog, men mer research behövs. Vi räknar med att tillbringa sommaren nästa år i området så får vi se om vi blir klokare. 

Portugal är ett riktigt bra alternativ men Spanskan är ett världsspråk som gör att vi får mycket större möjligheter efter vår tid i Spanien. Portugal är bra om vi ska ta ut våra tjänstepensioner, men vi är inte där ännu. Risken är att vi skulle kunna hamna i ett läge där vi försvårar nyttjandet av den skattemässiga fördelen genom att flytta dit nu.

 

När åker vi

Vi har gjort massor av research och konstaterat att det är bättre att komma iväg tidigare än senare för barnens skull, men nästa år är för tidigt. Tidigare var planen att åka sommaren 2018, men nu justerar vi det till sommaren 2017. Återigen ser vi att förmågan att spara och leva snålt gör att friheten rusar mot oss!

Vi har också konstaterat att vi bör vara borta i två år vilket får bli grundupplägget. Ekonomin tillåter två år och vi hinner komma in i livet, språket och kulturen lite bättre. Tanken är fortfarande att vi ska säkra tjänstledighet så att vi enkelt kan gå tillbaka till arbetet i Sverige om vi önskar  det efter tiden i Spanien.

Ekonomin

Vad vi kunnat konstatera är något som vi nog redan visste, nämligen att på tidsperioden från nu fram till 2017 så spelar avkastningen på kapital ganska liten roll. Det är sparandet som gör skillnad. Kan vi hålla i vår ekonomi och vi inte går in i en extrem lågkonjunktur så är det rimligt att tro att vi har tillgångar på i storleksordningen 2,7 - 3,0 MSEK halvårsskiftet 2017.

Jag väljer att inte redovisa hur vi kom fram till det då avancerade beräkningar ger väldigt lite på så kort tid som två år. Vi kan säga att vi i runda slängar har två miljoner kronor idag och att vi sparar 400 000 kr per år.  Så vi har inte gjort några direkta glädjekalkyler när vi säger att vi räknar med att ha 2,7 MSEK om två år, givet att vi kan spara som vi planerat. 

I princip är idén med ett sabbatsår enkelt. Tjäna pengar. Åk iväg. Det som varit svårt för oss är att hitta rätt när det gäller när vi ska åka och hur länge vi ska vara borta. Men det känns som vi är igenom nu och allt vårt räknande och alla simuleringar hjälpte oss att komma i mål, även om det själva utkomsten var ganska självklar så här i retroperspektiv. 

Genombrottet var när vi började förstå att vi runt 2018 hade tillräckligt med pengar för att kunna hålla oss flytande fram till barnen blir stora (läs mer här). Det betyder att vi inte behöver bestämma oss för när vi ska åka, utifrån ekonomin, om vi är borta två år. Då blir ekonomiberäkningarna lätta. Hur mycket har vi när vi ska åka, vilket var just 2,7 - 3,0 MSEK, och hur ser ekonomin ut när vi åkt.  

Att budgetera kostnaderna i Spanien är svårt. Vi har valt att göra en budget månad för månad som inte är så schablonmässig. Tanken är att vi först lever upp våra semesterpengar (därför har vi satt utgiften till 0 kronor i grafen då den inte dras från kapital) för att sedan under hösten och vintern 2017/2018 leva ganska snålt. Fokus är då på att lära sig språket och få barnen att fungera i skolan. Vi tror det räcker ganska långt. Sedan ökar budgeten för att täcka mer kring resor och högre aktivitetsnivå rent allmänt.

I graferna nedan ser ni både våra budgeterade kostnader och hur kapitalet utvecklas för två olika startvärden och två olika avkastningsscenarion. Blå linjer bygger på 9% i avkastning medan de röda bygger på 4%.

Som ni ser så kommer vi inte komma ur våra två år i Spanien utfattiga.

Kapitalet över tid, startvärde 2,7 MSEK.

Kapitalet över tid, startvärde 3 MSEK.

Som ni ser så är det troligaste scenariot att vi lever på kapitalet vi har. Vi har alltså inte tänkt att vi ska leva på avkastningen även om det ser ut som vi skulle kunna göra det i den nedre grafen om avkastningen är relativt hög.

Hur vi finansierar det här har vi inte diskuterat ännu. Den orangefärgade grafen ovan som beskriver utgifterna säger att vi gör av med cirka femhundratusen kronor under två år (Eurokurs kring 9,6 sek). Vi kommer 2017 att ha en aktieportfölj som är värd betydligt mer än femhundratusen så vi behöver inte sälja någon lägenhet för att ha pengar. Det troliga är väl dock att vi säljer lägenheten och därmed har huvuddelen av vår förmögenhet på börsen under den här perioden.

Vad säger ni?

Ni kan läsa mer om sabbatsår genom att klicka på "Sabbatsår" (klickbar länk) i bloggens huvud. 

Vi kan packa och dra om ett år, men vi kommer inte dö rika!

Exakt då kan vi dra!

Det finns en ganska vedertagen sanning som säger att om du kan täcka dina kostnader med 4% avkastning på dina tillgångar så har du tagit steget, du kan för evigt leva på dina tillgångar. Med andra ord kan vi säga att du dör rik. Men om vi kan tänka oss att dö utfattiga, vi tillåter oss att ta av kapitalet hela tiden, vad händer då? Vi planerar att dö luspanka helt enkelt. Nu är eget dödsfall svårt att prognostisera, men jag har en annan idé.

För vår del så får vi tillgång till nya pengar när jag är 55 år och vi kan ta ut min pension. Om vi vid det tillfället bor i Portugal och har rätt att ta ut den skattefritt (vilket för tillfället är möjligt i Portugal) så räcker den i fem år och då är jag sextio år gammal. Vad som händer då kan vi återkomma till. Nu tittar vi på hur länge vi behöver jobba för att pengarna ska räcka till 55 års ålder i första hand.

Titta på bilden i inledningen. Jag är 46 år och jag jobbar X år till. X är alltså så många år det går åt för att jobba ihop tillräckligt med pengar. Då kommer vi leva på våra sparade pengar i 9-X år.

Då kan vi räkna ut hur mycket pengar jag har efter X år:

förmögenhet_nu + sparande_mån*12*X

På samma sätt kan vi räkna ut hur mycket pengar vi kommer göra av med på 9-X år:

(9-X)*12*utgifter_mån 

Nu kan vi sätta att båda uttrycken ska vara lika och lösa ut X. Då har vi ett uttryck som beror på vilken förmögenhet vi har nu - i praktiken det som vi kommer ha som fritt kapital att spendera - hur mycket vi sparar per månad i faktiska kronor och vad vi har för budgeterat belopp på kostnader när vi slutat arbeta. Efter lite meckande med enheter och justerande av X till att betyda månader snarare än år så fick jag till följande kalkylark.

