Intervju med bloggaren Linnéa - Swedish mother in Spain

Det är så många duktiga och relativt välbärgade medelålders män som bloggar om ekonomisk frihet men som springer i hamsterhjulet och tittar på andra som faktiskt kommer loss. Jag är åtminstone medelålders man och det gör att jag kan jag räkna mig till gruppen "fluktarna" som tittar på de andra som faktiskt skapar något annorlunda och inspirerande.

Naturligtvis tycker jag då att det är intressant att träffa dom som gör något, som faktiskt hoppar ur hjulet, kommer iväg på ett äventyr eller kanske gör båda. I dag ska vi möta Linnéa som har bloggen Linnéa -Swedish mother in Spain. Hon har precis kommit iväg till Spanien med sin man och sin dotter. Låt oss höra vad hon har att säga!

Linnéa, i bloggen har jag fått intrycket av att du och din man var ganska överens om att åka iväg, men hur kom ni till skott? Fanns det en dag, eller en händelse som gjord att ni gick från ord till handling. Vad sa övrig familj? Hur lång tid tog det för er att komma iväg?

Ja det stämmer, vi var väldigt överens om att vi ville ge oss iväg. Egentligen är det något vi pratat om ända sedan vi träffades, min man och jag, vilket nu är närmare tio år sedan. Men sen fick vi barn och vi skaffade hus och allt annat som man ”förväntas” göra när man är vuxen. Någonstans inom oss låg ändå den där önskan om att leva på ett annat sätt och grodde och när jag så fick ett cancerbesked och vår dotter dessutom kämpade med svår astma under vinterhalvåren hemma i Sverige fick vi nog. Då bestämde vi oss för att göra en radikal förändring i våra liv och faktiskt göra verklighet av drömmen att bosätta oss utomlands.

Visst var vi både rädda och oroliga, det handlade ju inte bara om våra liv utan också om vårt barns. Hur skulle hon påverkas? Gjorde vi verkligen rätt? Kan man lämna tryggheten i Sverige på det där sättet? Vi brottades med dåligt samvete och känslan av att begå ett misstag många gånger, men hur det nu var bestämde vi oss för att ändå prova. Sverige finns trots allt kvar, det går att återvända om det skulle visa sig att det inte fungerade. Det var viktigt för oss att det inte får finnas någon prestige kring det hela. Vill vi flytta hem så gör vi det och då tar vi med oss alla våra upplevelser och lärdomar och känner oss berikade av dem, oavsett hur lång eller kort tid vi varit borta.

Våra familjer blev nog lite bekymrade och i ärlighetens namn lite ledsna eftersom de inte kan träffa vår dotter så ofta. Men samtidigt är de glada för vår skull att vi har det bra och lever ett liv som gör oss nöjda och harmoniska.

Från det att vi tog beslutet till att vi satte oss på flyget med enkelbiljett tog det sju månader. Under den tiden hann vi vara nere tre gånger för att kolla runt och hitta en bostad som vi kände skulle fungera att bo i en längre tid, vi hann besöka skolan och även göra en hel del research om hur det är att bo mer permanent i området vi valde.

Du beskrev väl vad som låg bakom ert beslut med din sjukdom och din dotters problem. Men kan du mer tydligt förklara när ni bestämde er. Du skrev att start till flytt var sju månader, men vad var det som hände för sju månader sedan. Ögonblicket, eller ögonblicken på vägen, vilka var dom?

Det allra första ögonblicket när drömmen plötsligt blev till allvar för mig var just när jag fick cancerbeskedet. Jag tänkte "Blev det bara det här? Allt vi skulle göra då? Vi skulle ju ha flyttat utomlands när Alva blev äldre, nu kanske jag inte ens får se henne växa upp!" Min egen dödlighet kom ikapp mig och jag insåg på allvar att det inte alls är säkert att "senare" kommer. Därefter la sig tankarna lite när jag fick fullt upp med operationer och grejer, men när jag var beordrad att ta det lugnt och vila efter behandlingarna kom tankarna igen.

Tänk om man ändå skulle... ja varför inte? Så satte jag och min man oss ner och pratade igenom hur vi kände tillsammans. Vi hade båda fått en ordentlig reality check och ville inte vänta längre med att kolla om det var något för oss det där med att bo utomlands eller om det gjorde sig bättre som just en dröm. Under denna tid fick vår dotter flera astmaanfall där hon hade så svårt att få luft att vi var tvungna att åka till akuten med henne.

Varje gång tänkte vi att det var då själva... den här råkalla kylan kommer ta död på barnet. Veckan innan julafton hade vi resonerat fram och tillbaks flera gånger, pratat igenom om det var praktiskt genomförbart, vilket det ju är, människor lämnar sina hem och flyttar hela tiden, och kom fram till det definitiva beslutet om att flytta.

Jag tog till mig din referens till att er förändring inte är en prestige grej. Riktigt bra och ett klokt råd. Samtidigt reflekterar jag över att ni rätt mycket liv kvar i Sverige, ni står lite med ett ben i varje läger, hur ser du på det? Tror ni inte att det behövs lite momentum för att faktiskt komma iväg och stanna eller annars blir man tillbakadragen till det gamla livet igen?

Vi har kvar en stor del av mitt liv i Sverige, något som var nödvändigt för min man för att han skulle klara av omställningen. Han var inte villig att släppa sitt jobb och vårt hus helt på en gång utan vill ha kvar det som reträtt och då hamnar man oundvikligen i läget med ett ben på varje sida.

