Fyra grundstenar till ett bättre liv - av Don Miguel Ruiz

Fyra grundstenar till ett bättre liv - engelsk titel The Four Agreements.

Jag stötte på boken "Fyra grundstenar till ett bättre liv - Din guide till personlig frihet" när jag läste om Richard Nikoleys äventyr "going off grid" på bloggen freetheanimal.com*. Som du säkert förstår så handlar boken snarare om personlig utveckling än om att leva utan 230 volt. Men så hade inte heller Richard problem med elförsörjningen utan snarare människor. Sig själv och andra. En snabb koll visade dock att boken verkade väldigt uppskattad och att den fanns på mitt lokala biblioteket så jag lånade den och nu tänkte jag berätta vad jag tycker och tänker om sagda bok.

Fyra grundstenar till ett bättre liv

Det här är en bok som inte gör det lätt för sig. Redan på andra sidan måste jag samla mig för att kunna gå vidare efter att jag läst: " ... Don Miguel Ruiz, som är nagual och och stammar från örnkrigarna, fått uppdraget att förmedla toltekernas storartade läror till oss" och så fortsätter det. Stora delar av boken använder ett språk som Di Leva förmodligen skulle tycka var i flummigaste laget, dessutom så spetsas det med lite egna typsnitt på några väl valda bokstäver i vissa ord. Behöver jag säga att översättningen är tveksam och innehåller rena felaktigheter.  

Men boken är inte lång, språket är ganska effektivt trots mina påståenden inledningsvis och budskapet är tänkvärt. Så när jag kan se förbi utanpåverket och ta till mig innehållet i texten så blir det här faktiskt en intressant bok. Det flummiga språket gör att jag har lätt att relatera till det som skrivs - det blir generellt och allmänt - samtidigt som det är märkligt precist. Tillämpningen är generell medan slutsatserna är specifika. Det kan låta märkligt men du förstår nog om du läser vidare. 

De fyra grundstenarna i boken har var sitt kapitel. De är:

• Var sann i ditt tal
• Ta ingenting personligt
• Ta ingenting för givet
• Gör alltid ditt bästa

Första kapitlet "Domesticeringen och jorddrömmen" tillhör också ett av de mer läsvärda. Där börjar introduktionen till det som är bokens tema - du är dina tankar och tankar är påverkansbara. I första kapitlet så beskrivs hur vi får våra referensramar och lär oss vara "duktiga" som barn - hur vi domesticeras eller tämjs - under en period där andra styr vår syn på livet. När vi blir lite äldre fortsätter vi själva att utveckla och anpassa vårt synsätt, vår referensram. Allt blir ett sorts filter som all information passerar. Tyvärr har domesticeringen inneburit att vi utvärderar informationen med målet att "duga", "vara duktiga" eller att "passa in".

I kapitlet som behandlar grundstenen "Ta ingenting personligt" så fortsätter boken beskriva vad som händer mellan att något faktiskt händer eller sker tills det att du har landat i en tolkning av händelsen och hur din egen "domesticering" medverkar i det. Vi tolkar allt och sätter allt i vårt eget sammanhang som aldrig helt överensstämmer med verkligheten.

"Ta ingenting för givet" är en fortsättning på förgående grundsten men handlar mer om din kommunikation med andra. Andra som också också skapar sig sin egen världsbild på samma sätt som du.

Det två övriga hörnstenarna "Var sann i ditt tal" och "Gör alltid ditt bästa" uppfattar jag mer som råd för att din världsbild, ditt filter, inte ska behöva hantera för mycket turbulens skapad av dig själv. Om du gör livet lättare så behöver du inte tänka, tolka och känna så mycket.

Boken är, som jag sa inledningsvis, generell i sin grund. Så den kan med behållning läsas om du har problem med relationer, utbrändhet eller konflikter på exempelvis arbetsplatsen. Men jag relaterade mest till sparande, livsval och synen på karriär i min läsning.

Från boken tar jag med mig just det att vår verklighet är i vårt huvud. Vad vi måste ha eller bli och vad vi måste göra är något som vi själva väljer. Vi väljer referenserna själva - exempelvis att det är bra och viktigt att tjäna mycket pengar - dels så har vi med oss en strävan att uppfylla normen. Men det finns ingen sanning. Allt är en del av vår "domesticering" som boken kallar det.

Don Miguel Ruiz påstår att vi som vuxna är fria att bryta kopplingen till normen och göra om "domesticeringen" eller göra den ogjord. Det tror jag faktiskt är sant.

Läs gärna Living with Less is the New Definition of Success (klickbar länk) där jag tycker bloggen "Be More with Less" fångar resonemanget ovan väldigt bra.

I bland kan det vara värt att reflektera över hur referenserna ändras över tid. Något jag bland annat skrev om i inlägget "Förr i tiden" (klickbar länk).

* Richard Nikoley är knappast läsvärd i min mening men det var lite kul att han mer eller mindre flydde från sin outpost i Mexico. I den röran refererar någon i kommentarerna till en riktig flumbok som är väldigt långt ifrån Richards värld. Två extremer möts på Internet. Det tycker jag är lite kul. Richard skulle dock må bra av att läsa boken. 

Är ni stressade efter semestern?

Jag har haft en riktigt bra semester trots vädret! Hur är det med er?

Förenklingarna vi gjort i vårat liv med en mycket mer minimalistisk livssyn på allt. Inte bara prylar utan även på aktiviteter har verkligen "tagit" nu. Det märks att vi har mycket mindre saker som pressar på och stressar oss. Men det tog ett år innan det märktes tydligt.

Det är lite som att vara tillbaka i studentlivet igen, fast med fyra barn den här gången. Enkelt, okomplicerat, oplanerat. Tid fanns det gott om.

Det är intressant är att notera att vi är i en positiv spiral både jag och min sambo. Ju mer vi landar i ett lugnar liv ju mer fyller vi livet med annat. Min sambo har börjat baka. Jag bloggar och läser och så har jag faktiskt spelat tv-spel med barnen, något som varit uteslutet tidigare.

Dessutom fortsätter vi "de-cluttra", dvs gör oss av med saker och förenklar livet ytterligare.

Allt vårt resande kändes nästan överambitiöst när vi kom hem igen, vi hade fullt upp hemma med de enkla aktiviteter vi trots allt gjorde.

Flera av jobbarkompisarna kommer tillbaka och säger, inte helt på skoj, "vi skulle behöva börja med semester". Vet ni vad? Det är nästan alltid prylar dom lagt tid och pengar på då. Vanligast är husen som är så billiga att bo i. Eller sommarstugan. Eller båda!

Helt i linje med vår känsla av relativt lugn och brist på stress så räckte fyra veckor ganska bra. Vi behöver liksom inte hinna med massa eftersläpande fixande eller återhämta oss från ett hetsigt första halvår. 

Hur upplevde ni semester och känslan som kommer så här när ni börjar jobba igen efter semestern?

Dubbla gymkort

Jag satt och försökte koncentrera mig på något viktigt, eller snarare försökte jag nog göra något väldigt oviktigt så som rapportera något, men kunde inte låta bli att lyssna på mina två träningsintresserade jobbarkompisar som satt och pratade om gårdagskvällens träning. 

- Men du tränar väl på ... ?

Ja, jag hörde inte riktigt vad den ene sa, men något förvirrade honom.

- Ja, men jag har årskort på simhallen också.

- Med hela skiten. Gym och så också?

- Ja!

Personen med dubbla årskort vill vara en sportig typ. Så gärna. Men i praktiken är hon en glad tjock motionär. Att vilja framstå som något man inte är, är rätt löjligt men jag är inte rätt person att döma då jag gjort samma sak i många år. Grejen är den att vi alla vet att det finns en skillnad i det vi är och det vi vill utge oss för att vara. 

Det är då så lätt att försöka fylla gapet mellan det vi vill vara och det vi är, med prylar. Vi blir ju liksom sportigare med en pulsklocka med inbyggd GPS; cykel i kolfiber med navigator på styret och en uppsättning av värsta kläderna.

Tyvärr är det jobbigt att hela tiden ljuga för sig själv och det krävs allt mer prylar för att döva känslan av ofullkomlighet och fylla gapet på nytt.

Blir man inte Hulken på ett gymkort så blir det ingen skillnad med två. På så vis är träning mycket mer direkt återkopplande än en del andra företeelser i livet. Träning mår bra av fokus. Tid. Ett lugnare tempo. 

Hagamannen - Nyhetssändningarna är det din morsa borde varna dig för!

I går kväll gjorde jag något så ovanligt som tittade på Rapport. En del av inledningen gick åt att diskutera Hagamannen och intervjua rädda kvinnor i Umeå. Jag kan tycka det är relevant med tanke på frisläppandet och den historia som är kopplad till Hagamannen. Han spred skräck i en stad under lång tid och skadade ett antal personer svårt, men jag jag har ändå svårt för att inte känna viss irritation över rapporteringen. Inte specifikt utan mer generellt. Nyheter fokuserar på det som är dåligt. På det som vi ofta har väldigt svårt att göra något åt. När det sedan blir välproducerat och sänt i svensk stadstelevision så blir det dessutom någon sorts sanning. Det är bara det att den bild vi får av samhället via nyheterna vare sig är helt korrekt, komplett eller meningsfull.*

Sanningen är att Sverige är en av världens mest trygga länder, i synnerhet om vi tar offentliga miljöer. Det är till och med så att miljöer som är betydligt mer otrygga än Sverige fortfarande kan vara tillräckligt trygga för att vi inte ska ha skäl att oroa oss för överfall, rån, våldtäkt eller vad det är som skrämmer oss. Att se världen som en plats fylld av pedofiler, våldsverkare och våldtäktsmän är meningslöst och dummar än att ge sig ut i kortkort en lördagsnatt.