Det är två beräkningsomgångar. I den övre delen så antar vi att vi hyr bostad och därför kan spendera alla pengar vi har. I undre så sätter vi en miljon åt sidan för husköp. De pengarna går då inte att leva på, men jag har räknat med något lägre månadskostnad i stället.

Det finns mycket kul att läsa ut här. Om vi börjar till vänster. Tiden vi behöver jobba givet de kommande två kolumnerna. Vi pratar månader, inte år med det här upplägget! Dessutom äter man kakan i båda ändar på något sätt. Vi kan åka efter 12 månader om vi sparar 34 ksek/mån i övre delen medan 29 månader på samma belopp i nedre delen, allt annat lika. Det kan kanske tolkas som att vi sparar ihop en miljon på 17 månader, men så är det inte. Viss del kommer från sparande och viss del från att vi lever på förmögenheten en kortare tid ju längre vi jobbar.

Det kan tyckas att det inte spelar så stor roll om vi sparar 34 eller 40 ksek/månad om vi tittar i första kolumnen, men tre månaders extra sparande är i storleksordningen 100 000 kr som vi då kan få i extra buffert om vi åker vid det senare datumet. Mer om hur mycket buffert vi har kommer längre ned. 

Kalkylen bygger på att pengarna ligger riskfritt förvaltade till 0% ränta. Om man i stället väljer att förvalta pengarna något mer riskfyllt så ger 4% avkastning ett bidrag enligt kolumnen till höger den dag vi slutar jobba och frigjort allt kapital. Det täcker inte hela månadskostnaden men kommer att bidra till att pengarna faktiskt räcker längre, om inte något händer som får pengarna att sjunka ihop.

Det går att göra lite mer med uttrycken ovan. Tidigare satt vi dom lika och löste ut X. Om vi i stället drar det andra uttrycket som bygger upp kostnaderna under (9-X) år från det första så får vi en funktion av X som anger hur mycket pengar vi har kvar vid 55 års ålder. Om vi antar startvärde 2 000 000 kr och lite olika sparande och spenderande så kan vi plotta följande graf.

Under, respektive överskott vid 55-års ålder. Bilden är klickbar vilket ger större bild.

Då linjen skär 0 på y-axeln går vi jämt ut - X anger då hur många månader vi måste jobba till för att pengarna precis ska räcka - sedan börjar  vi få ett överskott. Sparandet är antaget att vara 34 000 kr/ månad medan utgifterna varierar från 20 000 till 28 000 kr.

Den försiktige är nog tveksam till att räkna som jag gjort eftersom pengarna inte räcker hela livstiden, men det finns en hel del annat att ta hänsyn till. För att vara mer säker på att vi klara oss under väldigt långa tidsperioder så behöver vi hålla på fem till nio år till med sparande som nu, lite beroende på vilka antaganden vi gör. Då är äldsta barnen vuxna och vi kan snart ta ut pension och då känns det kanske lite sent att ändra något. Så vi får nog ta och fundera på vad det värsta som kan hända faktiskt är. Vi blir för gamla eller barnen vuxna.

Läs gärna fliken om sabbatsår som finns i bloggens huvud (klickbar länk). 

Intervju med Åsa på bloggen Bortugal.se

Hej Åsa! När jag startade Onkel Toms stuga så gjorde jag det för att jag ville få ut mer av livet. Det stora huset, pendlandet och alla måsten var inte kul längre, vare sig för mig eller min sambo. Dessutom hade jag då av en rad olika skäl väldigt tufft på min arbetsplats vilket bidrog till behovet av förändring. Vi flyttade in till stan och tyckte det var en stor omställning. Hur gick tankegångarna och diskussionerna hemma hos er när ni kom till slutsatsen "vi flyttar till Portugal!"

Vi har alltid längtat bort, både min man och jag. Vi har bägge två bott, arbetat och studerat i flera olika länder och i flera år. För mig har längtan bort varit en jättestor del av vem jag är. Jag har alltid tänkt mig att jag skulle bo utomlands men aldrig riktigt hittat rätt plats där jag ville stanna. Kanske var det inte stanna jag ville heller, just då. Väldigt otippat var det i alla fall att jag skulle träffa en svensk snickare och han mig och att vi skulle tillbringa 14 år av vårt liv med att bygga ett hus i Sverige. Inte så väldigt långt in på det projektet ställde vi oss frågorna Vad (f-n) har vi gett oss in i? och Hur ska vi ta oss ur det? De frågarna ältades under många år i vårt hem Bygget, och längtan bort växte sig allt starkare. Det var ingen egentlig diskussion OM men mycket funderande kring HUR och VAR och NÄR vi skulle komma iväg. Att det blev just Portugal beror mycket på surfingen som är viktig för Sverker. Sedan är det vansinnigt vackert här och portugiserna är ett väldigt trevligt folk.  

Har ni sålt hemmet i Sverige? Som jag tolkar din blogg så har ni sålt ert hus, men jag kan inte bedöma hur mycket liv ni har kvar i Sverige. Sade ni upp er från era jobb eller har ni tjänstledig? Jag antar att jag undrar hur mycket ni klippte navelsträngen när ni väl flyttade. Smög ni iväg på längre semester eller emigrerade ni, så att säga?

Vi impulsköpte huset här på en semesterresa, och sedan var vi tvungna att sälja huset vi byggt i Sverige. Jag fegade och tog tjänstledigt ett år från mitt jobb, men visste att jag inte skulle komma tillbaka. Jag tror alla visste det. Vi skrev ut oss ur Sverige, och är nu skatteskrivna här sedan dag 1. Min man har egen byggfirma och kan i teorin åka till Sverige och ta lite jobb om det skulle knipa. 

Hur ser ni på livet i Portugal? Du kallar bloggen Bortugal, men skriver också att borta blivit hemma. Blir ni kvar och var tror du att ni är om fem år?

Vi kommer att vara kvar här. Vi känner oss verkligen hemma här, (fast Hemugal funkar inte riktigt lika bra som bloggnamn tycker jag) så så länge det är upp till oss blir vi kvar här. Jag ser vår och barnens framtid här, men är medveten om och oroad över att saker skulle kunna hända som gör att vi inte kan bo kvar. Inte minst ekonomiskt. Eller kanske hälsomässigt. Försöker låta bli att tänka på det och njuta av en dag, en vecka, en månad, ett år i taget.