Själv hade jag kunnat släppa Sverige och helt ge mig hän till ett nytt land, när man gör som vi gör är risken stor att man känner att man faktiskt fortfarande står lite still och inte har tagit beslutet fullt ut, även om man rent fysiskt har flyttat. Men man måste vara överens i en familj och genom att kompromissa så här kunde vi ändå ge oss iväg utan att någon kände sig överkörd och obehaglig till mods.

Vi tror att det är lättare att eventuellt släppa taget helt lite senare när man ser hur allt fungerar ifall man känner sig lite otrygg med allt det nya i början. Då är det bättre att göra så än att avstå helt och fortsätta leva i ovisshet om hur det skulle vara att ge sig iväg.

Du verkar ju vara frilans och varit så ganska länge. Påverkar möjligheten att försörja sig för dig i och med flytten eller kommer du kunna arbeta som tidigare har du tänkt?

Ja jag är frilansskribent, författare och även lektör. I mitt fall har flytten snarast varit positiv. Det är väldigt många som är intresserade av hur vi valt att leva vårt liv och många som vill att jag skall skriva för dem. Jag känner själv hur inspirationen flödar bättre här än hemma också, så förhoppningsvis kan jag snart börja ta tag i de manus jag har liggande och som har fått vänta medan jag fokuserat på att återhämta mig efter operationer och annat.

Ni klipper inte navelsträngen helt. Ni behåller hus och din man verkar ha jobb under ett år. Var står ni om ett år tror du? Vad ska ni ta för beslut då? Vad vill ni vara i för position när ni ska fatta beslutet? Frågan kanske är svår, det jag far efter är din bild av var ni är om ett år. Är ni svenskar som bor i Spanien en stund eller är ni svenskar som flyttat till Spanien för att leva där under lång tid. Hur integrerade tror du ni är om ett år och hur integrerade strävar ni att bli?

Under hela mitt liv har jag flyttat runt mycket, både som barn och vuxen. Det blev därför viktigt att kunna ha en reträttmöjlighet, i alla fall den första tiden, så att vi kunde återkomma till den plats där vår dotter vuxit upp fram tills vi flyttade utomlands. Min man trivs så bra på sitt jobb så han ville inte lämna det, utan gjorde upp med sin chef om att jobba väldigt intensivt ett par veckor i Sverige och sedan jobba på distans resten av månaden. Det är en lösning som fungerar väldigt bra. Den förutsatte dock att det är lätt och smidigt att pendla, vilket var avgörande för vårt val av land att emigrera till.

Sverige kommer alltid att vara hemma, så känns det i alla fall nu, men det är viktigt för oss att integreras så gott vi kan i vårt andra hemland. Språket är a och o för att kunna göra detta och därför satsar vi mycket på spanskaundervisning just nu, framförallt för vår dotter. Även om hon går i svensk skola för tillfället (det var ett krav för att hon skall få behålla sin plats i klassen hemma i Göteborg under vårt prövoår) så vill vi ändå att hon skall kunna kommunicera på spanska. Man missar väldigt mycket om man inte talar språket och förvånansvärt få (vuxna) här nere kan engelska.

Vi är inte ute efter att fortsätta leva precis som hemma här i Spanien. Då skulle vi ställa oss utanför och det skulle inte fungera i längden. Men helt som spanjorerna kommer vi säkert aldrig att bli. Vissa kulturskillnader känns alldeles för främmande för att vi skall vilja eller ens kunna anamma dem, som till exempel att barnen ofta är ute halva nätterna. Vår dotter skulle gå sönder totalt om vi levde på det viset. Men i det store hela försöker vi ändå leva som man gör här.

Om ett år hoppas vi att vi har hunnit känna efter ordentligt hur det känns att bo här i längden. Framförallt vet vi då mer om hur vår dotter trivs och hur det fungerar med skola och kompisar. Om vi bestämmer oss för att stanna kommer vi troligtvis att byta till en internationell skola istället där fler barn går mer permanent än i den svenska skolan.

Hur vi kommer att resonera när det är dags att ta ett beslut har vi idag ingen aning om. Vi försöker att ta det som det kommer och kan vila i att vilket vi än bestämmer oss för så har vi provat och är mer kvalificerade att bestämma oss än när vi bara satt hemma i Sverige och drömde.

Hur mycket liv har ni kvar i Sverige?

Än så länge en hel del. Min man jobbar som sagt kvar, vi har bara hyrt ut vårt hus och jag har ett svenskt företag. I princip alla mina uppdragsgivare är svenska. Vår dotter har mailkontakt med sina bästa vänner från området där vi bor och från klassen, vi har till och med lite mailkontakt med hennes lärare. Och inte minst har vi ju våra familjer där.

Har ni förberett er för någon "flytt-depp" i form av hemlängtan. Har ni gjort någon research om hur familjer i utlandet upplever sin situation och hur ni kan hantera motivationssvackor eller hemlängtan?

Jag tror att man måste vara bredd på svackor av alla slag, även extrem hemlängtan, när man gör en sån här grej. Om man är medveten om att det kan drabba en tror jag att man redan motverkat den värsta känslan. Jag tog reda på väldigt mycket om livet här, alla skillnader, vad som finns och inte finns och hur saker fungerar, redan medan vi var kvar i Sverige. På så vis var jag förberedd och fick inte en chock när vi väl kom ner, vilket jag vet att många får.

Sedan beror mycket på hur man är som person, är man bara lite utåtriktad och visar att man gärna pratar med folk och umgås så är det svårt att känna sig ensam här. Spanjorer är över lag mycket öppnare än vad svenskar är och de som bor här med ursprung från andra länder har ju flyttat hit av en anledning. De flesta är väldigt sociala.

