Vi har alltid längtat bort, både min man och jag. Vi har bägge två bott, arbetat och studerat i flera olika länder och i flera år. För mig har längtan bort varit en jättestor del av vem jag är. Jag har alltid tänkt mig att jag skulle bo utomlands men aldrig riktigt hittat rätt plats där jag ville stanna. Kanske var det inte stanna jag ville heller, just då. Väldigt otippat var det i alla fall att jag skulle träffa en svensk snickare och han mig och att vi skulle tillbringa 14 år av vårt liv med att bygga ett hus i Sverige. Inte så väldigt långt in på det projektet ställde vi oss frågorna Vad (f-n) har vi gett oss in i? och Hur ska vi ta oss ur det? De frågarna ältades under många år i vårt hem Bygget, och längtan bort växte sig allt starkare. Det var ingen egentlig diskussion OM men mycket funderande kring HUR och VAR och NÄR vi skulle komma iväg. Att det blev just Portugal beror mycket på surfingen som är viktig för Sverker. Sedan är det vansinnigt vackert här och portugiserna är ett väldigt trevligt folk.
Vi impulsköpte huset här på en semesterresa, och sedan var vi tvungna att sälja huset vi byggt i Sverige. Jag fegade och tog tjänstledigt ett år från mitt jobb, men visste att jag inte skulle komma tillbaka. Jag tror alla visste det. Vi skrev ut oss ur Sverige, och är nu skatteskrivna här sedan dag 1. Min man har egen byggfirma och kan i teorin åka till Sverige och ta lite jobb om det skulle knipa.
Vi kommer att vara kvar här. Vi känner oss verkligen hemma här, (fast Hemugal funkar inte riktigt lika bra som bloggnamn tycker jag) så så länge det är upp till oss blir vi kvar här. Jag ser vår och barnens framtid här, men är medveten om och oroad över att saker skulle kunna hända som gör att vi inte kan bo kvar. Inte minst ekonomiskt. Eller kanske hälsomässigt. Försöker låta bli att tänka på det och njuta av en dag, en vecka, en månad, ett år i taget.
Det gör vi inte. Vi spenderar pengar från husförsäljningen tills vidare och har investerat en del också, på ett förhoppningsvis smart sätt. (gulp!) Med lite sparsamhet och tur är det kanske hållbart även på sikt, men det finns inga garantier för det egentligen.Hur ser era tankar ut kring arbete och karriär framöver? Har ni några planer kring jobb och vardagen framöver? Kommer du att börja jobba eller kommer du fortsätta leva som "lyxhustru". ;)
Min man har ju sin karriär i sin byggfirma, som ligger på is, och en del projekt i huvudet både i Sverige och här i Portugal. Jag fokuserar på att lära mig språket så länge, sedan får vi se. Jag fortsätter gärna leva som ”lyxhustru” tills vidare, men är medveten om att det kanske inte är hållbart på sikt, vilket ju är lite oroande med tanke på att läget på arbetsmarknaden i Portugal, men nu är det som det är och är inte så mycket att göra åt så jag passar på att njuta av att ha tid för annat.
Haha, ja det gör vi ju absolut, mest på grund av språket, även om jag kommit en bra bit på väg med det nu, men trots språket känner vi oss ganska integrerade. Jag har ett ganska bra socialt kontaktnät i byn tack vare barnen. Sverker är mest social med surfare och en del grannar som pratar engelska. Folk har varit otroligt tillmötesgående och välkomnande. Det hjälper ju också väldigt mycket att ha barn. Hade det inte varit för barnen hade vi inte alls varit delaktiga i livet i byn på samma sätt. Visst händer det att man känner sig som ett UFO, men det gjorde vi nog lika ofta i Sverige egentligen.
Här pratar vi pengar så sällan som möjligt, och konstaterar då att vi gör av med mer än vi tror, trots att vi inte ägnar oss åt några större utsvävningar och tänker oss för innan vi öppnar plånboken. Vi har fasta kostnader (el, vatten ,gas, försäkringar, skatter telefon, Internet, TV) på nio-tiotusen och maten är billigare här så visst lever vi billigare än i Sverige. När vi storhandlar går det på en dryg tusenlapp och då har vi mat (och vin) till en hel vecka. Vatten och el är i och för sig dyrare än i Sverige, men det jämnar ut sig och levnadskostnaderna blir definitivt mindre.