Jag får inte intrycket av att vare sig du eller Sverker jobbar. Hur försörjer ni er?

Det gör vi inte. Vi spenderar pengar från husförsäljningen tills vidare och har investerat en del också, på ett förhoppningsvis smart sätt. (gulp!) Med lite sparsamhet och tur är det kanske hållbart även på sikt, men det finns inga garantier för det egentligen.

Hur ser era tankar ut kring arbete och karriär framöver? Har ni några planer kring jobb och vardagen framöver? Kommer du att börja jobba eller kommer du fortsätta leva som "lyxhustru". ;)

Min man har ju sin karriär i sin byggfirma, som ligger på is, och en del projekt i huvudet både i Sverige och här i Portugal. Jag fokuserar på att lära mig språket så länge, sedan får vi se. Jag fortsätter gärna leva som ”lyxhustru” tills vidare, men är medveten om att det kanske inte är hållbart på sikt, vilket ju är lite oroande med tanke på att läget på arbetsmarknaden i Portugal, men nu är det som det är och är inte så mycket att göra åt så jag passar på att njuta av att ha tid för annat.

Hur ser du på möjligheterna för dig och Sverker att bli mer integrerade i samhället i Portugal? Känner ni er som invandrare?

Haha, ja det gör vi ju absolut, mest på grund av språket, även om jag kommit en bra bit på väg med det nu, men trots språket känner vi oss ganska integrerade. Jag har ett ganska bra socialt kontaktnät i byn tack vare barnen. Sverker är mest social med surfare och en del grannar som pratar engelska. Folk har varit otroligt tillmötesgående och välkomnande. Det hjälper ju också väldigt mycket att ha barn. Hade det inte varit för barnen hade vi inte alls varit delaktiga i livet i byn på samma sätt. Visst händer det att man känner sig som ett UFO, men det gjorde vi nog lika ofta i Sverige egentligen.

Här i stugan pratar vi mycket pengar, har du koll på vad en typisk månadsbudget är för er? Kan ni leva billigare i Portugal än i Sverige?

Här pratar vi pengar så sällan som möjligt, och konstaterar då att vi gör av med mer än vi tror, trots att vi inte ägnar oss åt några större utsvävningar och tänker oss  för innan vi öppnar plånboken. Vi har fasta kostnader (el, vatten ,gas, försäkringar, skatter telefon, Internet, TV) på nio-tiotusen och maten är billigare här så visst lever vi billigare än i Sverige. När vi storhandlar går det på en dryg tusenlapp och då har vi mat (och vin) till en hel vecka. Vatten och el är i och för sig dyrare än i Sverige, men det jämnar ut sig och levnadskostnaderna blir definitivt mindre.

Det är lätt att vara avundsjuk på ert liv när man skaver i vardagen i ett kyligt Sverige. Om vi bortser från de uppenbara fördelarna med vädret finns det någon mindre uppenbar fördel med att bo i Portugal?

Klimatet är ju onekligen en stor fördel . Vintrarna här är mestadels nästan ännu bättre än somrarna, med perfekt klimat för utomhusaktiviteter som vi gillar. Övriga fördelar är väl att det är spännande. Man lär sig nya saker varje dag. Jag tror för övrigt mycket beror på var man bor, men just där vi hamnat tycker jag att det finns en fin gemenskap och sammanhållning som jag är förvånad över att jag uppskattar så eftersom jag egentligen är en ganska asocial person, men det känns väldigt positivt för barnen. Folk är väldigt trevliga och vänliga och livet har en skön lunk. Det är mycket värt.

Om man är avundsjuk kan man ju tänka på att det ligger väldigt många års slit och uppoffringar bakom det här. Det blev inte möjligt bara sådär av sig självt…

Ni bor nära kusten. Var i Portugal bor ni närmare bestämt? Hur bor ni? Hyr ni?

Vi bor cirka en halvtimme väster om Lissabon, nära Guincho och Cascais. Vi har som sagt köpt hus här. Vi hittade ett hus som passade oss perfekt och kunde inte låta tillfället gå oss ur händerna. Det var många som sa att vi borde hyra och testa först, men vi hade ju redan köpt. Vi var inte så sugna på att hyra och hamna i något temporärt. Vi ville känna som att vi var framme, att vi kommit hem, och så blev det.

Skulle ni göra ett annat val av plats i Portugal utifrån vad ni vet idag?

Nix. This is the place! Vi hittade hem direkt! 

Hur tar ni er enklast till Sverige för födslar och dödslar?

Det är smidigt med direktflyg på drygt fyra timmar, och om man har tur går det inte på mer än tvåtusen tur och retur, och vi och nära och kära i Sverige bor nära flygplatsen, så det är smidigt för dem att komma hit och för oss att resa dit vid behov, men varken jag eller barnen har varit i Sverige på mer än två år nu. Det har inte heller varit några födslar och dödslar än.

Om jag förstått din blogg rätt så var det känslosamt att rycka upp barnen från skola och dagis - vi har gjort det samma och det är jobbigt - men att du tycker att barnen har landat bra i sin nya värld. Stämmer det?

Jag var väldigt orolig över hur de skulle fixa flytten, men det känns om min oro var helt ogrundad. Det verkar som folk har rätt i att barn är otroligt anpassningsbara, eller så hade vi bara tur. De hade lite längtan efter kamrater i Sverige första sommaren, men så fort de började skolan här fick de nya kamrater och trivs hur bra som helst.   

Hade du agerat annorlunda vad gäller flytt till Portugal om barnen varit 8 år äldre med tanke på vad du vet om skolsystemet och Portugisiska samhället idag?

Våra barn var fem och sju när vi flyttade och började i förskoleklass respektive första klass, vilket visade sig vara perfekt, då de då kunde lära sig från grunden tillsammans med sina portugisiska klasskamrater. Alfabetet, enstaviga ord, flerstaviga ord, enklare begrepp och skrivregler i en lagom takt, skolböcker med mycket bilder och så vidare. Det funkade bra. Att hoppa in i nionde klass eller ens i sjätte eller fjärde klass i portugisisk skola hade inte gått. Här har de nationella prov som avgör om man får flytta upp till nästa läsår, och de hade de knappast klarat om de kommit in mitt i och varit efter från starten. Då hade vi fått sätta dem i internationell skola, eller i svenska skolan och allt hade blivit väldigt annorlunda, inte bara rent kostnadsmässigt. Vi hade inte blivit integrerade på det sätt vi nu är, de hade inte lärt sig portugisiska som de ju behöver kunna om de ska vara rustade för en framtid här.  