Ni har ett barn i Svenska skolan. Finansierar ni det själva? Hur tänker ni framåt med skola och utbildning? Kan ni tänka er att gå över till Spanska skolsystemet helt?

Svenska skolan betalar man själv. I vissa fall kan man få så kallat statsstöd, då måste man vara anställd av ett svenskt företag här nere. Om man är berättigad statsstöd får man en del av kostnaden betald, men får stå för resten själv. Att betala skolan är den stora kostnaden här nere.

Som läget ser ut nu kommer vi inte att gå över till det spanska skolsystemet. Man har där ett rätt högt prestationskrav som i våra ögon inte är helt befogat. Vi har till exempel svårt att förstå varför det är så viktigt att en sjuåring kan skriva skrivstil. De har också väldigt mycket läxor och man kör med betyg redan från det att barnen är fem år. Jag är övertygad om att det finns mängder av bra spanska skolor, inte tu tal om saken, men för vår dotter skulle det vara ödesdigert. Barn fungerar olika, de är inga maskiner. Det som är jättebra för ett barn kan vara katastrofalt för ett annat. För vår dotter passar det spanska systemet inte så bra. Däremot funderar vi som sagt på att eventuellt byta till en internationell skola med väldigt bra rykte och pedagogik som finns här i närheten om vi stannar ett längre tag.

Hur är det med era, du och din mans, Spanskakunskaper? Vad har ni för planer för er vuxna?

Jag hade gymnasiespanska med mig i bakgrunden, men upplevde ändå att jag knappt förstod mer än så pass att jag kunde beställa mat på restauranger och köra de vanliga artighetsfraserna. Därför försöker vi hinna med så mycket spanskaundervisning som det bara går och jag använder mig av både Babbel och Duolingo varje dag för att öka på kunskaperna. Annars är bästa sättet att prata så mycket man kan med spanjorerna, även om det blir fel och man bara kan några meningar. De är väldigt vänliga och hjälpsamma och blir glada när man försöker. Jag märker själv hur jag lär mig mer och mer varje dag, även om jag är långtifrån spansktalande än.

Min man har tagit det lugnare och förlitar sig nog mer på mig än så länge. Han är ju bara här halvtid och har inte hunnit med så mycket än.

Vad förväntar du dig att få ut från flytten. Har du en så tydlig bild att du nästan skulle kunna mäta framgång eller motgång relativt den förändring ni gjort eller skulle du i alla fall kunna beskriva lite om hur du tänker kring resultatet?

Den enda förväntningen jag hade när vi flyttade var att vi skulle få bättre väder och lugnare tempo. På de punkterna har jag definitivt inte blivit besviken. När vi landade på Malagas flygplats var det tjugofem graders temperaturskillnad mot Göteborg…

Om vi lyckas leva mer i stunden, unna oss att njuta av varje dag och inte göra oss någon brådska och om vi kan leva våra liv mer utomhus utan att frysa, då har vi nått vårt mål. Att jag som vegetarian dessutom har tillgång till ett fantastiskt grönt kök för en avsevärt mindre peng än i Sverige gör inte saken sämre.

Jag tänker att om vi känner att vi har utvecklats och lärt oss något om oss själva, om vi har lyckats varvat ner och återfått förmågan att formulera vad som har ett högt värde för oss, oavsett vad det är, då har flytten varit en framgång.

Du har bloggat mycket om praktiska frågor i och med flytten. Något som bloggen "sol-som-sol" också gjort. Är det komplext att flytta till Spanien?

Som författare och skribent går min research-hjärna igång på detaljer och jag älskar att grotta ner mig i fakta om hur saker och ting fungerar. Jag får lätt tunnelseende och måste ta reda på allt jag kan om det som blir vårt nya liv. Dessutom känner jag att vi har haft stor nytta av att vara väl förberedda när det gäller det byråkratiska systemet. Många tycker att det är väldigt krångligt och komplext och det är det till viss del också, men det hjälper definitivt att ha kollat upp saker i förväg.

Spanien är ett land där man älskar papper i original med många stämplar på. Dessutom vill de ofta att allt skall vara översatt till spanska. Vet man om det och har fixat allt som krävs innan man går runt till de olika instanserna så sparar man mycket tid och frustration. Egentligen är det inte så väldigt krångligt om man bara vet vad som förväntas av en. Man får inte så mycket gratis och ingenting sker automatiskt.

Saker och ting fungerar väldigt annorlunda mot Sverige, men omöjligt är det inte, inte ens särskilt svårt egentligen, om man är förberedd vill säga.

Något jag hört att många förvånas över är att allt kostar här i ”billiga” Spanien. Precis allt. Det är avgifter på avgifter på avgifter, ingenting är gratis. Skatten är billigare, men få av oss svenskar är hjälpta av det eftersom vi i regel blir beskattade i Sverige ändå, i alla fall så länge vi fortfarande äger något i Sverige eller han inkomst därifrån.

Det finns en hel del lagar och regler som man måste få koll på, till exempel vad som gäller kring hur länge man får vara här innan man räknas som resident, hur länge man får köra svenskreggad bil och när man blir utskriven från Sverige.

Här på bloggen pratar vi mycket om ekonomi. Har ni gjort någon budget? I så fall kan du dela med dig av vad du uppskattar att en månad kostar?

Ja vi har en budget som vi försöker hålla. I och med att skolan kostar rätt mycket har vi höga månadskostnader. Elen är mycket dyrare än i Sverige, telefon och internet likaså. I de fall man inte jobbar och skattar i Spanien och på så vis omfattas av den spanska sjukvården måste man ha en privat sjukförsäkring. Reseförsäkringen som ingår i ens hemförsäkring gäller bara i 45 dagar om man inte tecknat en extraförsäkring. Vi landar därför i runda slängar på dryga 30000:-/månaden. Då är extra språkundervisning, min mans boende och mat i Sverige samt resor fram och tillbaka inräknade.