I slutänden handlar livet faktiskt om hur lyckliga vi är den tid vi lever! Vi som vill få ut lite mer av livet vill ju vara lyckliga. Vi vill att våra barn ska vara lyckliga. Lyckan ökar om man rör sig utomhus för egen maskin en stund varje dag. Lyckan ökar om man litar på människor. Lyckliga människor lever längre. Dom är produktivare och friskare. Om SVT nu bemödar sig med att åka upp till Umeå för att låta var och en uttrycka sin oro så tycker jag att dom borde följa upp även denna vinkel. Hur ska folk agera. Hur ska vi hantera oron?

Professor of Economics Christian Bjørnskov from Aarhus Business School knows all about happiness, he even wrote his PhD on the subject. “The happiness surveys normally ask people to evaluate their lives. Research show what makes the Danes so happy is that they are very trusting of other people they don’t know. Trust helps make people happy. Also just as importantly, Danes feel empowered to be able to change something in their life if they don’t like it,” he says. 

Citatet kommer från danmark.dk (klickbar länk) som en kommentar till "World Happiness Report". Jag har dock fetmarkerat delar av texten. Men det professorn säger i sin kommentar är ingen nyhet.

Att följa eländesrapporteringen i tv gör att fokus lätt blir på eländet vi vill undvika. Som om livet handlar om det som inte hänt eller inte får hända i stället för det som gjort oss till det vi är och det vi vill göra i morgon. När vi begränsar oss för att vi är oroliga så har vi oftast gjort ett mycket dåligt val. Ur alla aspekter. Det gäller även Umeåbor. Vi alla blir lyckligare av att barnen pratar med främlingar, att vi går hem från krogen eller att flera cyklar och exponerar sig för allt som tydligen är farligt i trafiken. Ju fler som gör sig lyckliga ju tryggare blir dessutom vårt samhälle.

Nästa gång jag ser på nyheterna får bli någon årskrönika.

Hela "World Happiness Report" hittar ni här (klickbar länk).

* Hur tänker han nu tänker du? Om människor är oroliga i ett sådant här sammanhang har väl det ett nyhetsvärde? Dessutom så har man väl redogjort runt myndigheternas ställningstagande i samband med rapporteringen? Flera medier har dessutom diskuterat svårigheterna kring återanpassning av de som gjort svåra brott och suttit långa straff. Det här är väl relevant nyhetsbevakning?  Jag kan bara svara "kanske". Hur svårt är det att hitta någon som är orolig tror du? Finns det värre faror för människor än Hagamannen? Det här är i pressen för att det är en bra story, på många plan. Problemet är bara att medias val av stories lätt beskriver en verklighet som inte är relevant.

Vad jag har lärt mig genom att sluta dricka kaffe

Mera kaffe? (Bild från 4vector.com).

Jag slutade dricka kaffe för ett par månader sedan. Jag läste någonstans att många upplevde en jämnare energikurva över dagen om dom inte drack massa kaffe. Resonemanget gick ungefär så här: kaffe ger en kick-start på dagen som man får betala tillbaka på kvällen.

Eftersom jag drack massor av kaffe, främst på förmiddagen, så bestämde jag mig för att prova. Substitutet fick bli te, då så koffeinfritt som möjligt.

Resultatet? Jo, det visade sig att jag är klar med kaffe! Åtminstone tillsvidare. Blev jag piggare på kvällen? Det vet jag inte, det blev inte det som kom i fokus utan det som jag lärde mig var att jag som är en stor kaffeälskare är klar med kaffet. Tack för kaffet helt enkelt. Tack för det sa magen!

Det här är inte första gången jag upplevt samma sak. Jag slutade röka och snusa efter tonåren och upplevde samma sak. Jag trodde det skulle vara svårt att vänja sig av med nikotinbehovet, som då var ganska stort, men det var enkelt. Jag var klar!

Jag tror faktiskt att jag har en förklaring på det här, åtminstone för kaffet, som är det som ligger närmast i tid. Jag hade bytt kvalité mot kvantitet. Inte ens var hundrade kopp kaffe var en kopp som jag tyckte var god. Automatkaffet på jobbet smakar inte gott, även om det är av en något mer drickbar modell.

Hemma har vi sedan länge skippat Nespresson till förmån för Lidls billigaste bryggkaffe. Det är ingen hit!

Men det handlar inte bara om kaffet i sig, det handlar också om stunden. Dom tillfällen jag drack kaffe med någon sorts mindfulness var inte många. Inte ens första koppen på jobbet på morgonen var mycket mer än ritualen att hämta den. Känslan av att ha sin första kopp kaffe i handen på morgonen var speciell, men sedan blev det inte mer. Kaffet var inte så gott och jobbet drog igång. 

Jag har märkt att jag tänker liknande runt alkohol. Ett omsorgsfullt valt vin drucket tillsammans med god mat och människor jag gillar ger en känsla som en vabb-eftermiddag med korv stroganoff och lådvin inte riktigt kan matcha.

Har jag lärt mig något? Naturligtvis ska jag göra det jag mår bra av men det kräver lite av stunden och kan därför inte bli så ofta. Substitut som kan kvitta eller som till och med får mig att må sämre, som många koppar kaffe kan göra, ska jag inte hålla på med. Jag har annat som är bättre som jag kan fylla min tid med.

Fattade beslut - andra halvan av 2015

Förra veckan fattade vi i Onkel Toms stuga följande beslut samtidigt som vi gjorde en övergripande plan för andra halvan av 2015:

• Fru Tom går Spanskakurs på Universitetet under ett år. 
• Jag läser Portugisiska på distans, till att börja med en termin.  
• CykelVasan som jag redan är anmäld till åker jag på själv. Tidigare tänkte vi som vanligt åka hela familjen men det kommer kosta mer än det smakar. Vi förenklar en aktivitet något och delar upp oss.  
• Ingen höstlovsresa med familjen. 
• Vi åker i väg på en barnfri weekend med ett annat par första eller andra helgen i oktober. 

Dessutom skulle jag vilja sätta fokus på två områden för andra halvåret.

• Vikt och träning - eller ett mer hälsosamt liv. 
• Alkoholstopp under resten av året. Endast vin till mat på restaurang är ok. 
• Vi sätter upp meny för varje vecka. Menyansvarig är Fru Onkel. 
• Vi ska gå ner i vikt. Metod för detta återstår att reda ut. 
• Effektivitet i vardagen.
• Vi ska effektivisera repetitiva sysslor, främst våra morgonrutiner. 
• Minst en dag i veckan ska vi studera på lunchen.  
• Hårdare styrning av skärmtid på såväl vuxna som barn. 

Pengasidan är hyggligt under kontroll men vi ska göra följande: 

• Säga upp Netflix.  (99 kr/mån)
• Säga upp garageplatsen. (500 kr/mån)
• Ingen alkohol enligt ovan. (1000 kr/mån)

Efter ungefär ett år av vårt nya liv så kan vi konstatera att det som sitter bra nu är kostnadskontrollen och livet utan bil. Hela familjen mår också bättre än på länge skulle jag vilja påstå vilket i sin tur också påverkar min sambos och min relation som också är riktigt bra. Men det finns områden som vi är svaga inom. Vi har väldigt svårt för är att upprätthålla rutiner och skapa positiva vanor. Inom nästan alla områden vet vi vad vi ska göra och hur, men det är helt omöjligt att få något att fungera mer eller mindre på autopilot under en längre period.

Mycket av det här bottnar i vår syn på tid och behovet av att vara tidseffektiva samtidigt som vi är en familj på sex personer. Det är inte ovanligt att vår dag börjar sex på morgonen och att vi landat här hemma kring sex på eftermiddagen. Ska vi sedan äta så drar nog nästan alla dagar iväg till halv sju innan vi är klara. Då finns inte mycket kvar att ge och dessutom så kör vi alla i familjen med varandra vilket gör att de få timmar som finns kvar av dagen snabbt försvinner.

Efter tolv timmar orkar vi inte upprätthålla så mycket mer än bastjänster så som tvätta, städa, handla, lägga barn och allt annat som kommer i en fyrbarnsfamilj. Vi vuxna är ganska trötta och slitna av det som vi bara måste fixa. Vi måste bryta denna negativa spiral steg för steg så att vi orkar göra lite mer som skapar energi och får lite mer luckor med tid. Vi kan dock inte börja med att göra så mycket mer än vi gör idag utan jag tror att vi ska lägga fokus på att skapa mera tid och fånga de möjligheter som ges.

Andra halvårets fokus blir alltså att sätta ett antal vanor som gör att vi minskar i vikt, samt skydda vår tid på samma sätt som vi skyddar våra pengar. Det är en värdefull resurs som ska nyttjas klokt.