Du var lärare i Sverige och har två barn i skolan i Portugal. Hur ser du på utbildningen era barn får?

De lär sig massor och älskar skolan, så jag är helnöjd med skolan här, trots att den med svenska ögon ter sig egendomligt gammaldags och strikt. De lägger mycket tid på att lära barnen pränta gammaldags skrivstil redan i första klass, de kör med bestraffning som kvarsittning och dylikt, och om man inte klarar målen får man gå om ett år. Jag kan ju ha synpunkter på det, men det verkar funka bra för dem i alla fall, och det är det viktigaste. Enligt PISA-undersökningar är skolresultaten i Portugal till och med lite bättre än de svenska, och att allt inte är perfekt överallt i svensk skola heller behöver man ju inte ha varit lärare för att känna till så jag känner inte att det har blivit ett nerköp på något sätt trots att de gick i/skulle börja i en fantastisk skola i Sverige.

Har du något råd till oss som inte får tummen ur. Vi har ju alltid något att skylla på. Pengarna ska bli fler, barnen större, språket bättre och sedan har vi så fantastisk karriär, eller?  Varför kom ni iväg och inte vi andra?

För vår del va det huset i Sverige som gjorde flytten möjlig och huset i Portugal som gjorde att flytten blev av. Vi kom iväg för att vi (min man i alla fall) hade investerar 14 år av sitt liv i ett husbygge som höll på att ta kål på honom och oss men som visade sig vara biljetten hit rent ekonomiskt när vi väl hittade platsen vi vill bo på och slog till på vinst och förlust. Vi kom iväg för att vi hittade det här huset och när vi gjorde det visste vi att det var här vi ville bo. Vi ville det så gärna att vi tänkte att allt annat måste lösa sig bara vi kommer iväg. 

Har ni blivit lyckligare av flytten? Eftersom jag inte riktigt vet hur ni jobbar och lever er vardag så har jag svårt att veta, men tror att ni inte bara gjorde ett miljöombyte utan andra stora förändringar i och med er flytt. Jag tänker främst på jobb och tiden ni har tillsammans i familjen. Kunde ni ändrat livsstil i Sverige och kommit ändå bättre ur förändringen?

Vi har blivit sjukt mycket lyckligare! Det har verkligen blivit en förändring till det bättre på alla plan. Vi kanske inte har samma trygghet som vi hade innan, och ibland svindlar det lite, men när vi tänker efter var det nog bara det invanda som var tryggheten innan flytten, och all annan trygghet ändå bara var en illusion. Det var mycket som hängde på en skör tråd med ork, ekonomi, Sverkers hälsa, mitt tålamod, vår relation, andra relationer, så ja, vi var definitivt i behov av en förändring på flera plan, men frågan är om det hade blivit av om vi inte hade impulsköpt det här huset.

Det är lätt att längta bort, men svårt att hitta hem. Man kan ju inte bara ta ett kliv ifrån något som inte funkar om man inte vet var man ska ta vägen. I alla fall inte med två små barn. Inte vi i alla fall. Det var ju det att allt föll på plats, med lite möda och stort besvär, i och med att vi hittade platsen och huset som kändes rätt. Hade vi inte gått och köpt hus här hade någon sorts förändring varit nödvändig ändå, downshifting eller miljöombyte i någon form, men livet rusade ju på så där som det gör, så vi hade nog varit kvar i det än om inget annat drastiskt hade hänt. Klimatet och surfen var väldigt viktigt för Sverker, så det är tveksamt om han någonsin hade blivit nöjd i Sverige faktiskt. Jag tror inte det hade räckt med en liten förändring för honom om jag ska vara ärlig.

På bloggen får vi intrycket av att både du och Sverker bott på olika ställen utomlands när ni var yngre. Är det en återgång till det? När flyttar ni nästa gång och var i så fall?

Sverker säger att när barnen flugit ut drar vi till Costa Rica eller Brasilien, men det är bara på skoj. Saker kan ju ändra sig som sagt, men just nu vill vi ingen annanstans. Vi har inga flytt- eller resplaner alls för tillfället.  

Finns det något mer som du skulle vilja säga till oss som sitter och funderar på om vi ska lägga nytt laminatgolv i barnens rum eller skita i allt och dra till Portugal?

Nu skulle jag ju vilja säga något hurtigt som "Gör som havet - våga!" eller "Man lever bara en gång, ibland knappt det", men så enkelt är det ju inte. Möjligen är det så att ingenting är omöjligt, men samtidigt måste man ju vara lite realist.  Alla kan ju inte bara skita i allt och dra till en plats i solen, tyvärr, speciellt inte om man har räkningar som ska betalas och barn som ska gå i skolan och sådant. Man får utgå från de förutsättningar man har och kanske fundera på var man kan göra för mindre förändringar om man inte har möjlighet att kasta loss helt.

Lägga laminatgolv om man tror man blir gladare av det. Prioritera sådant som får en att må bra, sätta upp ett mål att drömma om och jobba mot, vare sig det är en flytt eller en kurs eller en resa eller någon annan sorts förändring, om man inte trivs där man är. Har man möjlighet eller kan man skapa möjlighet att ta det stora steget däremot tycker jag inte man ska tveka!

Åsa, några kompletterande frågor. Först lite mer kring ekonomin, jag försökte räkna mig fram till er budget och fick det till cirka 15 000, men tror det saknades lite då. Är 20 000 kr rimligt att tro att ni gör av med?

Haha, tror du det saknades lite Ja det gör det nog. Det blir nog närmare 20 000 trots att vi inte har varken hyra eller lån! 

Vi sitter lite klämda i det faktum att våra äldsta barn är 9 och snart 11 år. Det gör att om vi skjuter på flytten 3 år - vilket är rimligt för oss - så är äldsta nästan fjorton. Har du något tips på hur vi skulle kunna göra de äldsta barnens landning lite mjukare? Hur fungerar skolindelningen låg, mellan, högstadie och gymnasie i Portugal?

Flyttar ni hit när de är mitt i skolåren, speciellt de övre när det är försent för att rimligen kunna hinna ikapp med allt för ni nog tänka på internationell/ svensk skola, vilket gör ytterligare en utgift på minst 5000 per barn per månad. När det äldsta barnet gått ut nian skulle han/hon ju eventuellt kunna gå gymnasiet på distans, men det blir ju inte så mycket socialt liv då.

Här är det skolstart i primary school - escola primaria årskurs 1-4 med start när de är fem eller sex år, sedan escola secundaria fram till år nio, med krav på klarat slutprov varje läsår för att bli uppflyttad till nästa årskurs. Vi håller tummarna för att våra barn hänger med hela vägen i portugisisk skola. Där vi bor finns det svensk och internationella skolor i närheten så vi var beredda på att kanske vara tvungna att omvärdera, men hittills har det som sagt gått bra och det är vi glada för. 

