Fattade beslut - andra halvan av 2015

Förra veckan fattade vi i Onkel Toms stuga följande beslut samtidigt som vi gjorde en övergripande plan för andra halvan av 2015:

• Fru Tom går Spanskakurs på Universitetet under ett år. 
• Jag läser Portugisiska på distans, till att börja med en termin.  
• CykelVasan som jag redan är anmäld till åker jag på själv. Tidigare tänkte vi som vanligt åka hela familjen men det kommer kosta mer än det smakar. Vi förenklar en aktivitet något och delar upp oss.  
• Ingen höstlovsresa med familjen. 
• Vi åker i väg på en barnfri weekend med ett annat par första eller andra helgen i oktober. 

Dessutom skulle jag vilja sätta fokus på två områden för andra halvåret.

• Vikt och träning - eller ett mer hälsosamt liv. 
• Alkoholstopp under resten av året. Endast vin till mat på restaurang är ok. 
• Vi sätter upp meny för varje vecka. Menyansvarig är Fru Onkel. 
• Vi ska gå ner i vikt. Metod för detta återstår att reda ut. 
• Effektivitet i vardagen.
• Vi ska effektivisera repetitiva sysslor, främst våra morgonrutiner. 
• Minst en dag i veckan ska vi studera på lunchen.  
• Hårdare styrning av skärmtid på såväl vuxna som barn. 

Pengasidan är hyggligt under kontroll men vi ska göra följande: 

• Säga upp Netflix.  (99 kr/mån)
• Säga upp garageplatsen. (500 kr/mån)
• Ingen alkohol enligt ovan. (1000 kr/mån)

Efter ungefär ett år av vårt nya liv så kan vi konstatera att det som sitter bra nu är kostnadskontrollen och livet utan bil. Hela familjen mår också bättre än på länge skulle jag vilja påstå vilket i sin tur också påverkar min sambos och min relation som också är riktigt bra. Men det finns områden som vi är svaga inom. Vi har väldigt svårt för är att upprätthålla rutiner och skapa positiva vanor. Inom nästan alla områden vet vi vad vi ska göra och hur, men det är helt omöjligt att få något att fungera mer eller mindre på autopilot under en längre period.

Mycket av det här bottnar i vår syn på tid och behovet av att vara tidseffektiva samtidigt som vi är en familj på sex personer. Det är inte ovanligt att vår dag börjar sex på morgonen och att vi landat här hemma kring sex på eftermiddagen. Ska vi sedan äta så drar nog nästan alla dagar iväg till halv sju innan vi är klara. Då finns inte mycket kvar att ge och dessutom så kör vi alla i familjen med varandra vilket gör att de få timmar som finns kvar av dagen snabbt försvinner.

Efter tolv timmar orkar vi inte upprätthålla så mycket mer än bastjänster så som tvätta, städa, handla, lägga barn och allt annat som kommer i en fyrbarnsfamilj. Vi vuxna är ganska trötta och slitna av det som vi bara måste fixa. Vi måste bryta denna negativa spiral steg för steg så att vi orkar göra lite mer som skapar energi och får lite mer luckor med tid. Vi kan dock inte börja med att göra så mycket mer än vi gör idag utan jag tror att vi ska lägga fokus på att skapa mera tid och fånga de möjligheter som ges.

Andra halvårets fokus blir alltså att sätta ett antal vanor som gör att vi minskar i vikt, samt skydda vår tid på samma sätt som vi skyddar våra pengar. Det är en värdefull resurs som ska nyttjas klokt.

Jag och mål alltså

I början på året så pratade jag om mål och också lite om varför jag var tveksam till att sätta mål. Det tyngst vägande skälet är att mål för mig blir en begränsning, ytterligare ett måste, som i sig snarare blir ett hinder en ett stöd. Jag kan ger er ett exempel på detta just nu om ni är intresserade.

Under hösten förra året så bestämde jag för att hänga på en Vätternrundasatsning, ett gäng gubbar som vill åka runt Vättern i rasande fart. Jag tänkte att det skulle sporra mig till att träna lite mer 2015 än 2014 som blev ett ganska blekt år utan någon struktur eller cykling att tala om. Så här två veckor innan det är dags så får det hela anses som en mindre succé även om risken att jag inte hänger med i farten hela vägen är överhängande. Vårt enklare liv har gett mig de möjligheter som jag tidigare saknade. Tid som tidigare gått till gräsmatta, trädgårdsstädning och turer till soptippen har nu kunnat användas till träning. Men ju bättre jag blivit att styra min fritid för att möta mitt mål att cykla snabbt ju större har den där måldjävulen som sitter på min axel vuxit. Det är just den djävulen som dyker upp varje gång det blir tydligt vad mitt mål kräver av mig i praktiken. 