Declutter - Att göra sig av med prylar

Decluttering - jag kom först i kontakt med ordet när jag började följa minimalistbloggar men hade stött på själva aktiviteten i arbetslivet - betyder ungefär att man ökar ordningen och minskar behoven av yta genom att minska antalet prylar. Det är inte organisera man gör, alltså sortera och ordna prylar, utan främst kastar, säljer eller ger man bort saker som inte används. Det här är ingen livsinställning eller en engångsaktivitet utan något som behöver göras regelbundet i ett hem och som dom flesta gör, men allt för sällan och kanske i lite för stora drag.  I alla fall min erfarenhet är att det är lättare att röja och kasta i ett förråd eller garage än det är i syskrinet. Småsaker är lättare att organisera i stället för att decluttra. Men det byter inte att det är ett bättre val för småsaker. 

Det är grymt belönande att decluttra, samtidigt som det kan vara jobbigt mentalt. Att kasta kläder som man inte använder eller inte kommer i på grund av vinterspäcket lagt sig lite väl tungt på vissa ställen kan ta emot. Men när garderoben är luftigare så ser man kläderna som är kvar på ett annat sätt, behovet av plats minskar och stressen i form av en känsla av röra minskar.  Det gäller nästan alla områden. Färre prylar ger bättre översikt och ökad effektivitet.

Inom vissa produktionsenheter jag jobbat decluttrar man som en del i lean-arbetet. Komponenter som inte används säljs eller kastas. Saker som stegar, stolar, skräptunnor med mera som står i miljön ifrågasätts om dom ska finnas kvar. Ska dom det ska dom ha en ordnad plats och användas till något.  Allt för att öka effektiviteten och minska lokalbehoven. Personer som lagrar allt, antingen digitalt eller på hyllor och i kartonger kan få det tufft i sådan miljöer och därför gnälls det ofta men det råder ingen tvekan om att det över tid är belönande att inte bara flytta runt och sortera saker utan att göra sig av med dom.

Jag har decluttrat sedan vi började flytta och fortsatt. I början var det mera utrensning "grande" men efterhand har det blivit mer decluttering av det hela Jag har gjort det på lite olika vis. De flesta grejor jag gjort mig av med har jag slängt eller gett bort. Några har jag sålt. Men sedan vi flyttade har jag också fokuserat på att avsluta en rad projekt som låg halvklara. Det var främst cykelrelaterade projekt som hjulbyggen och belysningsprylar som låg och skräpade halvfärdigt. Det tog mig mer än ett år att slutföra allt jag hade startat. Sjukt!

Lite intressant är det att inte går att kasta allt man borde i en vända. Det är min erfarenhet och en allmän sanning blad de som decluttrar. Jag gjorde mig av med massor av verktyg men har massor kvar. Nu efter ett år i lägenheten så ser jag på många av prylarna med nya ögon. Det jag inte använt på ett år ska ju mycket till om jag helt plötsligt skulle vara i akut behov av.  Så nu går det lätt att kasta en hel del prylar igen.

Nu har vi kört en declutter-drive sedan vi några dagar. Linneskåp, elektronik, verktyg, kemikalier, medicinskåp och kläder är genomgångna i någon form. Men det finns mer att göra. Jag ska fortsätta med verktygen idag exempelvis.

Det är inte ovanligt att vi kastar hälften av allt vi har inom en yta eller område när vi börjar decluttra. Det är sjukt vad mycket man kan ifrågasätta av det man har hemma, saker som bara ligger där. Fyra skruvar, en spik, en tröja med ett hål i, två allergitabletter, fyra hostdämpande för barn 0-2 år, 1 liter bromsolja. Tänger, borrar med okänd dimension och status, skor som inte används, träningskläder. Varje litet beslut att spara något kanske känns rätt eller enkelt där och då, men resultatet växer snabbt till monsterhögar.

Bränner du pengar så får du det här gratis!

Det liv som vi levt nu ett år ungefär är betydligt mer återhållsamt - främst vad gäller prylar och transporter - än det vi levde tidigare. Vi lever mer minimalistiskt och sparsamt. Fördelarna är många men det finns faktiskt en rätt stor nackdel. Konsumtion och transporter är nämligen sysselsättning. Många av oss vill känna att vi fyller vår dag med något, gärna något viktigt och att vi över tid åstadkommer något. Genom att bränna pengar så är det lätt att fylla behoven av mening, åtminstone för dagen. Lite som att du med nya platt-tven får en "gud på köpet", meningen med livet - eller målet för dagen snarare - kommer gratis om du handlar tillräckligt mycket.

Bloggaren "Miljonär innan 30" som lever väldigt snålt skrev en gång något i stil med att hans bästa egenskap, ur ett sparperspektiv, var förmågan att leva ett tråkigt liv. Jag tror han har rätt!

I vår familj så syns det här på många sätt men mest uppenbart och mätbart på vår alkoholkonsumtion. När vi var som mest igång med åkande och farande, byggande och fixande, så drack vi en mycket begränsad mängd alkohol. Det fanns inte plats för det. Men sedan vi flyttade och gjorde oss av med bilarna så har hemmakvällarna blivit många. Kvällar som inte är fyllda med något. Detsamma gäller helgerna. Då är det mysigt med ett glas vin eller en öl. Alkoholen fyller lite av det tomrum som råder.

Hos oss förstärks det här kraftigt av att vi har fyra barn. Att slänga in några barn i en bil och åka och handla lite småkrafs är ett sätt att sysselsätta både sig själv och barnen och när vi inte har den möjligheten så blir vi ännu mer fast i lägenheten. Vi har små möjligheter att göra något utan barnen, som att sticka och träna, samtidigt som vi inte gärna drar igång för stora saker hemma så som storstädning med barnen omkring. Det blir för jobbigt.

Vem vill ha tråkigt? Om det är som jag beskrivit det ovan så är väl valet lätt mellan spara och konsumera? Det är väl det här dom som tycker att "man ska unna sig lite" menar? Här har jag predikat nyttan med minimalism och sparsamhet och så säger jag att vi har så tråkigt att vi måste gå salongsberusade i lägenheten, eller?! Vad är det här? Jo, jag tror vi på allvar börjar se konflikten i vårt liv mellan att fylla livet med mening utifrån våra egna huvuden eller låta prylarna vara meningen med livet.

Det här blev väldigt uppenbart när vi var hos tjocka släkten några dagar och samtliga hade semester. När våra liv ställdes mot andra familjers så har vi redan börjat fylla vårt liv med en hel del "annat". Sådant som kräver mer insats av oss själva, vår vilja, vår hjärna eller att vi bara är nöjda i oss själva utan att göra ett skit. Men vi mötte två andra typer av familjer. En som skapat ett hamsterhjul där det bara är att springa utan att tänka. En annan som hade betydligt färre måsten men som "slog ihjäl dagen" dag för dag, främst genom att åka någonstans. Att aktivera sig är att åka!

Vi har varit i hamsterhjulet och längtar inte tillbaka. Vi tror vi har mer att hämta i oss själva eller vår familj än vad vi kan få ut genom att ständigt fråga oss var vi ska åka. Vi vill forma vårt liv mer själva än vad hamster- eller transportmodellen medger. För att göra det krävs fokus av tid och pengar men vi gör oss också ganska beroende av vår egen förmåga att fylla vårt liv och säkra vårt fokus.

Att vi orka börja studera igen är ett exempel på att vi kommit en bra bit. Det är också ett exempel på att vi faktiskt inte har så tråkigt. Vi börjar fylla vår dag och våra behov med andra aktiviteter eller så är vi nöjda med det vi har. Alternativen är faktiskt inte roligare dom, snarare tvärt om, men det kanske låter som man gjort mer när man kört högtryckstvätten eller åkt och plockat blåbär.

Så lite vi hinner med - Semestern går så fort

Nu har mer än halva semestern gått och vi har tillbringat lite mer än en vecka på resande fot. Lite semestrande med familjen och lite släkt att besöka och tiden bara rusar iväg. Men den här sommaren är nog ändå den lugnaste på många många år då vi skurit ner bland prylar, resande, tomt, hus och bilar som skulle ha tid på semestern förut. Trots det går tiden fort. Som det var tidigare var det i princip omöjligt att hinna med något annat än att vårda prylarna och transportera allt och hela fy fan runt på semesterveckorna.

Samtidigt som jag ärligt ska säga att jag saknar upplevelserna som våra resor gav oss och som prylarna vi släpade möjliggjorde så blir det tydligt hur överoptimistiska en del av våra, eller åtminstone mina, planer var. Allt kunde omöjligt hinnas med utan det blev en mesig soppa av alla önskningar. Det blev för lite träning, landen som vi gjorde ordning varje vår växte igen, maten vi skulle laga blev det inget av och att föreställa sig att man skulle läsa något var ju rent självbedrägeri.

Som sagt, vi har blivit bättre och minskat ned antalet aktiviteter men vi kanske skulle hålla hårdare i vår tid. Frågan är om vi inte uppnått samma sociala mål på halva tiden vid vissa besök.

Men samtidigt som jag berömmer mig själv kan jag inte låta bli att prata lite skit om mina Facebookvänner. Rätt många la i våras ut bilder från vackra pooler dom just färdigställt vid sina villor men nu är samma familjer ute i Europa och åker. När poolen är användbar - kanske, ska vi säga i år - så åker dom utomlands! 