Tack Åsa. Det är trevligt att läsa din blogg och se bilderna från en annan värld. En värld som i och med EU egentligen inte är så långt borta men som i praktiken i bland känns som en annan planet.

Du hittar mer om Åsas liv i Portugal på Bortugal.se (klickbar länk). Åsas blogg finns också i den här bloggens högra marginal. Jag kan inte lova att Åsa kommer hänga med i kommentarsfälten men har ni några frågor eller synpunkter så hoppas jag du kommenterar.

Åre stryks nog från kandidatlistan

I början på året skrev jag om våra tankar kring ett sabbatsår. Vi är inte så annorlunda jämfört med många andra bloggar så naturligtvis pratar vi om att åka utomlands till en varmare plats. Men vi har också pratat om att göra något i Sverige. Skälet är enkelt, i och med att vi har föräldraledighet kvar att ta ut så skulle det bli ekonomiskt gynnsamt att bo kvar i Sverige och det finns många fantastiska platser här. Att åka iväg långt kan ibland vara att gå över ån efter vatten. 

Mitt förslag på plats har varit Åre. Vintern är fantastisk och Åre är också en av de mer dynamiska platserna i Sverige. Men vi är inte överens i familjen, främst är det Åres väder, sett över ett år, som inte gillas av alla. Tyvärr ger inte årets väder något stöd för min önskan om att lägga ett år i norra Sverige. Tvärt om, det ser ut att ha varit ett skitår så här långt och lyssnar man på de som bor där så är det inte bara något som Klart.se hittat på. Norra Sverige, kanske hela Sverige om man ska vara noga, har inte visat sig från sin bästa sida helt enkelt.

Därför räcker nog inte vintern i januari - april som skäl för att flytta norr ut. Men det innebär inte alls att vi strukit ett svenskt alternativ. Men det är förmodligen något i södra Sverige som är mer aktuellt.

Samma dag som jag skrev inlägget - det har legat till sig lite - började den här videon spridas på olika cykelforum. Det ser fantastiskt ut, men det framgår ju inte om dom bryter istappar ur skägget när de kommer ner.
Kalkylen för de olika uppläggen under vårt sabbatsår hittar du i bloggens huvud under rubriken Ett annorlunda år.

Tompa - inte bara bloggare utan snart även student!

Jag är antagen till Universitetsstudier i höst! Spanska och Portugisiska samt en kurs inom ekonomi/juridik. Studier var ett område som helt fick stå tillbaka när vi var inne i vårt hamsterhjul med resor, konsumtion, hus och pendlande. Som så är det ett praktexempel på det jag diskuterat kring tidigare; när vi drar ner på konsumtionen så får andra delar i livet plats igen. 
 
Språkstudier var också en del på "att-fixa-listan" inför ett sabbatsår och årets ansökningar handlade mycket om att lära sig processen och rutinerna samt förstå om vi var behöriga eller om vi behövde komplettera med något. Det har trots allt gått lång tid sedan jag och min sambo gick på Universitet och vi hade noll koll på ansökningstryck och hur våra betyg skulle omvandlas och hanteras. När vi gick på Universitet förra gången fanns det olika kvoter vilket gjorde att man med lite brokigt förflutet kunde hitta på alla möjliga kombinationer för att kvalificera sig. Arbetslivserfarenhet och månens relation till solen var två saker som beaktades men det verkar vara enklare system numera.

Hur som, antagna är både jag och min sambo. Förra gången vi studerade var vi unga och det fanns i princip inget att förlora i att delta i de kurser man var intresserad av, annat än kostnaden för kurslitteratur. Nu vet jag inte riktigt hur det fungerar om jag väljer två kurser men bara tentar en per termin. Inför vårt potentiella sabbatsår skulle några icke avslutade kurser kunna fungera perfekt som lite utfyllnad och ge CSN poäng när dom behövs. För nu till att börja med blir inte naturligtvis inte CSN indragen alls.

Så lite sugande på kurskaramellen blir det någon vecka men jag räknar med att både jag och sambon titulerar oss studenter i höst. Rätt coolt faktiskt. Det känns som flera bitar faktiskt börjar falla på plats. Ekonomin har vi koll på. Språkstudier är på gång. Jag ska se om vi inte kan åka på någon första rekognosceringsresa i höst också.

En språkkurs är på distans på Dalarnas Högskola. Någon som har erfarenhet kring just språkstudier på distans, kanske just på Dalarnas Högskola? 

Vad gör du andra halvåret 2015 för att utveckla dig?

Jobbet - något som vi som sparar vill slippa snarast, eller?

Nu på sommaren har jag lite mer tid att skriva vilket jag gillar. Anledningen är dels att jag gillar att göra något som faktiskt går att se, som ett stycke text, men jag tycker också att den klarhet i tanken som krävs för att man ska kunna sätta något på pränt är viktig. Det kräver tid och vanligtvis är det den typen av aktiviteter som får stå tillbaka när livet fylls av annat. På så vis så är bloggande, eller skrivande ett bra exempel på vad jag pratade om i förra inlägget, nämligen att ett enklare liv kan ge nya möjligheter. Men för oss, kanske mest för mig i vår familj, så har intresset att samla pengar på hög ytterligare en motor. Jag vill minska mitt beroende mot arbetsmarknaden!

Jag har alltid ansett att man ska jobba. "Man" är jag, du, gamla, unga, förtidspensionärer, studenter, ja i princip alla. Jag tror det är bra för oss som människor och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna arbetslivet av just det skälet. Att jobba för vår överlevnad är en av de mest naturliga saker vi har och det industriella välfärdssamhällets syn på förbrukning av människor som sedan sätts åt sidan är inget jag tror på.

Men samtidigt som vi började vår omställning från ett aktivt liv där pengarna rullade till ett enklare liv så drabbades jag av min första riktiga motgång på arbetsmarknaden, vilket har fått mig att tänka om lite, kanske.

Jag fick massor att göra samtidigt som jag verkade i en social miljö som inte alls fungerade. Jag visste redan när jag började jobbet att chefen var sedd som knepig. Den projektledare jag skulle jobba med visste jag sedan tidigare erfarenheter var besvärlig, men jag litade helt enkelt på min förmåga att hantera situationen. Vad jag inte visste då var att både min chef och min projektledare verkade i en miljö som fungerade extremt dåligt och att jag skulle sitta i den sämsta arbetsmiljö - tänk lokal - som jag upplevt. 

