Nu på sommaren har jag lite mer tid att skriva vilket jag gillar. Anledningen är dels att jag gillar att göra något som faktiskt går att se, som ett stycke text, men jag tycker också att den klarhet i tanken som krävs för att man ska kunna sätta något på pränt är viktig. Det kräver tid och vanligtvis är det den typen av aktiviteter som får stå tillbaka när livet fylls av annat. På så vis så är bloggande, eller skrivande ett bra exempel på vad jag pratade om i förra inlägget, nämligen att ett enklare liv kan ge nya möjligheter. Men för oss, kanske mest för mig i vår familj, så har intresset att samla pengar på hög ytterligare en motor. Jag vill minska mitt beroende mot arbetsmarknaden!
Jag har alltid ansett att man ska jobba. "Man" är jag, du, gamla, unga, förtidspensionärer, studenter, ja i princip alla. Jag tror det är bra för oss som människor och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna arbetslivet av just det skälet. Att jobba för vår överlevnad är en av de mest naturliga saker vi har och det industriella välfärdssamhällets syn på förbrukning av människor som sedan sätts åt sidan är inget jag tror på.
Men samtidigt som vi började vår omställning från ett aktivt liv där pengarna rullade till ett enklare liv så drabbades jag av min första riktiga motgång på arbetsmarknaden, vilket har fått mig att tänka om lite, kanske.
Jag fick massor att göra samtidigt som jag verkade i en social miljö som inte alls fungerade. Jag visste redan när jag började jobbet att chefen var sedd som knepig. Den projektledare jag skulle jobba med visste jag sedan tidigare erfarenheter var besvärlig, men jag litade helt enkelt på min förmåga att hantera situationen. Vad jag inte visste då var att både min chef och min projektledare verkade i en miljö som fungerade extremt dåligt och att jag skulle sitta i den sämsta arbetsmiljö - tänk lokal - som jag upplevt.
I en sådan miljö funkar i princip ingenting av det sociala spel som är relativt viktigt på en arbetsplats och tillsammans med arbetsbelastningen ledsnade jag helt på situationen. På något vis blev vi räddade av en idiotisk omorganisation där dom tog mina förslag till omorganisation men kickade ut mig tillsammans med en rad andra. Jag var tvungen att hitta mig ett nytt jobb inom företaget och jag tittade naturligtvis även utanför det företag jag jobbade.
Men helt plötsligt så var de ryggdunkande cheferna i firman borta. Jag hade fel och brister som jag aldrig fått feedback kring tidigare när jag försökte jobba mig in i nya projekt och jag blev inte ens kallad till intervju på jobb som jag sökte internt, trots att min profil passade väldigt bra. Ingen av cheferna och projektledarna, där jag ingick, litade heller på varandra vilket gjorde att jag hade svårt att vara kvar på det jobb jag faktiskt gjorde (som i princip var det jag blivit av med av någon märklig anledning - jag var både kickad och kvar, vilket för övrigt är ganska vanligt hos oss har jag lärt mig).
Jag trodde jag och min chef var helt överens i ett läge för att sedan få helt annan information från någon annan strax efter. Externt gick det trögt med jobbsökandet och de jobb jag kom vidare i urvalsprocessen på tog enorm tid i anspråk. För att ens komma med i första urvalsrundan krävdes jobb med CVn och väl anpassat personligt brev, för att sedan följas av långa tester och intervjuer. Då höll jag mig ändå i närområdet, hade jag valt att titta på jobb i en annan region hade jag nog blivit tokig då resandet hade gjort det till ett heltidsarbete.
Så här i efterhand är jag dock ganska nöjd med hur jag löste problemen. Jag tror ingen ärligt kan klaga på det jag gjorde. Jag tog coaching från HR, som jag letade reda på själv, jag satte en plan för min flytt som jag förankrade med samtliga inblandade, jag försökte verka med den nya projektledningen för att förbättra situationen för mig, osv. Jag var inte arg, eller otrevlig och ställde inte till några scener när saker som jag hoppades på inte gick i lås. Jag fick också ett jobb som låg nära det jag gjorde förut och efter ett kvartal där så är jag faktiskt riktigt nöjd.
Men, ett stort MEN, jag har inget intresse av att vara så beroende av min arbetsgivare längre som jag var tidigare när vår ekonomi var sämre! Efter den här resan så är jag mycket mer ödmjuk inför vad det skulle innebära att skaffa nytt jobb i synnerhet om jag vill behålla dom inkomster jag har idag.
Min relation till min arbetsgivare har också ändrats rejält. Jag är inte alls bunden av någon lojalitet till företaget eller chefsskapet utan är mycket mer som en inhyrd konsult. Jag räknar inte med någon belöning annat än lönen och förlängd förordnande utan att jag på något sätt devalverat min roll på jobbet för det. Det har faktiskt varit positivt även om upplevelserna som ledde dit var mindre angenäma.
Men som sagt gillar jag inte riktig läget jag är i nu vad gäller mitt sätt att se på arbete. Jag har liksom inte en klar bild av var jag är och vad jag tycker som ni säkert märker. Här är lite summering av det som jag nämnt ovan:
- Jag tror ju att det är bra att jobba och ser därmed inte en framtid på stranden som något självklart.
- Jag vill inte vara tvungen att jobba.
- Jag är inte heller övertygad om idén att skjuta friheten långt i framtiden genom att nöta mot något fjärran mål om ekonomisk frihet är rätt väg. Mer "här och nu" och mindre i "i framtiden" inte tvärt om.
Men det finns faktiskt några mindre uppenbara skäl som talar emot behovet att göra sig fri från arbetsmarknaden:
- Jävlar anamma. Varför ska jag oroa mig för att jag skulle hamna utanför arbetsmarknaden? Det är meningslöst samtidigt som jag sätter stor ära i att kunna hantera situationerna jag hamnar i.
- Liknande punkten ovan så är det ju bättre att försöka fokusera på att hitta ett område där jag trivs och tror att jag har en framtid i arbetslivet i stället för att nöta ihop en pengahög tillräckligt stor "utifall".
Som ni märker är jag lite kluven. Jag är emot trygghetstörstande men påverkad av det som hänt. Hur som, nu är det fortsatt högt tryck på sparandet för att säkerställa att vi dels klarar oss på en mindre summa pengar varje månad och samtidigt bygger en buffert. Men jag inser att om jag enbart har målet att bygga en hög med "fuck-off" pengar så kommer jag förmodligen ledsna vid någon tidpunkt då jag inte i praktiken ser ett liv där "fuck-off" till arbetsmarknaden är ett viktigt ord.
Avslutningsvis, jag har genom mitt och min sambos jobb stött på många människor som är skittrötta på den arbetsmiljö som vi verkar i och kan konstatera att vissa löser sin situation relativt lätt, medan andra inte kommer någon stans alls. Det är nästan alltid behoven av lönen som gör skillnaden, nästan aldrig behovet av trygghet. Personer med större ekonomiskt manöverutrymme är helt enkelt friare.
Många ord blev det. Hur ser ni på sparande som en del att ta sig bort från "lönearbete"?Etiketter: Beteende, Jobbet, Sabbatsår