Du kan göra vad du vill, men inte allt du vill lyder ett bra visdomsord. Det kanske skulle kunna vara ett uppslag inför nästa semester. Fokusera mera, kanske inte bara med sommarens ledighet utan med hela årets semesterbudget i form av tid och pengar. I så fall så tror jag vi skulle fokusera mera på att leva slöare. Läsa mer, vandra mer, ja satsa på att fylla sommaren med det som kräver hjärnan och egen insats här och nu. Vi är fortfarande rätt aktivitetsorienterade, vi åker, vi badar och vi pratar renovering. 

På semestern är det trevligt att blogga och jag är tacksam för att ni är några som läser det jag skriver. Att tänka, reflektera och skriva ner det som jag grubblat på är något jag verkligen gillar men som jag i princip endast kan göra på ledigheter. Därför kanske jag skulle ta en skrivarsommar nästa år. Som Hemingway, åka iväg till Medelhavet och dricka Whisky till frukost och som nu göra förvirrade inlägg på bloggen. 

Har jag glömt barnen?

Då är vi åter en kortis i stugan efter en tur till Köpenhamn. Danmarks huvudstad visade sig från sin bästa sida och alla i den Onkel Tomska familjen likaså! Men gudarna ska veta att det är speciellt att ha fyra barn i åldern 3 - 10 år. Vi är sex personligheter och på det ska läggas en treårings trots och en förpubertal tioåring. Å så har vi dom som är mitt emellan och måste kämpa för uppmärksamheten också. Då pratar vi bara barnen, vi vuxna är minst lika trassliga!

Jag brukar rada upp skälen till vår förändring som orsaken av att vi ledsnade på prylar, brist på tid och så jobbet men det faktum att vi har fyra barn ska inte underskattas. Vi har ett ständigt heltidsjobb när alla barnen är runt oss och det blir inte lättare eller trevligare för att vi uppgraderar en hyrbil på semestern, har fler försäkringar, åker längre bort eller bor större. Nej, snarare tvärt om på allt faktiskt. Vi har ett läge som inte inbjuder till speciellt mycket utsvävningar, det blir mest jobbigt faktiskt.

Vi har heller inte någon avlastning i form av mor eller farföräldrar, eller annan släkting, som vi kan använda oss av speciellt regelbundet. Det är lite synd men inte mycket att göra något åt.

Med barn så ändras förutsättningarna jämfört med de som inte har barn, men förutsättningarna ändras samtidigt mer eller mindre konstant för oss som är föräldrar. Den glade skiten blir ett treårsmonster, för att sedan övergå i en guds gåva som fyraåring, åtminstone vissa stunder. Förändringarna slutar inte där utan rullar sedan på.

När jag funderar ibland så kan jag känna att vi gjort det ganska lätt för oss. Vi har prioriterat jobbet och familjen. Inte dyra och omfattande hobbies, inte resor, inte saker eller stora hus. Men det gör oss ganska annorlunda mot delar av vårt umgänge. Där jobbet och familjen lider under andra mål för livet och fritiden. Tid och pengar smetas då ut på allt som måste göras. Det var så vi gjorde i viss utsträckning och som kanske funkat bättre om vi inte dessutom varit sex personer i familjen.

Men som det är nu är rutiner bra. Kompisarna på gården en gåva och Netflix barnvakt. Det bara är så och det är ofta faktiskt riktigt trevligt. Mindre är ofta mer även med barn.

Tompa - inte bara bloggare utan snart även student!

Jag är antagen till Universitetsstudier i höst! Spanska och Portugisiska samt en kurs inom ekonomi/juridik. Studier var ett område som helt fick stå tillbaka när vi var inne i vårt hamsterhjul med resor, konsumtion, hus och pendlande. Som så är det ett praktexempel på det jag diskuterat kring tidigare; när vi drar ner på konsumtionen så får andra delar i livet plats igen. 
 
Språkstudier var också en del på "att-fixa-listan" inför ett sabbatsår och årets ansökningar handlade mycket om att lära sig processen och rutinerna samt förstå om vi var behöriga eller om vi behövde komplettera med något. Det har trots allt gått lång tid sedan jag och min sambo gick på Universitet och vi hade noll koll på ansökningstryck och hur våra betyg skulle omvandlas och hanteras. När vi gick på Universitet förra gången fanns det olika kvoter vilket gjorde att man med lite brokigt förflutet kunde hitta på alla möjliga kombinationer för att kvalificera sig. Arbetslivserfarenhet och månens relation till solen var två saker som beaktades men det verkar vara enklare system numera.

Hur som, antagna är både jag och min sambo. Förra gången vi studerade var vi unga och det fanns i princip inget att förlora i att delta i de kurser man var intresserad av, annat än kostnaden för kurslitteratur. Nu vet jag inte riktigt hur det fungerar om jag väljer två kurser men bara tentar en per termin. Inför vårt potentiella sabbatsår skulle några icke avslutade kurser kunna fungera perfekt som lite utfyllnad och ge CSN poäng när dom behövs. För nu till att börja med blir inte naturligtvis inte CSN indragen alls.

Så lite sugande på kurskaramellen blir det någon vecka men jag räknar med att både jag och sambon titulerar oss studenter i höst. Rätt coolt faktiskt. Det känns som flera bitar faktiskt börjar falla på plats. Ekonomin har vi koll på. Språkstudier är på gång. Jag ska se om vi inte kan åka på någon första rekognosceringsresa i höst också.

En språkkurs är på distans på Dalarnas Högskola. Någon som har erfarenhet kring just språkstudier på distans, kanske just på Dalarnas Högskola? 

Vad gör du andra halvåret 2015 för att utveckla dig?

Jobbet - något som vi som sparar vill slippa snarast, eller?

Nu på sommaren har jag lite mer tid att skriva vilket jag gillar. Anledningen är dels att jag gillar att göra något som faktiskt går att se, som ett stycke text, men jag tycker också att den klarhet i tanken som krävs för att man ska kunna sätta något på pränt är viktig. Det kräver tid och vanligtvis är det den typen av aktiviteter som får stå tillbaka när livet fylls av annat. På så vis så är bloggande, eller skrivande ett bra exempel på vad jag pratade om i förra inlägget, nämligen att ett enklare liv kan ge nya möjligheter. Men för oss, kanske mest för mig i vår familj, så har intresset att samla pengar på hög ytterligare en motor. Jag vill minska mitt beroende mot arbetsmarknaden!

Jag har alltid ansett att man ska jobba. "Man" är jag, du, gamla, unga, förtidspensionärer, studenter, ja i princip alla. Jag tror det är bra för oss som människor och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna arbetslivet av just det skälet. Att jobba för vår överlevnad är en av de mest naturliga saker vi har och det industriella välfärdssamhällets syn på förbrukning av människor som sedan sätts åt sidan är inget jag tror på.

Men samtidigt som vi började vår omställning från ett aktivt liv där pengarna rullade till ett enklare liv så drabbades jag av min första riktiga motgång på arbetsmarknaden, vilket har fått mig att tänka om lite, kanske.

Jag fick massor att göra samtidigt som jag verkade i en social miljö som inte alls fungerade. Jag visste redan när jag började jobbet att chefen var sedd som knepig. Den projektledare jag skulle jobba med visste jag sedan tidigare erfarenheter var besvärlig, men jag litade helt enkelt på min förmåga att hantera situationen. Vad jag inte visste då var att både min chef och min projektledare verkade i en miljö som fungerade extremt dåligt och att jag skulle sitta i den sämsta arbetsmiljö - tänk lokal - som jag upplevt. 

I en sådan miljö funkar i princip ingenting av det sociala spel som är relativt viktigt på en arbetsplats och tillsammans med arbetsbelastningen ledsnade jag helt på situationen. På något vis blev vi räddade av en idiotisk omorganisation där dom tog mina förslag till omorganisation men kickade ut mig tillsammans med en rad andra. Jag var tvungen att hitta mig ett nytt jobb inom företaget och jag tittade naturligtvis även utanför det företag jag jobbade.

Men helt plötsligt så var de ryggdunkande cheferna i firman borta. Jag hade fel och brister som jag aldrig fått feedback kring tidigare när jag försökte jobba mig in i nya projekt och jag blev inte ens kallad till intervju på jobb som jag sökte internt, trots att min profil passade väldigt bra. Ingen av cheferna och projektledarna, där jag ingick, litade heller på varandra vilket gjorde att jag hade svårt att vara kvar på det jobb jag faktiskt gjorde (som i princip var det jag blivit av med av någon märklig anledning - jag var både kickad och kvar, vilket för övrigt är ganska vanligt hos oss har jag lärt mig).

Jag trodde jag och min chef var helt överens i ett läge för att sedan få helt annan information från någon annan strax efter. Externt gick det trögt med jobbsökandet och de jobb jag kom vidare i urvalsprocessen på tog enorm tid i anspråk. För att ens komma med i första urvalsrundan krävdes jobb med CVn och väl anpassat personligt brev, för att sedan följas av långa tester och intervjuer. Då höll jag mig ändå i närområdet, hade jag valt att titta på jobb i en annan region hade jag nog blivit tokig då resandet hade gjort det till ett heltidsarbete.