I en sådan miljö funkar i princip ingenting av det sociala spel som är relativt viktigt på en arbetsplats och tillsammans med arbetsbelastningen ledsnade jag helt på situationen. På något vis blev vi räddade av en idiotisk omorganisation där dom tog mina förslag till omorganisation men kickade ut mig tillsammans med en rad andra. Jag var tvungen att hitta mig ett nytt jobb inom företaget och jag tittade naturligtvis även utanför det företag jag jobbade.

Men helt plötsligt så var de ryggdunkande cheferna i firman borta. Jag hade fel och brister som jag aldrig fått feedback kring tidigare när jag försökte jobba mig in i nya projekt och jag blev inte ens kallad till intervju på jobb som jag sökte internt, trots att min profil passade väldigt bra. Ingen av cheferna och projektledarna, där jag ingick, litade heller på varandra vilket gjorde att jag hade svårt att vara kvar på det jobb jag faktiskt gjorde (som i princip var det jag blivit av med av någon märklig anledning - jag var både kickad och kvar, vilket för övrigt är ganska vanligt hos oss har jag lärt mig).

Jag trodde jag och min chef var helt överens i ett läge för att sedan få helt annan information från någon annan strax efter. Externt gick det trögt med jobbsökandet och de jobb jag kom vidare i urvalsprocessen på tog enorm tid i anspråk. För att ens komma med i första urvalsrundan krävdes jobb med CVn och väl anpassat personligt brev, för att sedan följas av långa tester och intervjuer. Då höll jag mig ändå i närområdet, hade jag valt att titta på jobb i en annan region hade jag nog blivit tokig då resandet hade gjort det till ett heltidsarbete.

Så här i efterhand är jag dock ganska nöjd med hur jag löste problemen. Jag tror ingen ärligt kan klaga på det jag gjorde. Jag tog coaching från HR, som jag letade reda på själv, jag satte en plan för min flytt som jag förankrade med samtliga inblandade, jag försökte verka med den nya projektledningen för att förbättra situationen för mig, osv. Jag var inte arg, eller otrevlig och ställde inte till några scener när saker som jag hoppades på inte gick i lås. Jag fick också ett jobb som låg nära det jag gjorde förut och efter ett kvartal där så är jag faktiskt riktigt nöjd.

Men, ett stort MEN, jag har inget intresse av att vara så beroende av min arbetsgivare längre som jag var tidigare när vår ekonomi var sämre! Efter den här resan så är jag mycket mer ödmjuk inför vad det skulle innebära att skaffa nytt jobb i synnerhet om jag vill behålla dom inkomster jag har idag.

Min relation till min arbetsgivare har också ändrats rejält. Jag är inte alls bunden av någon lojalitet till företaget eller chefsskapet utan är mycket mer som en inhyrd konsult. Jag räknar inte med någon belöning annat än lönen och förlängd förordnande utan att jag på något sätt devalverat min roll på jobbet för det. Det har faktiskt varit positivt även om upplevelserna som ledde dit var mindre angenäma.

Men som sagt gillar jag inte riktig läget jag är i nu vad gäller mitt sätt att se på arbete. Jag har liksom inte en klar bild av var jag är och vad jag tycker som ni säkert märker. Här är lite summering av det som jag nämnt ovan:

• Jag tror ju att det är bra att jobba och ser därmed inte en framtid på stranden som något självklart. 
• Jag vill inte vara tvungen att jobba. 
• Jag är inte heller övertygad om idén att skjuta friheten långt i framtiden genom att nöta mot något fjärran mål om ekonomisk frihet är rätt väg. Mer "här och nu" och mindre i "i framtiden" inte tvärt om.

Men det finns faktiskt några mindre uppenbara skäl som talar emot behovet att göra sig fri från arbetsmarknaden:

• Jävlar anamma. Varför ska jag oroa mig för att jag skulle hamna utanför arbetsmarknaden? Det är meningslöst samtidigt som jag sätter stor ära i att kunna hantera situationerna jag hamnar i. 
• Liknande punkten ovan så är det ju bättre att försöka fokusera på att hitta ett område där jag trivs och tror att jag har en framtid i arbetslivet i stället för att nöta ihop en pengahög tillräckligt stor "utifall". 

Som ni märker är jag lite kluven. Jag är emot trygghetstörstande men påverkad av det som hänt. Hur som,  nu är det fortsatt högt tryck på sparandet för att säkerställa att vi dels klarar oss på en mindre summa pengar varje månad och samtidigt bygger en buffert. Men jag inser att om jag enbart har målet att bygga en hög med "fuck-off" pengar så kommer jag förmodligen ledsna vid någon tidpunkt då jag inte i praktiken ser ett liv där "fuck-off" till arbetsmarknaden är ett viktigt ord.

Avslutningsvis, jag har genom mitt och min sambos jobb stött på många människor som är skittrötta på den arbetsmiljö som vi verkar i och kan konstatera att vissa löser sin situation relativt lätt, medan andra inte kommer någon stans alls. Det är nästan alltid behoven av lönen som gör skillnaden, nästan aldrig behovet av trygghet. Personer med större ekonomiskt manöverutrymme är helt enkelt friare. 

Många ord blev det. Hur ser ni på sparande som en del att ta sig bort från "lönearbete"?

Sabbatsår :: Väder och språkstudier

För er som läst sidan "Sabbatsår" som ni hittar i bloggens huvud så vet ni att vi funderat på att ta ett sabbatsår. Jag tänkte följa upp lite kring status runt detta men först tänkte jag bara kort rekapitulera läget.

Om börsgudarna är goda och vi får behålla jobb och hälsa som idag så bör vi kunna ha en ekonomisk grund som innebär att vi kan kalla oss ekonomiskt oberoende om tio år.  Det påståendet är inte första gången ni ser i en blogg utan i själva verket är det ett ganska vanlig upplägg för de som önskar sig ekonomisk frihet. Men även om det är vanligt så är det inte nödvändigtvis ett speciellt bra upplägg i allmänhet eller för oss i synnerhet. Vi kan redan idag ana att 2025 är en mindre lyckad tidpunkt att flytta på grund av barnens ålder och skolsituation. För det andra så tror jag inte att vi då klarar av en så stor grej som en eventuell utlandsflytt - om det är det som vi vill göra om vi är ekonomiskt oberoende - skulle innebära om vi gjorde allt i form av en "big bang". Nej om vi ska komma utomlands behöver vi nog hitta en mer gradvis approach där vi sakta rullar över i ett annat liv på en annan plats. 