"Ska du inte satsa på att gå ner lite i vikt i stället?" undrar den. "Tänk vad härligt det vore att träna något annat, kanske mer styrka" fortsätter den. "Tänk att få vara en helg med barnen!" skriker den när jag nonchalerar allt den säger. Det är just fokuset som jag söker som i sig innebär en prioritering som jag har svårt att hantera över lite längre tid. Jag ormar mig inför begränsningen och fokuseringen egentligen helt utan skäl. Jag vill cykla, vikten blir inte sämre av cykling, annan träning är mest för fåfängan vilket cykling också är bra för och barnen klarar sig nog knappa två veckor till.

Insikten att mål med hög ambitionsnivå som kräver månader för att förverkligas - den typ av mål som faktiskt gör skillnad - är besvärliga för de flesta är ingen nyhet men den underskattas ofta och kan för vissa personlighetstyper göra att mål är en ganska usel metod för att jobba med sin egen utveckling.

Men något har jag lärt mig. Jag kan identifiera mitt ormande och slingrande och bemöta det. Just själva känslan är numera bekant när den väl kommer och jag reflekterar lite över varför jag tänker och känner som jag gör och fortsätter sedan på inslagen linje. Målet ligger kvar. Det är en stor förbättring mot tidigare, det är till och med så att min förmåga att hantera själva tanken gör att det ständiga energitappet som ältandet inneburit tidigare är mindre än förut. Faktiskt har tränandet denna vår smakat mer trots ständig kylskåpstemperatur ute, övervikt och dålig form.

Jag har märkt en annan sak, som är nära kopplat till min syn på mål. Jag vill ha fokus och relativt höga mål. Det är den typen av fokus som gör skillnad i det mesta här i livet. Men jag är dålig på att uppskatta fokuset och den vardag som högt fokus medför. Här finns mycket att förbättra även om jag gjort vissa framsteg. Vårens cyklande på Mallorca och hem ikring har gett mycket, äventyr som fungera som en kontrasthöjare i vardagen. Efter 30-milarundan här om veckan så var mat och vila det som stod absolut högst på önskelistan. Sedan kom en stund med småbarnen. På så sätt fungerar långa cykelpass nästan på samma sätt som meditation i sin förmåga att föra tillbaka vardagen och dess livsstilsinflation med allt högre krav på det mesta till en önskan om att få sina mer basala behov tillfredsställda.

Så om jag ska försöka mig på en slutsats: Ett relativt högt satt mål detta första halvår har fungerat bra för att få fart på träningen men jag har svårt att hålla hela vägen. Det har flera skäl men framöver kan jag bli bättre på att faktiskt uppskatta resan mot mitt mål. Precis det är tricket säger många, ja till och med att vända på prioriteringarna, satsa på att hitta den resa du vill ha mot ditt mål och låt målet bli underordnat resan. Jag är inte där ännu, men jag kan vara närmare det än någonsin tidigare när det gäller min träning.      

Mål 2015, eller kanske avsaknad av mål

Var är vi och var vill vi? Var är jag och var vill jag? Det känns som rätt relevanta frågor om vi eller jag ska ta sats och springa i någon riktning under 2015. Ja, nuläget och önskemål om framtiden ska det här inlägget bland annat handla om. Men jag har också följt mina egna råd i inlägget "Nu är tiden inne att sätta mål …"(klickbar länk) och framför allt funderat massor kring vad som hindrar mig från att nå dit jag vill. Att vrida och vända på saker och ting i stället för att sätta sig och skriva väldefinierade mål så som: "-5 kg" eller "vi ska spara spara x antal kronor" har varit fantastiskt intressant och utvecklande. Tyvärr kan jag inte redogöra för hela resan nu. Men jag kan berätta vad jag kommit fram till.
 
Not: Jag använder omväxlande jag och vi i texten. Det kan säkert vara förvirrande men med fyra barn under 10 år så är det ingen tydlig skillnad mellan mina, barnens och sambons mål. Allt hänger samman.