Så här i efterhand är jag dock ganska nöjd med hur jag löste problemen. Jag tror ingen ärligt kan klaga på det jag gjorde. Jag tog coaching från HR, som jag letade reda på själv, jag satte en plan för min flytt som jag förankrade med samtliga inblandade, jag försökte verka med den nya projektledningen för att förbättra situationen för mig, osv. Jag var inte arg, eller otrevlig och ställde inte till några scener när saker som jag hoppades på inte gick i lås. Jag fick också ett jobb som låg nära det jag gjorde förut och efter ett kvartal där så är jag faktiskt riktigt nöjd.

Men, ett stort MEN, jag har inget intresse av att vara så beroende av min arbetsgivare längre som jag var tidigare när vår ekonomi var sämre! Efter den här resan så är jag mycket mer ödmjuk inför vad det skulle innebära att skaffa nytt jobb i synnerhet om jag vill behålla dom inkomster jag har idag.

Min relation till min arbetsgivare har också ändrats rejält. Jag är inte alls bunden av någon lojalitet till företaget eller chefsskapet utan är mycket mer som en inhyrd konsult. Jag räknar inte med någon belöning annat än lönen och förlängd förordnande utan att jag på något sätt devalverat min roll på jobbet för det. Det har faktiskt varit positivt även om upplevelserna som ledde dit var mindre angenäma.

Men som sagt gillar jag inte riktig läget jag är i nu vad gäller mitt sätt att se på arbete. Jag har liksom inte en klar bild av var jag är och vad jag tycker som ni säkert märker. Här är lite summering av det som jag nämnt ovan:

• Jag tror ju att det är bra att jobba och ser därmed inte en framtid på stranden som något självklart. 
• Jag vill inte vara tvungen att jobba. 
• Jag är inte heller övertygad om idén att skjuta friheten långt i framtiden genom att nöta mot något fjärran mål om ekonomisk frihet är rätt väg. Mer "här och nu" och mindre i "i framtiden" inte tvärt om.

Men det finns faktiskt några mindre uppenbara skäl som talar emot behovet att göra sig fri från arbetsmarknaden:

• Jävlar anamma. Varför ska jag oroa mig för att jag skulle hamna utanför arbetsmarknaden? Det är meningslöst samtidigt som jag sätter stor ära i att kunna hantera situationerna jag hamnar i. 
• Liknande punkten ovan så är det ju bättre att försöka fokusera på att hitta ett område där jag trivs och tror att jag har en framtid i arbetslivet i stället för att nöta ihop en pengahög tillräckligt stor "utifall". 

Som ni märker är jag lite kluven. Jag är emot trygghetstörstande men påverkad av det som hänt. Hur som,  nu är det fortsatt högt tryck på sparandet för att säkerställa att vi dels klarar oss på en mindre summa pengar varje månad och samtidigt bygger en buffert. Men jag inser att om jag enbart har målet att bygga en hög med "fuck-off" pengar så kommer jag förmodligen ledsna vid någon tidpunkt då jag inte i praktiken ser ett liv där "fuck-off" till arbetsmarknaden är ett viktigt ord.

Avslutningsvis, jag har genom mitt och min sambos jobb stött på många människor som är skittrötta på den arbetsmiljö som vi verkar i och kan konstatera att vissa löser sin situation relativt lätt, medan andra inte kommer någon stans alls. Det är nästan alltid behoven av lönen som gör skillnaden, nästan aldrig behovet av trygghet. Personer med större ekonomiskt manöverutrymme är helt enkelt friare. 

Många ord blev det. Hur ser ni på sparande som en del att ta sig bort från "lönearbete"?

Kan du köpa dig glad?

Kan du köpa dig glad? Dom flesta vuxna skulle nog mekaniskt svara "nej" på den frågan. Inte minst för att det är mer accepterat att svara så än att framstå som ett bortskämt barn.

Försakar man något om man sparar? Väldigt många vuxna skulle nog svara "ja" på den frågan. Att unna sig något extra anser vi nog många vara en del i livet, som gör det värt att leva.

Tror du att det finns mer att hämta hos dig och hos andra, mer hos oss som människor som inte är kopplat till det vi äger, kommer äga, har ägt eller skulle vilja konsumera just nu? Om det är så kan det då vara så att de delarna får stå tillbaka om vi konsumerar? Kan det till och med vara så att prylar och konsumtion står i vägen för något, är det så att vi försakar något annat när vi konsumerar? Jag tror ju det!

Ja, sista veckan har jag blivit stärkt i tron om att de val vi gjort i vår familj de senaste 1,5 året är rätt väg att gå för vår familj. Det är två saker som jag tänkte berätta om men kan också erkänna att det var senaste inlägget på Chansar Mest om fick mig att faktiskt skriva inlägget. Herr Chansar Mest och jag brukar ha olika syn på sparande och debattera det en hel del. Naturligtvis är Herr Chansar Mest helt fri att göra sina egna val, vilket han och hans fru verkar gjort förnämligt utan mitt deltagande fram till nu och säkert fortsätter göra efter det här inlägget, så varför argumenterar jag med honom?

Jo, jag tror det beror på att han lyfter fram och formulerar det som jag kommit att ifrågasätta allt mer, det vi kan kalla "det goda livet". Nu är ju inte vi i vår familj så "hardcore" samtidigt som jag inte kan bedöma hur extrema familjen Chansar Mest är i praktiken, men ge mig en stund att försöka reda ut besticken.

Mina föräldrar
Jag har nämnt mina föräldrar förut i denna blogg. Det är dels för att få prata av mig lite men också för att mina föräldrar är lite speciella. Deras syn på konsumtion och hur viktig den är för deras människovärde är nog relativt vanlig för den generation de tillhör. Det som är lite speciellt är väl att de inte har ekonomi för det liv dom tycker dom måste leva. Det skapar en ständigt pågående konflikt, en konflikt som vi i omgivningen blir indragna i och måste förhålla oss till.

I veckan som gick har jag varit och hjälpt mina föräldrar att flytta till serviceboende och jag har återigen exponerats för ett liv där inköpen, pengar och prylar är i fokus. Samtidigt som det i sig är jobbigt att hantera så är det tragiskt med allt det andra som försvunnit ur deras liv. Glädjen för våren, solen, ett riktigt bra idrottsevenemang, kopplingen till barn och barnbarn.

Min mor och far har blivit det dom kan konsumera. På två usla pensioner så är det märkligt och knappast imponerande, men resan dit har varit lång, lika lång som slutstationen är usel. Den har skett på bekostnad av deras frihet, glädje och hälsa. Varje beslut, varje steg dom tagit har motiverats med "man måste väl unna sig lite".

Konsumerandet har fyllt varje tomrum dom haft i sitt liv sedan de var i förtioårsåldern och ökat från där. Det är som knark, det har slagit undan vården om den egen hälsan, skapandet av nya vänner, hobbies och intressen.

Jag tror vi har ett stort ansvar att fylla våra liv. Jag tror konsumtion är ett uselt sätt att göra det. Men det finns nyanser, god mat och vänner är ett bra sätt att spendera enligt mig. Hästar, sommarstugor och bilar är exempel på usla snuttefiltar för olyckliga medelålders män och kvinnor.

Jag själv
I år har jag cyklat mer än någonsin. Jag har varit på Mallis och cyklat och jag har börjat skaffa mig nya kamrater i den stad dit jag flyttade för lite mer än ett år sedan. Att spara är för oss att flytta fokus bort från konsumtion. Till något annat! Vi försakar inte något, vi spelar på hela pianot om ni är med på liknelsen.

Cyklarna står inte längre som ikoner för det jag vill vara utan står mer skitiga från användning. Tiden räcker fortfarande inte till, men i stället för att transportera oss fram och tillbaka till ställen vi måste uppleva lever vi i den bostad vi betalat för. Det går alldeles utmärkt, det är till och med riktigt trevligt. Genom att fokusera så har jag kommit närmare att bli den jag vill vara. 

Jag behöver tid, tid för att träna, skriva, läsa, leka med barnen och bara kolla på omgivningarna. Den tiden påverkas av konsumtion eller tiden som går åt för att vårda sakerna jag köpt. Jag behöver också känna att jag bygger en framtid, ett oberoende och en möjlighet att stå på egna ben. Sparade pengar är en viktig del i detta. Sparade pengar är jag pengar jag kan använda i morgon.


Var hamnade vi då - slutkläm
Om vi går tillbaka till Chansar Mest inlägg så är det kul att se kommentarerna. Dom påpekar den skitnödiga samstämmigheten som gäller på bloggar som handlar om ekonomisk frihet. Jag säger inte emot, men det ligger också i sakens natur, att prata pengar är känsligt och alla kommer inte gilla det som sägs eller att vi har samma utgångspunkt.

Jag har länge tyckt att det finns tre sätt att se på pengar:

• Den som låter pengarna strömma och saknar fokus.
• Den som fokuserar sina pengar och sin vilja mot ett mål.  Fokus!
• Den som sparar för sparandets skull.

 Mycket gör dock att jag allt mer börjar tror allt mer att det faktiskt är två synsätt:

• Den som inte förstår pengars värde och andra värden som är i konflikt med konsumtion.
• Den som förstår och kan styra sitt eget liv att bejaka allt det som livet erbjuder. 