Om ungefär tre år skulle ett första väldigt bra fönster finnas för att starta denna gradvisa förändring, en tidpunkt då vi skulle kunna börja överfasningen till ett annat liv.

Jag har varit sugen på att göra Åre under ett år men efter att ha följt väderläget lite under våren så har jag tappat sugen lite. Vädret verkar varit uselt i Åre under våren och försommaren och då det varit lite si-och-så med vädret har där vi bor så har jag studerat vädret i Åre med förskräckelse - det var än mycket sämre än vårt. Tyvärr så tror jag Åre åkt långt ner i listan av tänkbara platser för ett sabbatsår. Vi är helt enkelt lite för solsuktande för att klara en flytt till norra Sverige!

Under våren har jag och min sambo anmält oss till språkkurser på Universitetet, detta för att öka möjligheten att bo i Spanien eller Portugal. Mycket har ändrats sedan vi sökte till Universitetet senast. Efter lite meckande med inskannade kopior av betyg så verkar jag ha kommit ut som vinnare med gott meritvärde i nya systemet. Min sambo fick inte fullt så bra värden, tror vi, då vi inte riktigt genomskådat nya systemet och inte heller förstått vad som krävs för att komma in på kurserna. Eventuellt så får någon av oss, eller båda, komplettera med högskoleprov under hösten. 

Redan här tycker jag att vi ser vinster i att sätta ett mål i relativ närtid i stället för tio år bort; vi har sökt till Universitetet och tänker sätta oss på skolbänken igen! Även om vi aldrig kommer längre än till stadshotellet i Flen så styr vi vårt liv så att vi får allt fler möjligheter framöver. Det här kan bli riktigt kul!

Köpe å köpe … e de di enda du tänker på?

Nu är det turbulent i Onkel Toms stuga! Det är inte otrohet, död eller pest som skapar oredan, det hade varit en stilla fläkt mot det som råder nu, utan här pratar vi om ett inköp. Ett fastighetsinköp till och med som i många delar strider mot det som predikas här, ja det går stick i stäv med hela Onkel Toms trosuppfattning! Vad är det då som är på gång undrar du säkert förtvivlad? Jo, vi tittar på köpa ett ruckel för en mindre summa pengar. Här är lite hårda fakta om objektet:

Positivt

• Inköp max 100 000 kronor, annars är vi inga köpare. Endast tomten har något värde då huset på tomten är fallfärdigt.
• Stor tomt med bra läge. Nära till sjö (~ 5 km, cykelbart) och fantastisk natur inpå knuten.
• I närområdet. Det är möjligt att ta sig dit med buss. Relativt korta restider men tyvärr inte speciellt frekvent förekommande turer.
• Mycket bra start för ett ”off grid” boende med mycket låga boendekostnader framöver. 
• Skulle kunna fungera som en bas på svensk mark om vi gör något år utomlands, alternativt
• vara vårt boende under det tänkta sabbatsåret.  

Negativt

• I princip endast en tomt. Både tid och pengar krävs för att göra detta till något att ha.
• Läget är en bit ut på landsbygden vilket i princip innebär att vi måste ha bil för att nyttja stället.
• Eventuella renoveringar eller nybyggnationer kräver bil för att kunna realiseras.         

 Hur bör vi tänka? Jag har försökt punkta ner några delar.

1. Jag tycker vi måste fundera på nyttjandegraden, dvs är det realistiskt att tro att vi kommer använda stället.
2. Tillför ett eventuellt inköp något som vi inte redan har om vi tänker efter?
3. Kostnader inköpet för med sig utöver själva anskaffningen.
4. Tidsåtgång för att realisera det vi vill få ut av den nya fastigheten. 
5. Kan vi lära oss något, utmana oss något om vi köper, för att samtidigt utvecklas något?

Det är finns skäl att återkomma med vidare analys då visningen är någon vecka bort. Det som gör att jag är sugen på något sådant här - billigt ruckel lite ensligt -  inköp är just möjligheten det ger att skapa oss ett boende och en bas för framtiden som vi äger, helt utan lån, samtidigt som driftskostnaden är väldigt låg. Men det finns ett problem dolt i den här typen av upplägg; det är ju inte säkert att totalkostnaden är speciellt låg bara för inköpet är billigt och driftskostnaden är låg. En dyr etta i Stockholms innerstad kan vara väldigt kostnadseffektiv även om det kanske inte är helt intuitivt! 

Då har jag sökt till Universitetet - Ett steg på vägen mot sabbatsår och kanske ett annat liv

Då har jag sökt lite språkkurser - främst spanska - och en juridik/ekonomiutbildning inför hösten. Att efter mer än 15 år återgå till Universitetet är starten på något nytt för mig men också för min sambo om också sökt några kurser.

Lite krasst så innebär studier att vi kan ta tjänstledigt från våra arbetsgivare utan strul vilket är viktigt för att vi ska kunna ta steg ut i världen från den lilla värld vi har idag. Men i praktiken är det mycket mer än så. Att börja studera igen är en markering att vi tar ytterligare ett steg bort från prylarna för att prioritera oss och våra äventyr, fysiskt som mentalt.

Halva livet är i princip kvar, om Gud är god och för den delen behöver vi utbilda oss lite!

Uppföljning sabbatsår om 3,5 (knappt!) år

Vi sparar 50% av vår lön varje månad. Det betyder att vi för varje arbetad månad skulle kunna försörja oss ytterligare en månad utan att arbeta. Det samma gäller för ett år. Om vi jobbar ett år så kan vi vara lediga ett år. Men all ledighet måste ju inte ligga i slutet av våra liv! Den borde gå att sprida ut!

Precis den insikten fick oss kring julledigheten att börja titta på lite sätt att använda våra sparade pengar på. Hur vi tänkt hittar du i blogghuvudet under ett "Annorlunda år" (länk kommer i slutet på detta inlägg också) medan detta är en uppdatering kring läget.

I februari skulle vi:

• Kolla upp studiefrågorna. 
• Vad ska vi läsa? Vad vill vi läsa? Var ska vi läsa?
• Är vi behöriga? Vad måste vi göra innan vi kan påbörja studierna. 
• Ansökningstider.
• Bidragsdelen. Har vi gjort riktiga antaganden?

Naturligtvis har jag gjort läxan (nästan) och här kommer svaren.

Vad ska vi läsa?
Det lutar åt språk och då spanska. Vi kommer redan nu söka de grundläggande kurser som krävs för högre universitetsstudier längre fram. Ansökningen öppnar 16 mars och tanken är att åtminstone en av oss ska starta universitetsstudier i höst.