Jag börjar med var vi är

Vi har gjort stora förändringar i vårt liv under 2014. Syftet var att få en mer hållbar vardag och få ut lite mer av livet. Inte genom att göra mer utan genom att förenkla och fokusera. Vi kan säga att vi haft två ledstjärnor i vår förändring: Förenkling eller med ett modeord; minimalism och sparande/sparsamhet. Så här långt kan vi bara beskriva resultatet som fantastiskt!

• Vi är mycket friare. Helger är helger, ledigt är ledigt. Prylarna äger oss inte längre. Det ger en tidsvinst men också en själslig frihet vi inte haft på många år.
• Vi har format vår ekonomi så att vi sparar cirka 50% av vår inkomst. För varje år vi jobbar kan vi ta ett år ledigt.
• Jag är inte alls så stressad nu som jag var förra årsskiftet.
• Vardagsmotionen är på plats. Känslan av att livet var på väg åt fel håll ur ett hälsoperspektiv, som jag hade dagligen förut, är borta.

Jag skulle säkert kunna göra en lång lista av allt som är bättre än för ett år sedan men ovanstående fångar rätt väl huvuddragen. Förändringar vi gjort har dessutom levererat långt över förväntan när det gäller förbättringar i livskvalité.

Det märks också tydligt att barnen blivit lite äldre. Vi har fortfarande ganska stökigt här hemma och konflikterna avlöser varandra men utbytet av barnen har ökat, eller kanske snarare breddats, under året. Största förändringarna genomgår just vår fyraåring, men även våra äldre barn är på väg från rena barn till små tonåringar. Det öppnar nya möjligheter och minskar tiden jag och min sambo måste vara förälder på den mest grundläggande nivån som bland annat innebär trösta och torka bajs.

Allt är inte positivt. Jobbmässigt är det bättre än det varit på sex månader, men jag är inte nöjd. Jag är inte heller speciellt nöjd med vardagslivet alla gånger, där jobbet är en del och resterande främst är kopplat till familjen. Jag är för trött, för ofta. Orken finns inte där. Vi går upp i vikt både jag och min sambo vilket jag hatar. Att inte kläder som var stora i passformen för några månader sedan inte passar är sjukt demoraliserande och tar mycket av min vardagsglädje. Hur det påverkar min sambo vet jag inte riktigt men jag uppfattar det som att hon blir tung, slö och hon minskar sin komfortzon för varje kilo, vilket gör hennes viktuppgång till en negativ spiral.

Jag saknar också rutiner. Inget går lätt. Inte ens borsta tänderna fungerar något vidare. Det är en ganska lång process som tagit mig hit och det är ämne för ett eget inlägg men när jag börjat reflektera över detta är det nästan så jag skäms.

Jag har svårt att finna någon arbetsglädje i något när delar av familjen är i närheten, vilket gör mig passiv när jag är tillsammans med familjen. Jag kan skärma av mig skapligt för att surfa eller läsa men att känna någon större glädje som en del i arbetet kring hem och familj är svårt. Det gör att jag saknar flyt när jag är hemma på något vis.

Familjen har trots allt vissa rutiner. De består främst i att könsrollerna är cementerade. Utöver det har vi inget tydligt överordnat schema. En konsekvens av detta är att jag och min sambo ofta “synkar upp” på ett sätt som är väldigt ogynnsamt. I stället för att min sambo går ut med barnen och jag städar så beslutar jag mig för att fixa något när min sambo städar vilket gör att vi båda håller på med något i stället för att dela upp oss eller hjälpas åt. När vi hamnar i läget att båda ska göra liknande saker samtidigt så blir barnen rätt frisvävande och det tar inte lång till förrän turbulensen är så stor att vi får avbryta det vi håller på med. Med det växer snart frustrationen.

Jag och min sambo har stor respekt för pengar och vi har samma syn på hur dom ska användas och sparas. Vi har mycket större skillnad i syn på tid. Det här är djupt rotat i min och min sambos personligheter och är en potentiellt konfliktområde. Jag vill mer med min tid, min sambo mindre, kan det lite förenklat uttryckas.

Sammanfattningsvis så är jag ganska nöjd med den förändring vi gjort, men jag vill komma vidare.

Ramar

Vi är en familj om sex personer. Det påverkar dels vad vi kan göra och hur vi kan göra förändringar. Inte heller går det att sätta några tidpunkter i närtid där saker kommer att ändras radikalt. Vi har skolbarn i 15 år till exempelvis.