Det finns så mycket i livet att om du försöker greppa det allt så hinner du inte med att konsumera. Men du kanske kan bli lycklig. Omvänt om du står och tittar på alla saker som går att köpa och styrs av det så står du inför en omöjlig uppgift. Dels för det finns så mycket men också för att den energi det går åt att tjäna pengar och handla prylar inte kan användas till andra viktigare sysslor.

Så: Nej, du kan inte köpa dig glad!

Sabbatsår :: Väder och språkstudier

För er som läst sidan "Sabbatsår" som ni hittar i bloggens huvud så vet ni att vi funderat på att ta ett sabbatsår. Jag tänkte följa upp lite kring status runt detta men först tänkte jag bara kort rekapitulera läget.

Om börsgudarna är goda och vi får behålla jobb och hälsa som idag så bör vi kunna ha en ekonomisk grund som innebär att vi kan kalla oss ekonomiskt oberoende om tio år.  Det påståendet är inte första gången ni ser i en blogg utan i själva verket är det ett ganska vanlig upplägg för de som önskar sig ekonomisk frihet. Men även om det är vanligt så är det inte nödvändigtvis ett speciellt bra upplägg i allmänhet eller för oss i synnerhet. Vi kan redan idag ana att 2025 är en mindre lyckad tidpunkt att flytta på grund av barnens ålder och skolsituation. För det andra så tror jag inte att vi då klarar av en så stor grej som en eventuell utlandsflytt - om det är det som vi vill göra om vi är ekonomiskt oberoende - skulle innebära om vi gjorde allt i form av en "big bang". Nej om vi ska komma utomlands behöver vi nog hitta en mer gradvis approach där vi sakta rullar över i ett annat liv på en annan plats. 

Om ungefär tre år skulle ett första väldigt bra fönster finnas för att starta denna gradvisa förändring, en tidpunkt då vi skulle kunna börja överfasningen till ett annat liv.

Jag har varit sugen på att göra Åre under ett år men efter att ha följt väderläget lite under våren så har jag tappat sugen lite. Vädret verkar varit uselt i Åre under våren och försommaren och då det varit lite si-och-så med vädret har där vi bor så har jag studerat vädret i Åre med förskräckelse - det var än mycket sämre än vårt. Tyvärr så tror jag Åre åkt långt ner i listan av tänkbara platser för ett sabbatsår. Vi är helt enkelt lite för solsuktande för att klara en flytt till norra Sverige!

Under våren har jag och min sambo anmält oss till språkkurser på Universitetet, detta för att öka möjligheten att bo i Spanien eller Portugal. Mycket har ändrats sedan vi sökte till Universitetet senast. Efter lite meckande med inskannade kopior av betyg så verkar jag ha kommit ut som vinnare med gott meritvärde i nya systemet. Min sambo fick inte fullt så bra värden, tror vi, då vi inte riktigt genomskådat nya systemet och inte heller förstått vad som krävs för att komma in på kurserna. Eventuellt så får någon av oss, eller båda, komplettera med högskoleprov under hösten. 

Redan här tycker jag att vi ser vinster i att sätta ett mål i relativ närtid i stället för tio år bort; vi har sökt till Universitetet och tänker sätta oss på skolbänken igen! Även om vi aldrig kommer längre än till stadshotellet i Flen så styr vi vårt liv så att vi får allt fler möjligheter framöver. Det här kan bli riktigt kul!

Jag och mål alltså

I början på året så pratade jag om mål och också lite om varför jag var tveksam till att sätta mål. Det tyngst vägande skälet är att mål för mig blir en begränsning, ytterligare ett måste, som i sig snarare blir ett hinder en ett stöd. Jag kan ger er ett exempel på detta just nu om ni är intresserade.

Under hösten förra året så bestämde jag för att hänga på en Vätternrundasatsning, ett gäng gubbar som vill åka runt Vättern i rasande fart. Jag tänkte att det skulle sporra mig till att träna lite mer 2015 än 2014 som blev ett ganska blekt år utan någon struktur eller cykling att tala om. Så här två veckor innan det är dags så får det hela anses som en mindre succé även om risken att jag inte hänger med i farten hela vägen är överhängande. Vårt enklare liv har gett mig de möjligheter som jag tidigare saknade. Tid som tidigare gått till gräsmatta, trädgårdsstädning och turer till soptippen har nu kunnat användas till träning. Men ju bättre jag blivit att styra min fritid för att möta mitt mål att cykla snabbt ju större har den där måldjävulen som sitter på min axel vuxit. Det är just den djävulen som dyker upp varje gång det blir tydligt vad mitt mål kräver av mig i praktiken. 

"Ska du inte satsa på att gå ner lite i vikt i stället?" undrar den. "Tänk vad härligt det vore att träna något annat, kanske mer styrka" fortsätter den. "Tänk att få vara en helg med barnen!" skriker den när jag nonchalerar allt den säger. Det är just fokuset som jag söker som i sig innebär en prioritering som jag har svårt att hantera över lite längre tid. Jag ormar mig inför begränsningen och fokuseringen egentligen helt utan skäl. Jag vill cykla, vikten blir inte sämre av cykling, annan träning är mest för fåfängan vilket cykling också är bra för och barnen klarar sig nog knappa två veckor till.

Insikten att mål med hög ambitionsnivå som kräver månader för att förverkligas - den typ av mål som faktiskt gör skillnad - är besvärliga för de flesta är ingen nyhet men den underskattas ofta och kan för vissa personlighetstyper göra att mål är en ganska usel metod för att jobba med sin egen utveckling.

Men något har jag lärt mig. Jag kan identifiera mitt ormande och slingrande och bemöta det. Just själva känslan är numera bekant när den väl kommer och jag reflekterar lite över varför jag tänker och känner som jag gör och fortsätter sedan på inslagen linje. Målet ligger kvar. Det är en stor förbättring mot tidigare, det är till och med så att min förmåga att hantera själva tanken gör att det ständiga energitappet som ältandet inneburit tidigare är mindre än förut. Faktiskt har tränandet denna vår smakat mer trots ständig kylskåpstemperatur ute, övervikt och dålig form.

Jag har märkt en annan sak, som är nära kopplat till min syn på mål. Jag vill ha fokus och relativt höga mål. Det är den typen av fokus som gör skillnad i det mesta här i livet. Men jag är dålig på att uppskatta fokuset och den vardag som högt fokus medför. Här finns mycket att förbättra även om jag gjort vissa framsteg. Vårens cyklande på Mallorca och hem ikring har gett mycket, äventyr som fungera som en kontrasthöjare i vardagen. Efter 30-milarundan här om veckan så var mat och vila det som stod absolut högst på önskelistan. Sedan kom en stund med småbarnen. På så sätt fungerar långa cykelpass nästan på samma sätt som meditation i sin förmåga att föra tillbaka vardagen och dess livsstilsinflation med allt högre krav på det mesta till en önskan om att få sina mer basala behov tillfredsställda.

Så om jag ska försöka mig på en slutsats: Ett relativt högt satt mål detta första halvår har fungerat bra för att få fart på träningen men jag har svårt att hålla hela vägen. Det har flera skäl men framöver kan jag bli bättre på att faktiskt uppskatta resan mot mitt mål. Precis det är tricket säger många, ja till och med att vända på prioriteringarna, satsa på att hitta den resa du vill ha mot ditt mål och låt målet bli underordnat resan. Jag är inte där ännu, men jag kan vara närmare det än någonsin tidigare när det gäller min träning.      

Allt och hela fy fan

Jag är i Bergamo i norra Italien över helgen tillsammans med sambon. Vi är barnfria för första gången på mycket länge, kanske första gången sedan vår yngsta son föddes.

Det finns tidigare inlägg här på bloggen om Bergamo då jag varit här förut. Varför Bergamo kan man undra; jo, det är ett bra sätt att göra det mesta möjliga av det som bjuds. Ryanair flyger hit billigt, ja väldigt billigt om man är ute i tid. Flygen går bra tider på dygnet och Bergamos flygplats ligger väldigt centralt. Till och från flygplatsen tar man lokalbussen vilket gör det hela lika tidseffektivt som billigt.

Boende bokar vi via AirBnB i lägenhet så att vi kan laga delar av vår mat själva. Totalt sett går då resa, inklusive transport i Sverige och Italien och husrum på 3 500 kronor för två personer en helg. Restaurangerna är nog något billigare här ner och alkoholen vi köper likaså.

Vi är bara här två dagar och går runt i den fantastiskt vackra staden. Det räcker gott. Bergsbanorna, som det finns två av, omfattas av lokaltrafikbiljetten vi köper till lokalbussen. Sju euro för 72 timmars resande per person.  

I går lördag så njöt vi mest av vädret till efter lunch men sedan blev det mycket kyrkbesökande. Bland annat så var vi inne i kyrkan tvärs över gatan där nunnorna hade sin kvällsbön. Magiskt! Dagen avslutade vi på det som kan vara Bergamos bästa restaurang.

Hur tror ni det här upplägget landar hos mina arbetskamrater? Jo, som det mesta jag gör nu för tiden så är det lite "annorlunda" tycker dom. Publika transporter i stället för taxi. Ingen hyrbil; inga planer på att fara halva Lombardiet runt på två dagar för att se "allt"; inte flådigaste hotellet i stan.