30 000 är ju en del. Har ni gjort någon research hur ni kan bidrags- och skatteoptimera. Barnbidraget exempelvis, är det borta? Ni borde ju kunna skatta i Spanien nästa år osv.

Barnbidraget ryker om man är borta från Sverige i mer än ett halvår. Då kan man till och med bli återbetalningsskyldig från dag 1 utanför Sverige, eftersom man inte har rätt till bidraget om man vet att man skall vara borta längre än så. Vi har kollat upp och lusläst regler om både bidrag och skatter. Just på grund av att vi fortfarande har stark anknytning till Sverige måste vi fortsätta skatta i Sverige.

Man får inte lov att äga något eller ha inkomst från Sverige om man skall slippa skatten där och istället bara skatta i Spanien. Reglerna kring hur allt sådant fungerar är rätt komplexa och man gör klokt i att ta hjälp av en jurist som kan både svenska och spanska systemet för att få till den mest optimala lösningen. Vi är mitt i processen kring att få allt så bra som möjligt och ändå hålla sig inom lagens ramar.

Fanns det några alternativ hemma i Sverige som ni övervägde?

Nej egentligen inte. Jag tror inte att vi hade lyckats ändra vår livsstil tillräckligt mycket för att vi skulle må så bra som vi gör nu om vi stannat i Sverige. Vi är däremot väldigt sugna på en del andra ställen, även om vi inte vill bryta upp och byta för mycket så att vår dotter inte får någon kontinuitet med kompisar och skola.

Har du något råd till oss som inte får tummen ur? Vi har ju alltid något att skylla på. Pengarna ska bli fler, barnen större, språket bättre och sedan har vi så fantastisk karriär, eller?  Varför kom ni iväg och inte vi andra?

Bara gör det. Sluta skylla på än det ena än det andra. Klipp av de imaginära bojorna de flesta av oss förser oss själva på och lita på att det går. Man kan leva på ett annat sätt än vad vi gör i Sverige. Det går utmärkt att flytta med barn, särskilt om de är små, man kan anpassa det så att det passar en själv och skapa en trygghet i allt det nya. Språk är bra att kunna innan men det går att lära sig på plats. Pengar är bra att ha, men man kan göra omvärderingar i livet som gör att man kanske inser att man faktiskt inte behöver alla de där prylarna eller den stora bostaden.

Allt handlar om val, precis allt. Det går inte att sitta hemma och drömma och gnälla men ändå inte göra något för att förbättra situationen. Dröm och stanna hemma om du vill, men då har du valt det så gnäll inte. Hårt men sant. Vad gäller rätt tidpunkt så kommer den aldrig att infalla, väntar man på det kommer man alltid hitta nya hinder. Så, bara gör det.

Finns det något mer som du skulle vilja säga till oss som sitter och funderar på om vi ska lägga nytt laminatgolv i barnens rum eller skita i allt och dra till Spanien?

Om den trygghet som kommer av att alltid veta precis hur allt funkar, vad som skall hända imorgon och att gå till samma jobb dag ut och dag in är viktigt för dig så är du säkert nöjd med ditt liv precis som det är. Då har du säkert varken behov av eller önskan att förändra något. Så stanna hemma då. Om du däremot drömmer om något annat, om du känner att det kanske finns något mer i livet än att lägga nytt laminatgolv eller göra om köket, då tycker jag att du skall våga chansa och i alla fall prova att dra iväg för ett tag. Man måste inte göra allt antingen eller. Hyr ut huset eller bostaden om det känns bättre. Ta tjänstledigt. Anpassa det hela precis hur du vill, men unna dig själv upplevelsen och tillfredsställelsen av att faktiskt ha vågat följa en dröm. Den enda risken du tar är ju egentligen att hitta ett liv som passar dig bättre.

Tycker du att jag borde frågat något mer? Något du känner eller tänker just nu mitt i er förändring?

Jag känner mig just precis nu som ett barn som gått in i en godisaffär där jag bara får välja ut en enda godisbit. Nu när jag väl tagit mig loss från allt i Sverige känner jag hur livet återvänt och jag bubblar av nyfikenhet och lust att utforska massor av platser. Jag vill än hit än dit men jag måste välja en plats och hålla mig till den så att det inte blir så jobbigt för vår dotter att bryta upp hela tiden. Det hade inte varit rätt mot henne. Vi har tagit oss hit, vilket är mer än vad många gör, och det är något att vara stolt och tacksam över. Varje dag lär jag mig nya saker om mig själv som jag förmodligen inte skulle ha gjort hemma eftersom jag inte skulle utsatts för samma situationer där. Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet över att ha fått den här möjligheten och att jag faktiskt vågade ta vara på den.

Det får avsluta intervjun med Linnéa och jag tackar henne för det jobb hon lagt ner med att svara på alla frågor och uppskattar att hon delar med sig här och ännu mer på sin egen blogg. Era frågor, utrop och kommentarer är som vanligt välkomna i kommentarsfältet.

Linnéas blogg hittar ni här: Linnéa -Swedish mother in Spain (klickbar länk).

Det här var del två i min intervjuserie. Den första delen hittar du på Intervju med Åsa på bloggen Bortugal.se (klickbar länk).

Not: Linnéa och jag har kommunicerat via ett dokument. När jag förde över texten till bloggen så blev HTML-koden hemsk vilket gjort att jag fått jobbat mycket med HTML-koden. Om jag där missat några radbrytningar eller på annat sätt rört till något så är det helt mitt fel och inget som ska ligga Linnéa till last. 