Geografisk placering är inget att klaga på, jag är mer än nöjd. Jag stannar gärna i Sverige och i den region jag lever nu. Enda nackdelen är arbetsmarknaden som är begränsad där vi bor.

Det här betyder att även om vi är friare nu än vi varit på länge så måste vi åstadkomma det vi vill inom gällande ramar som skapas av jobb, skoldagar och dagistider. Det här är inte bara en begränsning det är även ett krav som jag själv ställer. Jag tror inte alls på att uppnå någon sorts Nirvana genom att sluta arbeta och flytta till främmande land. Jag tycker det är fel att skjuta på problem till en senare tidpunkt då ett magiskt trick ska fixa allt. Här och nu gäller! Dessutom är risken stor att jag hittar sätt att skjuta på tidpunkten för den framtida förändringen om jag skapar en sådan. (Sök gärna på one more year syndrome så ser du svårigheten i att försöka få det man vill i livet genom en stor genomgripande förändring.)

Vad är det jag vill?

• Externt, ungefär = det jag kan köpa: Fler upplevelser. Jag borde orka med en riktigt kul upplevelse per kvartal. 
• Personligt, i mig själv/med mig själv: 
• Fysiskt: Bättre (fantastiskt) form. Mer ork. 
• Psykiskt: Mer ork. Uppskatta vardagen mer med jobb och familjeliv. 

Jag vill hitta ett liv i den här verkligheten som jag med glädje lever 10 år till.

Vad är det som hindrar mig?

Disciplin, ork och tid! Jag har verkligen funderat kring det här ämnet och ifrågasatt mig själv rejält. Det jag vill uppnå är inte orealistiskt. För två år sedan hade målsättning kring exempelvis träning varit i direkt konflikt med någon husrenovering eller någon skjuts av barn. Riktigt så illa är det inte längre, men det är trots det inte lätt att komma närmare det liv jag vill leva.

Men om det jag önskar är realistiskt, är då hindren stora? Nej, det skulle jag inte säga. Faktiskt!

Jag måste ändra mitt sätt att vara, mitt beteende. Helst vill jag göra förändringen i mig själv helt men jag har insett att jag måste ha hjälp av min familj och min sambo. Jag måste bli mer sparsam med min tid och fånga tillfällen på ett annat sätt än idag. Jag måste också jobba med energinivåerna. Ett sätt att lösa detta är att jobba mer med mina vanor. Det måste till fler automatiserade aktiviteter i form av vanor och beteenden för att gå från önskan till handling. Jag skissar på lösningar i stället för att lista hinder men det blir ganska naturligt. När jag försöker skriva vad jag upplever för hinder för att nå dit jag vill så kommer jag inte ifrån att jag upplever mitt eget beteende som största hindret!

Kan jag ta hjälp för att göra det lättare att ni dit jag vill? 

• Jobba med min sambo: Jag ska se om vi kan skaffa bättre vanor på familjenivå. Men jag ska också se om min sambo kan tillföra mer energi och hjälpa mig inom något område som ligger nära det jag vill göra. 
• Sluta göra det så jäkla svårt för mig själv: Jag har så svårt att gå på Viktväktarna om jag kan mecka samman något själv. Jag kan inte gå på jobbets lunchträning utan måste gå 13:15 för att köra något konstigt program. Jag lägger sjukt med tid på att läsa om olika aktier osv. 

 

Slutsats - Snudd på målfritt!

 För 2015 gäller alltså för vår familj:

• Vi ska fortsätta och utveckla vårt minimalistiska varande. Det finns ännu mer bra att hämta där, det är jag helt övertygad om. 
• Som en del i det så ska vi fortsätta hålla i pengarna, gärna hårdare än idag. Det enda mål vi uttalar inför 2015 är att spara 20 000 kr/mån i aktier eller räntepapper. 

Jag ska:

• Jobba med mina vanor och beteenden.

I övrigt sätter vi inga mål, åtminstone inget mätbara och specifika, för mig eller vår familj i 2015. Vi ska jobba med oss själva och vårt beteende. Jag tror mycket av resultaten kommer av sig själv då.

Möjligtvis borde jag lyfta upp några mål och aktiviteter för att hålla uppe motivationen och energin. Jag har trots allt reflekterat över det en hel del. Kanske blir det en egen bloggning om det.