Första gången barnfri med sambon så hade dom slagit på stort. Allt och hela fy fan hade ingått. Men dom är inte här denna helg och jag vet att dom inte åker nästa heller. Dom har inte råd och/eller tid.

Utan sammanhang så är nog det här inlägget märkligt. Vi kan resa förhållandevis billigt en helg. Vem har inte gjort det? Men i praktiken så handlar det om mer för oss. Det indikerar att vi tagit tillbaka en del av kontrollen av våra liv som vi tappade när det snurrade på som mest. Att sätta sig själv i fokus, lita på egna förmågan och känna glädje i nuet, i det enkla. Då blir inköp i lokala affären nedanför vårt boende lika spännande som restaurangen vid någon turistattraktion. Tempot sjunker, kostnaderna minskar och utbytet ökar.

En allt och hela fy fan approach till resande är något helt annat än inställningen att göra det bästa möjliga med det som erbjuds här och nu.

Jag är sugen på att lära mig mer om resande till de lågkostnadsländer vi har i vår närhet. Baltikum, Polen, Rumänien, Bulgarien, Ungern (?) etc. Om ni har uppslag eller erfarenheter får ni gärna dela med er i kommentarsfältet.  

För att föregå frågor i kommentarsfältet: Nej, vi valde inte Flen denna helg, men det är naturligtvis med som en kandidat när liknande helger planeras framöver.

Att inte skaffa barn är att gå för långt, eller?

Miljonär innan 30 skrev för någon dag sedan ett kortare inlägg om sitt val - eller livsinställning just nu ska vi kanske säga då många har ändrat just det valet när förutsättningarna ändrats - att inte skaffa barn.

Inlägget fick mig att tänka till lite både vad gäller min egen reaktion och lite i relation till kommentarerna inlägget fick. Men innan jag trampar i klaveret - det är ett känsligt ämne det här så det kommer jag säkert göra - så tänkte jag i korthet fånga några grundläggande idéer som blivit viktiga för mig de senaste året.

1. Bekvämlighet är din frihets fiende nr 1!
2. Livsstilsinflation är din frihets fiende nr 2!
3. Lycka är en sinnesstämning - en grej i hjärnan, inte en Ford på en gård!

Bekvämlighet kan slå fåfänga när det gäller känslor som används för att sälja in produkter och tjänster och den är framför allt mer accepterad när det gäller skälet till konsumtion. Under den här kategorin faller överutnyttjande av bil, överkonsumtion av tjänster, försäkringar för händelser som man bara löser om man inte är tappad bakom en vagn eller behovet av air condition under sommaren i Sverige.

Men här finns också tron om att livet förstörs av en natts dålig sömn på grund av småbarn eller att ansvaret för ett barn skulle vara betungande. Min åsikt är att ju mer jag kan göra mig fri från behovet av bekvämligheter ju större valmöjligheter erbjuder livet. Att sätta vår nivå av bekvämligheter som lever i en av de mest välmående och enkla länder i världen som ett minimum för vad en människa behöver är att avstå många äventyr helt i onödan, eller att luras till att spendera tid och pengar på saker som inte behövs.  

Livsstilsinflation är granne med bekvämligheten och dom fikar ofta tillsammans. Det här är strävan efter något annat, något värre än tidigare. Det kan vara upplevelse, resa eller köp av pryl.

Om du låter bekvämlighetskravet och livsstilsinflationen härja fritt så kan det påverka din känsla av lycka, det blir helt enkelt väldigt svårt att vara lycklig då en promenad till bussen i regn är en katastrof och en knullhelg på stadshotellet i Flen inte duger utan måste vara en månad i Thailand med air condition och tjänare. Det är faktiskt så att lycklig kan man vara i princip oberoende utan yttre stimulans eller bekräftelse. Det är en sinnesstämning - det är något att lära sig!

Men hur kopplar det här till barn?

Jo det kopplar till skälen till att skaffa eller avstå från att skaffa barn. Det kopplar också till synen på äventyret som barn innebär men också till tron om att något externt så som barn skulle vara nödvändigt för lycka.

Så jag tänker så här kring Miljonärens inlägg: Varför avstå ett så stort äventyr och är skälen rimliga? Svaret är naturligtvis helt kopplat till min egen syn på livet, äventyr och vad livet ska användas till. Det finns inget rätt svar enligt punkt 3. ovan.

Men jag tycker det är en intressant paradox att någon som vill leva enkelt och sparsamt avstår barn. Det är nämligen så att de som är mest oförstörda av 1) och 2) ovan och bäst på att förstå 3) är barn. Om vi som vuxna kommer dit så har vi stora möjligheter att leva ett fantastiskt liv med stor frihet och få måsten. Nyckeln till enkelt och lyckligt liv finns i barnets inställning till livet. För den som redan insett detta kan barn ytterligare förstärka detta.

Men för dom som föredrar hamsterhjulet där fortare och mera är viktigt så blir ju barn lätt en känsla av att man bytt från standardhjul till hamsterhjul med två häckar per varv och det kan ju kännas onödigt även om det är bättre träning. 

Så om någon ska ha barn eller inte är inte upp till mig att bedöma eller att döma om. Jag kan dock relatera mer eller mindre till skälen.

Miljonär innan 30s inlägg finner ni här. 

Å utemöblernas nyttjandegrad i år är?

Lagom storlek på hus och relevant utemiljö!

Vi människor är villiga att betala mer för att få möjligheter vi inte tar än än vi är villiga att betala för möjligheter vi fångar - Visdomsord på Internet

Jag spanade in väderprognosen för kommande helg och det såg ju inte allt för uppmuntrande ut, jag tycker inte riktigt maj lyfter utan det ser ut att vara lite småkyligt framöver. Det fick mig att tänka på tiden då vi hade stor altan med utemöbler och gasolgrill. Det fanns år då vi tog i utemöblerna två gånger; när vi tvättade dom och ställde ut dom och när vi tvättade dom och ställde in dom.

Lite raljant kanske, några gånger mer blev det, men med kalla kvällar, mycket aktiviteter, några uppbokade helger i slutet av maj början av juni och en intensiv sommar då vi for runt så blev det inte många dagar altanen nyttjades. Men den tog tid och vi köpte fina utemöbler, ja vi hade naturligtvis byggt den själva för att ära Martin Timell.

Med större hus än vi behövde, verkstad, altan, bilar, husvagn, städhjälp, robotgräsklippare, motorsåg, grep, röjsåg, vinkelslip och allt annat vi hade förut så var liksom pengarna borta innan vi började leva varje månad - eller leva, vi åkte mest bil och jobbade faktiskt. Det mesta av pengarna la vi på saker som vi sällan eller aldrig använde. Mest tydligt tycker jag det var på ytor så som extra rum och altan som var väldigt svårt att få upp nyttjandegraden på men som naturligt tog tid och pengar.

Gör det svåra när det är enkelt!

Alla måsten tar vår tid och våra pengar.

Nu är det mer än ett år sedan vi flyttade och cirka året sedan vi sålde sista bilen. I samband med bilförsäljningen så köpte vi vår första större aktiepost och straxt efter det började vi föra kassabok. Börjar vi ledsna på bostadsrättslivet och att spara och gneta, som de flesta verkar tro vi gör, efter ett år? Nej, tvärt om faktiskt! Sista månaderna har varit de bästa månaderna på åratal, skulle jag vilja påstå och jag tänkte förklara varför om du har lust att följa med.  

Do the difficult things while they are easy and do the great things while they are small. A journey of a thousand miles must begin with a single step.

Lao Tzu

Gör dom svåra sakerna medan dom är lätta, sa Lao Tzu - En av Taoismens förgrundsgestalter - vilket känns som vi gör. Vi sparar nästan 50% av vår lön, när vi tjänar väldigt bra och har god kontroll på våra kostnader. Vi åker dit det går att resa utan bil i stället för att sträva efter resor dit det inte går att åka kollektiv. Vi har gjort oss av med massa måsten nu när barnen är små och ordnat så de äldre barnen är väldigt självständiga, det gör att vi har tid att vänta på bussen eller cykla i vardagen. Eller varför inte bara promenera bort med barnen till dagis.

Det jag tycker blivit allt mer uppenbart senaste månaderna är just vilket fantastiskt liv vi lever och hur enkelt det går. Det bottnar i att vi inte har någon konflikt i våra livsval och våra önskemål om vad vi vill göra.

För att komma dit behövde vi göra mindre, äga mindre och konsumera mindre!  

För att kunna förändra oss behövde vi ta till oss ett mer minimalistiskt synsätt och hålla hårt i pengarna, vilket ibland kändes som om vi snålade och gnetade, men nu är alltså den känslan borta! Vi börjar verkligen känna att ett enklare liv kräver mindre resurser samtidigt som det frigör tid och pengar till det som vi vill göra och som är viktigt för oss.

Kasta inte ut logiken med fostervattnet!

I veckan som gick hade jag lite intressanta diskussioner med nya och gamla arbetskamrater kring barn och livsval kopplat till föräldraskapet. Innan du får reda på exakt vad vi pratade om så tänkte jag reflektera lite kring hur diskussionerna ser ut och varför familjer som kanske har samma grundmål - sin familj och sina barns bästa - kan komma till helt olika lösningar och synsätt.