Vi kan packa och dra om ett år, men vi kommer inte dö rika!

Exakt då kan vi dra!

Det finns en ganska vedertagen sanning som säger att om du kan täcka dina kostnader med 4% avkastning på dina tillgångar så har du tagit steget, du kan för evigt leva på dina tillgångar. Med andra ord kan vi säga att du dör rik. Men om vi kan tänka oss att dö utfattiga, vi tillåter oss att ta av kapitalet hela tiden, vad händer då? Vi planerar att dö luspanka helt enkelt. Nu är eget dödsfall svårt att prognostisera, men jag har en annan idé.

För vår del så får vi tillgång till nya pengar när jag är 55 år och vi kan ta ut min pension. Om vi vid det tillfället bor i Portugal och har rätt att ta ut den skattefritt (vilket för tillfället är möjligt i Portugal) så räcker den i fem år och då är jag sextio år gammal. Vad som händer då kan vi återkomma till. Nu tittar vi på hur länge vi behöver jobba för att pengarna ska räcka till 55 års ålder i första hand.

Titta på bilden i inledningen. Jag är 46 år och jag jobbar X år till. X är alltså så många år det går åt för att jobba ihop tillräckligt med pengar. Då kommer vi leva på våra sparade pengar i 9-X år.

Då kan vi räkna ut hur mycket pengar jag har efter X år:

förmögenhet_nu + sparande_mån*12*X

På samma sätt kan vi räkna ut hur mycket pengar vi kommer göra av med på 9-X år:

(9-X)*12*utgifter_mån 

Nu kan vi sätta att båda uttrycken ska vara lika och lösa ut X. Då har vi ett uttryck som beror på vilken förmögenhet vi har nu - i praktiken det som vi kommer ha som fritt kapital att spendera - hur mycket vi sparar per månad i faktiska kronor och vad vi har för budgeterat belopp på kostnader när vi slutat arbeta. Efter lite meckande med enheter och justerande av X till att betyda månader snarare än år så fick jag till följande kalkylark.

Det är två beräkningsomgångar. I den övre delen så antar vi att vi hyr bostad och därför kan spendera alla pengar vi har. I undre så sätter vi en miljon åt sidan för husköp. De pengarna går då inte att leva på, men jag har räknat med något lägre månadskostnad i stället.

Det finns mycket kul att läsa ut här. Om vi börjar till vänster. Tiden vi behöver jobba givet de kommande två kolumnerna. Vi pratar månader, inte år med det här upplägget! Dessutom äter man kakan i båda ändar på något sätt. Vi kan åka efter 12 månader om vi sparar 34 ksek/mån i övre delen medan 29 månader på samma belopp i nedre delen, allt annat lika. Det kan kanske tolkas som att vi sparar ihop en miljon på 17 månader, men så är det inte. Viss del kommer från sparande och viss del från att vi lever på förmögenheten en kortare tid ju längre vi jobbar.

Det kan tyckas att det inte spelar så stor roll om vi sparar 34 eller 40 ksek/månad om vi tittar i första kolumnen, men tre månaders extra sparande är i storleksordningen 100 000 kr som vi då kan få i extra buffert om vi åker vid det senare datumet. Mer om hur mycket buffert vi har kommer längre ned. 

Kalkylen bygger på att pengarna ligger riskfritt förvaltade till 0% ränta. Om man i stället väljer att förvalta pengarna något mer riskfyllt så ger 4% avkastning ett bidrag enligt kolumnen till höger den dag vi slutar jobba och frigjort allt kapital. Det täcker inte hela månadskostnaden men kommer att bidra till att pengarna faktiskt räcker längre, om inte något händer som får pengarna att sjunka ihop.

Det går att göra lite mer med uttrycken ovan. Tidigare satt vi dom lika och löste ut X. Om vi i stället drar det andra uttrycket som bygger upp kostnaderna under (9-X) år från det första så får vi en funktion av X som anger hur mycket pengar vi har kvar vid 55 års ålder. Om vi antar startvärde 2 000 000 kr och lite olika sparande och spenderande så kan vi plotta följande graf.

Under, respektive överskott vid 55-års ålder. Bilden är klickbar vilket ger större bild.

Då linjen skär 0 på y-axeln går vi jämt ut - X anger då hur många månader vi måste jobba till för att pengarna precis ska räcka - sedan börjar  vi få ett överskott. Sparandet är antaget att vara 34 000 kr/ månad medan utgifterna varierar från 20 000 till 28 000 kr.

Den försiktige är nog tveksam till att räkna som jag gjort eftersom pengarna inte räcker hela livstiden, men det finns en hel del annat att ta hänsyn till. För att vara mer säker på att vi klara oss under väldigt långa tidsperioder så behöver vi hålla på fem till nio år till med sparande som nu, lite beroende på vilka antaganden vi gör. Då är äldsta barnen vuxna och vi kan snart ta ut pension och då känns det kanske lite sent att ändra något. Så vi får nog ta och fundera på vad det värsta som kan hända faktiskt är. Vi blir för gamla eller barnen vuxna.

Läs gärna fliken om sabbatsår som finns i bloggens huvud (klickbar länk). 

Intervju med Åsa på bloggen Bortugal.se

Hej Åsa! När jag startade Onkel Toms stuga så gjorde jag det för att jag ville få ut mer av livet. Det stora huset, pendlandet och alla måsten var inte kul längre, vare sig för mig eller min sambo. Dessutom hade jag då av en rad olika skäl väldigt tufft på min arbetsplats vilket bidrog till behovet av förändring. Vi flyttade in till stan och tyckte det var en stor omställning. Hur gick tankegångarna och diskussionerna hemma hos er när ni kom till slutsatsen "vi flyttar till Portugal!"