Klimatet är ju onekligen en stor fördel . Vintrarna här är mestadels nästan ännu bättre än somrarna, med perfekt klimat för utomhusaktiviteter som vi gillar. Övriga fördelar är väl att det är spännande. Man lär sig nya saker varje dag. Jag tror för övrigt mycket beror på var man bor, men just där vi hamnat tycker jag att det finns en fin gemenskap och sammanhållning som jag är förvånad över att jag uppskattar så eftersom jag egentligen är en ganska asocial person, men det känns väldigt positivt för barnen. Folk är väldigt trevliga och vänliga och livet har en skön lunk. Det är mycket värt.
Om man är avundsjuk kan man ju tänka på att det ligger väldigt många års slit och uppoffringar bakom det här. Det blev inte möjligt bara sådär av sig självt…
Vi bor cirka en halvtimme väster om Lissabon, nära Guincho och Cascais. Vi har som sagt köpt hus här. Vi hittade ett hus som passade oss perfekt och kunde inte låta tillfället gå oss ur händerna. Det var många som sa att vi borde hyra och testa först, men vi hade ju redan köpt. Vi var inte så sugna på att hyra och hamna i något temporärt. Vi ville känna som att vi var framme, att vi kommit hem, och så blev det.
Nix. This is the place! Vi hittade hem direkt!
Det är smidigt med direktflyg på drygt fyra timmar, och om man har tur går det inte på mer än tvåtusen tur och retur, och vi och nära och kära i Sverige bor nära flygplatsen, så det är smidigt för dem att komma hit och för oss att resa dit vid behov, men varken jag eller barnen har varit i Sverige på mer än två år nu. Det har inte heller varit några födslar och dödslar än.
Jag var väldigt orolig över hur de skulle fixa flytten, men det känns om min oro var helt ogrundad. Det verkar som folk har rätt i att barn är otroligt anpassningsbara, eller så hade vi bara tur. De hade lite längtan efter kamrater i Sverige första sommaren, men så fort de började skolan här fick de nya kamrater och trivs hur bra som helst.
Våra barn var fem och sju när vi flyttade och började i förskoleklass respektive första klass, vilket visade sig vara perfekt, då de då kunde lära sig från grunden tillsammans med sina portugisiska klasskamrater. Alfabetet, enstaviga ord, flerstaviga ord, enklare begrepp och skrivregler i en lagom takt, skolböcker med mycket bilder och så vidare. Det funkade bra. Att hoppa in i nionde klass eller ens i sjätte eller fjärde klass i portugisisk skola hade inte gått. Här har de nationella prov som avgör om man får flytta upp till nästa läsår, och de hade de knappast klarat om de kommit in mitt i och varit efter från starten. Då hade vi fått sätta dem i internationell skola, eller i svenska skolan och allt hade blivit väldigt annorlunda, inte bara rent kostnadsmässigt. Vi hade inte blivit integrerade på det sätt vi nu är, de hade inte lärt sig portugisiska som de ju behöver kunna om de ska vara rustade för en framtid här.
De lär sig massor och älskar skolan, så jag är helnöjd med skolan här, trots att den med svenska ögon ter sig egendomligt gammaldags och strikt. De lägger mycket tid på att lära barnen pränta gammaldags skrivstil redan i första klass, de kör med bestraffning som kvarsittning och dylikt, och om man inte klarar målen får man gå om ett år. Jag kan ju ha synpunkter på det, men det verkar funka bra för dem i alla fall, och det är det viktigaste. Enligt PISA-undersökningar är skolresultaten i Portugal till och med lite bättre än de svenska, och att allt inte är perfekt överallt i svensk skola heller behöver man ju inte ha varit lärare för att känna till så jag känner inte att det har blivit ett nerköp på något sätt trots att de gick i/skulle börja i en fantastisk skola i Sverige.
För vår del va det huset i Sverige som gjorde flytten möjlig och huset i Portugal som gjorde att flytten blev av. Vi kom iväg för att vi (min man i alla fall) hade investerar 14 år av sitt liv i ett husbygge som höll på att ta kål på honom och oss men som visade sig vara biljetten hit rent ekonomiskt när vi väl hittade platsen vi vill bo på och slog till på vinst och förlust. Vi kom iväg för att vi hittade det här huset och när vi gjorde det visste vi att det var här vi ville bo. Vi ville det så gärna att vi tänkte att allt annat måste lösa sig bara vi kommer iväg.