Jag kan redan så här i inledningen av blogginlägget erkänna att jag alltid haft väldigt svårt för föräldrar som jag tycker har en neurotisk syn på föräldraskapet och sina barns uppväxt och tillvaro. Det känns helt enkelt som vissa föräldrar fått ett ansvar de inte kan hantera och öppenheten kring just barnen gör ofta att jag får insikter kring barn och familjelivet som jag inte inom andra områden.

Familjeliv.se är en outsinlig källa där "Föräldrar som bryr sig" samlas och säger knäppa saker som det vore det naturligaste i världen. För några dagar sedan kollade jag upp en dammsugare som fanns till salu hos kronofogden, 10 000 kr skulle dom ha och jag tänkte "vad kan det vara för ett monster" och Googlade lite. Det visade sig vara rent båg och den såldes normalt sett för sådär 40 000 kr via dörrförsäljning. Högt upp på listan av sökträffar fanns Familjeliv.se där det fanns köpare som handlat denna dammsugare "för barnen" och jag kan inte låta bli att tänka på om dom släpper andra saker som jag tycker vore mer naturligt att hålla för sig själv lika öppet och naturligt. Kommer vi höra: - Vi har bytt till en organisk swingersklubb sedan vi blev föräldrar, eller - Jag satte in barnbidraget den här månaden på ISIS konto. För barnen!   Nej, den insikten får vi sällan kring människors privatliv, men när det gäller barn så är de flesta mer öppna, vilket är lite intressant.

Inte sällan går jag ifrån diskussioner kring livsval människor gjort för sig själva eller barnen för en halvtimme med huvudet mellan knäna - mer bildligt än faktiskt - undrandes hur jag ska förhålla mig till att vara så hårt sammanflätad med dessa människor som jag faktiskt är i ett modernt samhälle. Vi måste samsas, göra val och hantera utmaningar tillsammans trots att vi har helt olika värderingar och syn på det rimliga och normala.

Men om vi skiter i knäppgökarna en stund så finns det rätt många människor i min närhet som kommit till mer eller mindre uppseendeväckande beslut kring sig och sin familj baserat på något sorts ordnat resonemang. Någon sorts logik och det är det det här inlägget ska handla om.

Från Wikipedia:

Logik är en av våra äldsta vetenskaper. Människan har sedan "urminnes tider" haft förmågan att omedvetet dra korrekta slutsatser från givna påståenden, abstrahera gemensam information från flera idéer etc. Det skulle dock dröja ända till antikens Grekland innan någon på allvar började studera hur dessa resonemang hänger ihop. Logikens ursprung brukar anges som Aristoteles första systematiseringar av korrekta respektive inkorrekta slutledningar. (Se syllogismer).

Logik finns bara om det finns ett regelverk att förhålla sig till. Att förändra vårt liv som vi gjort senaste åren handlar mycket om att ändra regelverket, att ändra logiken. Ju större skillnaden i vår logik blir med det "konventionella livsmönstret" ju lättare blir det att se skillnaderna.

Det som var uppe i veckan var dagis och skolval.

Första diskussionen startade i och med att jag och min arbetskamrat pratade om personens nyligen köpta cykel, köpt för att cykelpendla till jobbet med.

- Jag skulle gärna cykla mer till jobbet men det går inte när jag ska lämna och hämta.

- Varför inte då, undrar jag.

- Det kommer ta mer än en och en halv timme enkel resa.

- Va? Personen jag pratar med har ju inte flyttat nyligen direkt så det här måste vara ett val att ha dagis så långt borta tänker jag.

- Ja, barnen går ju kvar på dagis där vi bodde förut. Vi vill att dom går där!

- Men varför flyttade ni, frågar jag.

- Vi vill bo nära skolan barnen ska gå sedan.

Någon dag senare var det dags för lunch med person nummer två.

- Har ni kommit i ordning i som villaägare efter flytten, frågade jag.

- Ja. Men vi kan inte cykla med barnen till dagis som vi tänkte. Vi orkar inte cykla sträckan varje dag med barnen i vagn. Det är 7-8 kilometer enkel resa.

- Men varför byter ni inte dagis? Ni har ju bott på nya stället snart ett år, fyller jag på.

- Vi vill att dom ska gå kvar där dom är nu. Det är en mysig och bra förskola! 

I båda fallen så pratar vi om treåringar, så det handlar inte om att man flyttat och låter barnen gå skolåret ut innan bytet till nytt dagis alternativt skola sker.

Att som i fall ett skjutsa barnen två och en halv mil till dagis - låt vara på vägen till jobbet men med stort tidsstraff mot att åka direkt - eller som i fall två skjutsa dom 7-8 kilometer - också på väg till jobbet men med tidsstraff - är direkt korkat enligt mig. Samtidigt är den vikt man fäster vid dagis och skolval kraftigt överdriven. Att passivisera ett barn i en bil på morgonen, bila dom ut ur sitt område där dom ska känna sig hemma och ha kompisar är direkt kontraproduktivt om man vill skapa lyckliga barn. Så mycket frihet försvinner för så tveksam nytta!

Det bygger också upp ett bilberoende hos familjen som kostar stora pengar, pengar som kan användas till mycket annat som är mycket bättre både för barn och föräldrar. För att inte tala om tiden för transport och de negativa effekter biltransporter har på hälsan för de vuxna.

I synnerhet på min arbetsplats är inte det här med dagis och skolskjutsande långt från hemmet inte alls ovanligt. Så det är långtifrån första gången jag stött på den här typen av diskussioner. 

Om det finns någon logik i resonemangen så tycker jag alltså att mina arbetskamrater vänt på logiken. Jag tror dom gjort ett antal val och livet har utkristalliserats ur valen, i stället för att välja ett liv och låta mindre beslut falla ut ur det. Helt olika upplägg trots att vi har barn i samma åldersgrupp, liknande mål med våra barn och trots att vi gjort aktiva val.

Varför blir det så här? Kan vi hitta och förstå denna omvända logik? Kanske, jag har åtminstone hittat två huvudteman.

Det finns en lösning att köpa - Jag som förälder tar ansvar och agerar

Skolor och förskolor med olika pedagogik, eller bara bättre eller sämre rykte öppnar för val baserat på någon form av resonemang. Ett resonemang som en vuxen kan föra och ta ansvar för. Valen står mellan snyggt förpackade produkter som vi som vuxna kan ståta med att välja och navigera mellan.

I praktiken innebär det att vi som föräldrar ägnar oss åt konsumtion av skola och det är samma mekanismer som spelar in vid skolvalet som vid köp av bil eller tv. Det grundläggande behovet täcks av de flesta varor och tjänster som erbjuds, det är helt andra mekanismer som styr valet än basbehovet. Min logik säger att den här typen av konsumtion ska ifrågasättas - av mig inte av staten. Mina arbetskamrater har en mer konsumtionsorienterad inställning. De bejakar varianterna och låter sig ledas till beslut fattade på andra grunder än behov.

Som ledare noterar jag också att det finns en klassisk ledarfråga gömd här. Ska föräldern skapa möjligheter för sitt barn att utvecklas genom väldigt handfasta val och serverade lösningar eller genom att skapa möjligheter. Att bila ut barnen från sitt hemområde varje morgon tycker jag mer visar på förälderns önskan om att göra skillnad än på viljan att skapa en grund där barn kan utvecklas. 

Kostnad vs nytta - Transporter är gratis när vi pratar boende

När jag bygger upp ett beslut så finns någon form av "kostnad relativ nytta" med i beslutet. Här är mitt synsätt på biltransporter rätt annorlunda jämfört med omgivningen. Att åka bil för att ta sig till jobbet eller för att lösa andra vardagssysslor anser jag har följande negativa konsekvenser:

• Hälsa. Fysisk som psykisk (främst förmågan att hantera stress) hälsa påverkas negativt. 
• Transporter tar tid. 
• Pengar. Kostnaden att ha bil är enorm och en av de lägst hängande frukterna om man vill spara pengar. 
• Minskar friheten. Både ofriheten att ständigt behöva agera taxi för de vuxna men också behovet av vuxna för transport hos barnen är negativa egenskaper med biltransporter.

Här har vi ytterligare en avgörande del som bygger upp våra olika logiska regler. Jag får uppfattningen att många anser transporter med bil som billiga, gratis eller till och med nödvändig och lönsam. Vi kommer alltså till helt olika kostnadskalkyler. 

Samtidigt anser jag att nyttan av dagis och skolval är väldigt svårbedömd. Den bästa skolan vi stött på skulle jag säga är den kommunala skolan vår yngsta dotter fick sig "tilldelad" av kommunen när vi flyttade. Det gäller skolan såväl som klassen och allt fungerar fantastiskt bra.

Omvänt så är argumentet att "barnen får gå kvar på dagis eller skola när vi flyttar" ett dåligt argument för att undvika förändring och fortsätta skjutsa. Att projicera sin egen rädsla för förändring på sina barn är inte att se till barnens bästa om du frågar mig. Det är att fly ansvaret för sitt liv, vilket inte gynnar någon.

Så att köra barnen runt i landskapet för att antingen optimera skolvalet eller för att de ska få gå kvar i någon tidigare lösning är inte mödan värd om du frågar mig! Kostnaden överstiger kraftigt nyttan.