För själva sabbatsåret finns lite ytterligare alternativ som skulle innebära vidareutbildning i våra nuvarande yrken. Det känns spännande att se på utbildningar igen efter snart 20 år i arbetslivet.

Är vi behöriga?
Frågan är lite för brett formulerad så svaret är därför kanske. Vi ska båda söka kurser i höst för att lära oss om möjligheter att komma in och provtrycka behörigheten.

Ansökningstider
Nu i mitten på mars öppnar ansökan.

Bidragsdelen
Jag har 65 veckor kvar på bidragsdelen vilket jag kan ta ut innan jag fyller 56. Min sambo har mer. Det var betydligt mer än jag räknat med. Dessutom har vi rätt till tillägg för barn så någon form av studier på heltid bör vi göra inom de närmsta åren. Vi måste dock kontrollera hur det ser ut med studiemedel om man är skriven utomlands och studerar på distans. Det har vi missat, så jag mailar en fråga direkt nu till CSN.

Om vi studerar så har vi rätt till tjänstledighet, så studierna ger en rad möjligheter som vi vill fånga:

• Studier öppnar nya möjligheter.
• Säkrar möjligheten till tjänstledighet vilket gör återgången till arbetslivet mycket enklare. 
• Möjliggör bidrag - inte lån - som minskar behovet av kapital.
• Säkerställer smidig återgång till arbete efter vårt lediga år. 

Det har blivit ganska klart för mig när jag forskat lite att vi har goda möjligheter att leva ett år (kanske två) på bidrag med våra nuvarande kostnadsbild. Vi har föräldrapengar och studiemedel som räcker långt. I synnerhet när vi betalat av nuvarande CSN skuld och slipper barnomsorgsavgifterna i nuvarande omfattning.

Länken till sidan om vårt Annorlunda år finns här. Många har läst den men eftersom kommentarerna inte fungerat förrän nyligen så är det jungfrulig mark om du har några synpunkter. Gå dit och lägg en kommentar i form av tillrop, fråga, synpunkt eller information som vi kan ha nytta av!

Framtiden är snart här

Avresa snarast!

Har Onkel Tom något att säga dig? Det vet ju inte jag men jag kan försäkra dig att du inte hittar så mycket nya idéer här. För mycket av det jag pratar om är redan känt, men inte alltid så spritt. Det är ändå mindre accepterat.

Vad tjatar vi om här då? Leva enkelt, spara och eventuellt hitta ett nytt äventyr utanför kontorslandskapet, åtta till fem och en öl på lördagen. Det jag och min familj gjorde för något år sedan var att vi insåg att mindre kan vara mer. Utan att vi någonsin uttalat ett tydligt mål så är en hållbar livssituation med hög livskvalité det vi eftersträvar.

Sparsamhet är en del i vår förenkling och fokusering, en del i ett minimalistiskt tänkande, så för oss är det inte, eller snarare var det inte, ett mål i sig att läggar pengar på hög. Men vår stora förmåga att spara pengar öppnar naturligtvis för nya och större äventyr - som inte innebär att vi går tillbaka till den tidigare livssituationen, vi vill inte börja spendera vilt. Det är dags att börja fundera på vad stora äventyr kan vara, när saker kan ske och när det är dags att börja detaljplanera.

Vi sparar för att förenkla, men det döljer sig något mer, väldigt värdefullt i vår syn på livet:

Att leva sparsamt och att göra det mesta av en situation med små medel är sparandets största vinst. Målet ska vara att hela tiden använda och utveckla den förmågan, inte att titta på pengar i termer av spara nu och spendera i framtiden.

De flesta som läser den här typen av bloggar och finansbloggar drömmer om frihet och många andra också. Men friheten bygger på pengar, som de flesta av oss inte har. Kanske kombinerat med stora drömmar. Då är alltid friheten så långt fram i framtiden.

Kan vi däremot göra mer med mindre och nöja oss med ännu mindre än så, så kommer framtiden fortare. Framtiden med friheten ligger nära när du tvingar dig själv att tänka och lära nytt och skillnaden mellan nu och framtiden blir svagare.  Känslan av att vi som sparar skjuter något på framtiden blir inte tydligt.

Ord är fint, men hur omsätter vi detta i praktiken?

Vårt första mål var att skapa ett enklare mer fokuserat liv. Vi är en bit på väg och det är inget mål vi ska ändra eller släppa.

Vi vill bli bättre på att göra mesta möjliga av vår situation med små medel.

Efter att ha vridit och vänt på oss så har vi hittat ett mycket intressant mål helt i linje med tankarna ovan. Ett sabbatsår i södra delen av Europa inte allt för lång bort i tiden då det inte behövs. Ungefär så här tänker vi:

• Vår tanke är att försöka få tjänstledigt.
• Hyra ut vår lägenhet.
• Låta barnen gå i landets publika skola.
• Vi ska bo enkelt och leva sparsamt, målet är att leva något billigare än här i Sverige.
• Vi räknar med att ta av vårt sparkapital. Med 50% sparkvot så betyder det att vårt mål i princip är möjligt att nå inom ett år om vi började från noll nu.
• Vi kan tänka oss att arbeta i viss omfattning.

Vi har ett ungefärligt tidsspann som bestäms av att vi skulle vilja att äldsta tjejen inte börjat gymnasiet men att yngsta skulle börjat skolan. Det placerar oss tre till fyra år bort i tiden.

Troligast är Spanien eller Portugal, men även Italien eller Grekland är fullt tänkbara alternativ. EU och Medelhavet är givet denna gång. Om vi gör om sabbatsåret senare så kan vi nog sträcka oss längre bort.

Vi måste jobba vidare lite med detta men om vi väljer att gå vidare så blir inte detta en övning i att spara och bränna pengar. Det blir bland annat en övning i att lära sig var vi ska bo, hur vi bor billigt, bygga nätverk på platsen och att hitta billiga och bra transportsätt in och ut ur landet såväl som på plats. Målet ska vara att barnen blir fullt integrerade i samhället under året.

Ekonomiskt ska vi se vad vi kan göra för att optimera försäkringskassans utbetalningar. I övrigt kommer vi utgå från att det som duger för lokalbefolkningen duger för oss och vi kommer därför försöka hyra relativt ordinarie boende och inte teckna mer än nödvändiga försäkringar.

Jag kommer naturligtvis skriva mer om detta och kommer gärna i kontakt med de som gjort en liknande resa till Medelhavet med familj.

2015-08-15: Läs gärna sidan "Sabbatsår" (Klickbar länk). Länken hittar du i sidhuvudet. Där finns fortsättningen, hur vi har arbetat vidare kring idéerna i det här inlägget.