Vi har blivit sjukt mycket lyckligare! Det har verkligen blivit en förändring till det bättre på alla plan. Vi kanske inte har samma trygghet som vi hade innan, och ibland svindlar det lite, men när vi tänker efter var det nog bara det invanda som var tryggheten innan flytten, och all annan trygghet ändå bara var en illusion. Det var mycket som hängde på en skör tråd med ork, ekonomi, Sverkers hälsa, mitt tålamod, vår relation, andra relationer, så ja, vi var definitivt i behov av en förändring på flera plan, men frågan är om det hade blivit av om vi inte hade impulsköpt det här huset.
Det är lätt att längta bort, men svårt att hitta hem. Man kan ju inte bara ta ett kliv ifrån något som inte funkar om man inte vet var man ska ta vägen. I alla fall inte med två små barn. Inte vi i alla fall. Det var ju det att allt föll på plats, med lite möda och stort besvär, i och med att vi hittade platsen och huset som kändes rätt. Hade vi inte gått och köpt hus här hade någon sorts förändring varit nödvändig ändå, downshifting eller miljöombyte i någon form, men livet rusade ju på så där som det gör, så vi hade nog varit kvar i det än om inget annat drastiskt hade hänt. Klimatet och surfen var väldigt viktigt för Sverker, så det är tveksamt om han någonsin hade blivit nöjd i Sverige faktiskt. Jag tror inte det hade räckt med en liten förändring för honom om jag ska vara ärlig.
Sverker säger att när barnen flugit ut drar vi till Costa Rica eller Brasilien, men det är bara på skoj. Saker kan ju ändra sig som sagt, men just nu vill vi ingen annanstans. Vi har inga flytt- eller resplaner alls för tillfället.
Nu skulle jag ju vilja säga något hurtigt som "Gör som havet - våga!" eller "Man lever bara en gång, ibland knappt det", men så enkelt är det ju inte. Möjligen är det så att ingenting är omöjligt, men samtidigt måste man ju vara lite realist. Alla kan ju inte bara skita i allt och dra till en plats i solen, tyvärr, speciellt inte om man har räkningar som ska betalas och barn som ska gå i skolan och sådant. Man får utgå från de förutsättningar man har och kanske fundera på var man kan göra för mindre förändringar om man inte har möjlighet att kasta loss helt.
Lägga laminatgolv om man tror man blir gladare av det. Prioritera sådant som får en att må bra, sätta upp ett mål att drömma om och jobba mot, vare sig det är en flytt eller en kurs eller en resa eller någon annan sorts förändring, om man inte trivs där man är. Har man möjlighet eller kan man skapa möjlighet att ta det stora steget däremot tycker jag inte man ska tveka!Åsa, några kompletterande frågor. Först lite mer kring ekonomin, jag försökte räkna mig fram till er budget och fick det till cirka 15 000, men tror det saknades lite då. Är 20 000 kr rimligt att tro att ni gör av med?
Haha, tror du det saknades lite Ja det gör det nog. Det blir nog närmare 20 000 trots att vi inte har varken hyra eller lån!
Flyttar ni hit när de är mitt i skolåren, speciellt de övre när det är försent för att rimligen kunna hinna ikapp med allt för ni nog tänka på internationell/ svensk skola, vilket gör ytterligare en utgift på minst 5000 per barn per månad. När det äldsta barnet gått ut nian skulle han/hon ju eventuellt kunna gå gymnasiet på distans, men det blir ju inte så mycket socialt liv då.
Här är det skolstart i primary school - escola primaria årskurs 1-4 med start när de är fem eller sex år, sedan escola secundaria fram till år nio, med krav på klarat slutprov varje läsår för att bli uppflyttad till nästa årskurs. Vi håller tummarna för att våra barn hänger med hela vägen i portugisisk skola. Där vi bor finns det svensk och internationella skolor i närheten så vi var beredda på att kanske vara tvungna att omvärdera, men hittills har det som sagt gått bra och det är vi glada för.
Etiketter: Komma i väg, Leva billigt, Sabbatsår