Vi har alltid längtat bort, både min man och jag. Vi har bägge två bott, arbetat och studerat i flera olika länder och i flera år. För mig har längtan bort varit en jättestor del av vem jag är. Jag har alltid tänkt mig att jag skulle bo utomlands men aldrig riktigt hittat rätt plats där jag ville stanna. Kanske var det inte stanna jag ville heller, just då. Väldigt otippat var det i alla fall att jag skulle träffa en svensk snickare och han mig och att vi skulle tillbringa 14 år av vårt liv med att bygga ett hus i Sverige. Inte så väldigt långt in på det projektet ställde vi oss frågorna Vad (f-n) har vi gett oss in i? och Hur ska vi ta oss ur det? De frågarna ältades under många år i vårt hem Bygget, och längtan bort växte sig allt starkare. Det var ingen egentlig diskussion OM men mycket funderande kring HUR och VAR och NÄR vi skulle komma iväg. Att det blev just Portugal beror mycket på surfingen som är viktig för Sverker. Sedan är det vansinnigt vackert här och portugiserna är ett väldigt trevligt folk.  

Har ni sålt hemmet i Sverige? Som jag tolkar din blogg så har ni sålt ert hus, men jag kan inte bedöma hur mycket liv ni har kvar i Sverige. Sade ni upp er från era jobb eller har ni tjänstledig? Jag antar att jag undrar hur mycket ni klippte navelsträngen när ni väl flyttade. Smög ni iväg på längre semester eller emigrerade ni, så att säga?

Vi impulsköpte huset här på en semesterresa, och sedan var vi tvungna att sälja huset vi byggt i Sverige. Jag fegade och tog tjänstledigt ett år från mitt jobb, men visste att jag inte skulle komma tillbaka. Jag tror alla visste det. Vi skrev ut oss ur Sverige, och är nu skatteskrivna här sedan dag 1. Min man har egen byggfirma och kan i teorin åka till Sverige och ta lite jobb om det skulle knipa. 

Hur ser ni på livet i Portugal? Du kallar bloggen Bortugal, men skriver också att borta blivit hemma. Blir ni kvar och var tror du att ni är om fem år?

Vi kommer att vara kvar här. Vi känner oss verkligen hemma här, (fast Hemugal funkar inte riktigt lika bra som bloggnamn tycker jag) så så länge det är upp till oss blir vi kvar här. Jag ser vår och barnens framtid här, men är medveten om och oroad över att saker skulle kunna hända som gör att vi inte kan bo kvar. Inte minst ekonomiskt. Eller kanske hälsomässigt. Försöker låta bli att tänka på det och njuta av en dag, en vecka, en månad, ett år i taget.

Jag får inte intrycket av att vare sig du eller Sverker jobbar. Hur försörjer ni er?

Det gör vi inte. Vi spenderar pengar från husförsäljningen tills vidare och har investerat en del också, på ett förhoppningsvis smart sätt. (gulp!) Med lite sparsamhet och tur är det kanske hållbart även på sikt, men det finns inga garantier för det egentligen.

Hur ser era tankar ut kring arbete och karriär framöver? Har ni några planer kring jobb och vardagen framöver? Kommer du att börja jobba eller kommer du fortsätta leva som "lyxhustru". ;)

Min man har ju sin karriär i sin byggfirma, som ligger på is, och en del projekt i huvudet både i Sverige och här i Portugal. Jag fokuserar på att lära mig språket så länge, sedan får vi se. Jag fortsätter gärna leva som ”lyxhustru” tills vidare, men är medveten om att det kanske inte är hållbart på sikt, vilket ju är lite oroande med tanke på att läget på arbetsmarknaden i Portugal, men nu är det som det är och är inte så mycket att göra åt så jag passar på att njuta av att ha tid för annat.

Hur ser du på möjligheterna för dig och Sverker att bli mer integrerade i samhället i Portugal? Känner ni er som invandrare?

Haha, ja det gör vi ju absolut, mest på grund av språket, även om jag kommit en bra bit på väg med det nu, men trots språket känner vi oss ganska integrerade. Jag har ett ganska bra socialt kontaktnät i byn tack vare barnen. Sverker är mest social med surfare och en del grannar som pratar engelska. Folk har varit otroligt tillmötesgående och välkomnande. Det hjälper ju också väldigt mycket att ha barn. Hade det inte varit för barnen hade vi inte alls varit delaktiga i livet i byn på samma sätt. Visst händer det att man känner sig som ett UFO, men det gjorde vi nog lika ofta i Sverige egentligen.

Här i stugan pratar vi mycket pengar, har du koll på vad en typisk månadsbudget är för er? Kan ni leva billigare i Portugal än i Sverige?

Här pratar vi pengar så sällan som möjligt, och konstaterar då att vi gör av med mer än vi tror, trots att vi inte ägnar oss åt några större utsvävningar och tänker oss  för innan vi öppnar plånboken. Vi har fasta kostnader (el, vatten ,gas, försäkringar, skatter telefon, Internet, TV) på nio-tiotusen och maten är billigare här så visst lever vi billigare än i Sverige. När vi storhandlar går det på en dryg tusenlapp och då har vi mat (och vin) till en hel vecka. Vatten och el är i och för sig dyrare än i Sverige, men det jämnar ut sig och levnadskostnaderna blir definitivt mindre.

Det är lätt att vara avundsjuk på ert liv när man skaver i vardagen i ett kyligt Sverige. Om vi bortser från de uppenbara fördelarna med vädret finns det någon mindre uppenbar fördel med att bo i Portugal?

Klimatet är ju onekligen en stor fördel . Vintrarna här är mestadels nästan ännu bättre än somrarna, med perfekt klimat för utomhusaktiviteter som vi gillar. Övriga fördelar är väl att det är spännande. Man lär sig nya saker varje dag. Jag tror för övrigt mycket beror på var man bor, men just där vi hamnat tycker jag att det finns en fin gemenskap och sammanhållning som jag är förvånad över att jag uppskattar så eftersom jag egentligen är en ganska asocial person, men det känns väldigt positivt för barnen. Folk är väldigt trevliga och vänliga och livet har en skön lunk. Det är mycket värt.

Om man är avundsjuk kan man ju tänka på att det ligger väldigt många års slit och uppoffringar bakom det här. Det blev inte möjligt bara sådär av sig självt…

Ni bor nära kusten. Var i Portugal bor ni närmare bestämt? Hur bor ni? Hyr ni?

Vi bor cirka en halvtimme väster om Lissabon, nära Guincho och Cascais. Vi har som sagt köpt hus här. Vi hittade ett hus som passade oss perfekt och kunde inte låta tillfället gå oss ur händerna. Det var många som sa att vi borde hyra och testa först, men vi hade ju redan köpt. Vi var inte så sugna på att hyra och hamna i något temporärt. Vi ville känna som att vi var framme, att vi kommit hem, och så blev det.

Skulle ni göra ett annat val av plats i Portugal utifrån vad ni vet idag?

Nix. This is the place! Vi hittade hem direkt! 

Hur tar ni er enklast till Sverige för födslar och dödslar?

Det är smidigt med direktflyg på drygt fyra timmar, och om man har tur går det inte på mer än tvåtusen tur och retur, och vi och nära och kära i Sverige bor nära flygplatsen, så det är smidigt för dem att komma hit och för oss att resa dit vid behov, men varken jag eller barnen har varit i Sverige på mer än två år nu. Det har inte heller varit några födslar och dödslar än.

Om jag förstått din blogg rätt så var det känslosamt att rycka upp barnen från skola och dagis - vi har gjort det samma och det är jobbigt - men att du tycker att barnen har landat bra i sin nya värld. Stämmer det?

Jag var väldigt orolig över hur de skulle fixa flytten, men det känns om min oro var helt ogrundad. Det verkar som folk har rätt i att barn är otroligt anpassningsbara, eller så hade vi bara tur. De hade lite längtan efter kamrater i Sverige första sommaren, men så fort de började skolan här fick de nya kamrater och trivs hur bra som helst.   

Hade du agerat annorlunda vad gäller flytt till Portugal om barnen varit 8 år äldre med tanke på vad du vet om skolsystemet och Portugisiska samhället idag?

Våra barn var fem och sju när vi flyttade och började i förskoleklass respektive första klass, vilket visade sig vara perfekt, då de då kunde lära sig från grunden tillsammans med sina portugisiska klasskamrater. Alfabetet, enstaviga ord, flerstaviga ord, enklare begrepp och skrivregler i en lagom takt, skolböcker med mycket bilder och så vidare. Det funkade bra. Att hoppa in i nionde klass eller ens i sjätte eller fjärde klass i portugisisk skola hade inte gått. Här har de nationella prov som avgör om man får flytta upp till nästa läsår, och de hade de knappast klarat om de kommit in mitt i och varit efter från starten. Då hade vi fått sätta dem i internationell skola, eller i svenska skolan och allt hade blivit väldigt annorlunda, inte bara rent kostnadsmässigt. Vi hade inte blivit integrerade på det sätt vi nu är, de hade inte lärt sig portugisiska som de ju behöver kunna om de ska vara rustade för en framtid här.  

Du var lärare i Sverige och har två barn i skolan i Portugal. Hur ser du på utbildningen era barn får?

De lär sig massor och älskar skolan, så jag är helnöjd med skolan här, trots att den med svenska ögon ter sig egendomligt gammaldags och strikt. De lägger mycket tid på att lära barnen pränta gammaldags skrivstil redan i första klass, de kör med bestraffning som kvarsittning och dylikt, och om man inte klarar målen får man gå om ett år. Jag kan ju ha synpunkter på det, men det verkar funka bra för dem i alla fall, och det är det viktigaste. Enligt PISA-undersökningar är skolresultaten i Portugal till och med lite bättre än de svenska, och att allt inte är perfekt överallt i svensk skola heller behöver man ju inte ha varit lärare för att känna till så jag känner inte att det har blivit ett nerköp på något sätt trots att de gick i/skulle börja i en fantastisk skola i Sverige.

Har du något råd till oss som inte får tummen ur. Vi har ju alltid något att skylla på. Pengarna ska bli fler, barnen större, språket bättre och sedan har vi så fantastisk karriär, eller?  Varför kom ni iväg och inte vi andra?

För vår del va det huset i Sverige som gjorde flytten möjlig och huset i Portugal som gjorde att flytten blev av. Vi kom iväg för att vi (min man i alla fall) hade investerar 14 år av sitt liv i ett husbygge som höll på att ta kål på honom och oss men som visade sig vara biljetten hit rent ekonomiskt när vi väl hittade platsen vi vill bo på och slog till på vinst och förlust. Vi kom iväg för att vi hittade det här huset och när vi gjorde det visste vi att det var här vi ville bo. Vi ville det så gärna att vi tänkte att allt annat måste lösa sig bara vi kommer iväg. 

Har ni blivit lyckligare av flytten? Eftersom jag inte riktigt vet hur ni jobbar och lever er vardag så har jag svårt att veta, men tror att ni inte bara gjorde ett miljöombyte utan andra stora förändringar i och med er flytt. Jag tänker främst på jobb och tiden ni har tillsammans i familjen. Kunde ni ändrat livsstil i Sverige och kommit ändå bättre ur förändringen?

Vi har blivit sjukt mycket lyckligare! Det har verkligen blivit en förändring till det bättre på alla plan. Vi kanske inte har samma trygghet som vi hade innan, och ibland svindlar det lite, men när vi tänker efter var det nog bara det invanda som var tryggheten innan flytten, och all annan trygghet ändå bara var en illusion. Det var mycket som hängde på en skör tråd med ork, ekonomi, Sverkers hälsa, mitt tålamod, vår relation, andra relationer, så ja, vi var definitivt i behov av en förändring på flera plan, men frågan är om det hade blivit av om vi inte hade impulsköpt det här huset.

Det är lätt att längta bort, men svårt att hitta hem. Man kan ju inte bara ta ett kliv ifrån något som inte funkar om man inte vet var man ska ta vägen. I alla fall inte med två små barn. Inte vi i alla fall. Det var ju det att allt föll på plats, med lite möda och stort besvär, i och med att vi hittade platsen och huset som kändes rätt. Hade vi inte gått och köpt hus här hade någon sorts förändring varit nödvändig ändå, downshifting eller miljöombyte i någon form, men livet rusade ju på så där som det gör, så vi hade nog varit kvar i det än om inget annat drastiskt hade hänt. Klimatet och surfen var väldigt viktigt för Sverker, så det är tveksamt om han någonsin hade blivit nöjd i Sverige faktiskt. Jag tror inte det hade räckt med en liten förändring för honom om jag ska vara ärlig.

På bloggen får vi intrycket av att både du och Sverker bott på olika ställen utomlands när ni var yngre. Är det en återgång till det? När flyttar ni nästa gång och var i så fall?

Sverker säger att när barnen flugit ut drar vi till Costa Rica eller Brasilien, men det är bara på skoj. Saker kan ju ändra sig som sagt, men just nu vill vi ingen annanstans. Vi har inga flytt- eller resplaner alls för tillfället.  

Finns det något mer som du skulle vilja säga till oss som sitter och funderar på om vi ska lägga nytt laminatgolv i barnens rum eller skita i allt och dra till Portugal?

Nu skulle jag ju vilja säga något hurtigt som "Gör som havet - våga!" eller "Man lever bara en gång, ibland knappt det", men så enkelt är det ju inte. Möjligen är det så att ingenting är omöjligt, men samtidigt måste man ju vara lite realist.  Alla kan ju inte bara skita i allt och dra till en plats i solen, tyvärr, speciellt inte om man har räkningar som ska betalas och barn som ska gå i skolan och sådant. Man får utgå från de förutsättningar man har och kanske fundera på var man kan göra för mindre förändringar om man inte har möjlighet att kasta loss helt.

Lägga laminatgolv om man tror man blir gladare av det. Prioritera sådant som får en att må bra, sätta upp ett mål att drömma om och jobba mot, vare sig det är en flytt eller en kurs eller en resa eller någon annan sorts förändring, om man inte trivs där man är. Har man möjlighet eller kan man skapa möjlighet att ta det stora steget däremot tycker jag inte man ska tveka!

Åsa, några kompletterande frågor. Först lite mer kring ekonomin, jag försökte räkna mig fram till er budget och fick det till cirka 15 000, men tror det saknades lite då. Är 20 000 kr rimligt att tro att ni gör av med?

Haha, tror du det saknades lite Ja det gör det nog. Det blir nog närmare 20 000 trots att vi inte har varken hyra eller lån! 

Vi sitter lite klämda i det faktum att våra äldsta barn är 9 och snart 11 år. Det gör att om vi skjuter på flytten 3 år - vilket är rimligt för oss - så är äldsta nästan fjorton. Har du något tips på hur vi skulle kunna göra de äldsta barnens landning lite mjukare? Hur fungerar skolindelningen låg, mellan, högstadie och gymnasie i Portugal?

Flyttar ni hit när de är mitt i skolåren, speciellt de övre när det är försent för att rimligen kunna hinna ikapp med allt för ni nog tänka på internationell/ svensk skola, vilket gör ytterligare en utgift på minst 5000 per barn per månad. När det äldsta barnet gått ut nian skulle han/hon ju eventuellt kunna gå gymnasiet på distans, men det blir ju inte så mycket socialt liv då.

Här är det skolstart i primary school - escola primaria årskurs 1-4 med start när de är fem eller sex år, sedan escola secundaria fram till år nio, med krav på klarat slutprov varje läsår för att bli uppflyttad till nästa årskurs. Vi håller tummarna för att våra barn hänger med hela vägen i portugisisk skola. Där vi bor finns det svensk och internationella skolor i närheten så vi var beredda på att kanske vara tvungna att omvärdera, men hittills har det som sagt gått bra och det är vi glada för. 

Tack Åsa. Det är trevligt att läsa din blogg och se bilderna från en annan värld. En värld som i och med EU egentligen inte är så långt borta men som i praktiken i bland känns som en annan planet.

Du hittar mer om Åsas liv i Portugal på Bortugal.se (klickbar länk). Åsas blogg finns också i den här bloggens högra marginal. Jag kan inte lova att Åsa kommer hänga med i kommentarsfälten men har ni några frågor eller synpunkter så hoppas jag du kommenterar.