Jobbet - något som vi som sparar vill slippa snarast, eller?


Nu på sommaren har jag lite mer tid att skriva vilket jag gillar. Anledningen är dels att jag gillar att göra något som faktiskt går att se, som ett stycke text, men jag tycker också att den klarhet i tanken som krävs för att man ska kunna sätta något på pränt är viktig. Det kräver tid och vanligtvis är det den typen av aktiviteter som får stå tillbaka när livet fylls av annat. På så vis så är bloggande, eller skrivande ett bra exempel på vad jag pratade om i förra inlägget, nämligen att ett enklare liv kan ge nya möjligheter. Men för oss, kanske mest för mig i vår familj, så har intresset att samla pengar på hög ytterligare en motor. Jag vill minska mitt beroende mot arbetsmarknaden!

Jag har alltid ansett att man ska jobba. "Man" är jag, du, gamla, unga, förtidspensionärer, studenter, ja i princip alla. Jag tror det är bra för oss som människor och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna arbetslivet av just det skälet. Att jobba för vår överlevnad är en av de mest naturliga saker vi har och det industriella välfärdssamhällets syn på förbrukning av människor som sedan sätts åt sidan är inget jag tror på.

Men samtidigt som vi började vår omställning från ett aktivt liv där pengarna rullade till ett enklare liv så drabbades jag av min första riktiga motgång på arbetsmarknaden, vilket har fått mig att tänka om lite, kanske.

Jag fick massor att göra samtidigt som jag verkade i en social miljö som inte alls fungerade. Jag visste redan när jag började jobbet att chefen var sedd som knepig. Den projektledare jag skulle jobba med visste jag sedan tidigare erfarenheter var besvärlig, men jag litade helt enkelt på min förmåga att hantera situationen. Vad jag inte visste då var att både min chef och min projektledare verkade i en miljö som fungerade extremt dåligt och att jag skulle sitta i den sämsta arbetsmiljö - tänk lokal - som jag upplevt. 

I en sådan miljö funkar i princip ingenting av det sociala spel som är relativt viktigt på en arbetsplats och tillsammans med arbetsbelastningen ledsnade jag helt på situationen. På något vis blev vi räddade av en idiotisk omorganisation där dom tog mina förslag till omorganisation men kickade ut mig tillsammans med en rad andra. Jag var tvungen att hitta mig ett nytt jobb inom företaget och jag tittade naturligtvis även utanför det företag jag jobbade.
Men helt plötsligt så var de ryggdunkande cheferna i firman borta. Jag hade fel och brister som jag aldrig fått feedback kring tidigare när jag försökte jobba mig in i nya projekt och jag blev inte ens kallad till intervju på jobb som jag sökte internt, trots att min profil passade väldigt bra. Ingen av cheferna och projektledarna, där jag ingick, litade heller på varandra vilket gjorde att jag hade svårt att vara kvar på det jobb jag faktiskt gjorde (som i princip var det jag blivit av med av någon märklig anledning - jag var både kickad och kvar, vilket för övrigt är ganska vanligt hos oss har jag lärt mig).

Jag trodde jag och min chef var helt överens i ett läge för att sedan få helt annan information från någon annan strax efter. Externt gick det trögt med jobbsökandet och de jobb jag kom vidare i urvalsprocessen på tog enorm tid i anspråk. För att ens komma med i första urvalsrundan krävdes jobb med CVn och väl anpassat personligt brev, för att sedan följas av långa tester och intervjuer. Då höll jag mig ändå i närområdet, hade jag valt att titta på jobb i en annan region hade jag nog blivit tokig då resandet hade gjort det till ett heltidsarbete.

Så här i efterhand är jag dock ganska nöjd med hur jag löste problemen. Jag tror ingen ärligt kan klaga på det jag gjorde. Jag tog coaching från HR, som jag letade reda på själv, jag satte en plan för min flytt som jag förankrade med samtliga inblandade, jag försökte verka med den nya projektledningen för att förbättra situationen för mig, osv. Jag var inte arg, eller otrevlig och ställde inte till några scener när saker som jag hoppades på inte gick i lås. Jag fick också ett jobb som låg nära det jag gjorde förut och efter ett kvartal där så är jag faktiskt riktigt nöjd.

Men, ett stort MEN, jag har inget intresse av att vara så beroende av min arbetsgivare längre som jag var tidigare när vår ekonomi var sämre! Efter den här resan så är jag mycket mer ödmjuk inför vad det skulle innebära att skaffa nytt jobb i synnerhet om jag vill behålla dom inkomster jag har idag.

Min relation till min arbetsgivare har också ändrats rejält. Jag är inte alls bunden av någon lojalitet till företaget eller chefsskapet utan är mycket mer som en inhyrd konsult. Jag räknar inte med någon belöning annat än lönen och förlängd förordnande utan att jag på något sätt devalverat min roll på jobbet för det. Det har faktiskt varit positivt även om upplevelserna som ledde dit var mindre angenäma.

Men som sagt gillar jag inte riktig läget jag är i nu vad gäller mitt sätt att se på arbete. Jag har liksom inte en klar bild av var jag är och vad jag tycker som ni säkert märker. Här är lite summering av det som jag nämnt ovan:
Men det finns faktiskt några mindre uppenbara skäl som talar emot behovet att göra sig fri från arbetsmarknaden:
Som ni märker är jag lite kluven. Jag är emot trygghetstörstande men påverkad av det som hänt. Hur som,  nu är det fortsatt högt tryck på sparandet för att säkerställa att vi dels klarar oss på en mindre summa pengar varje månad och samtidigt bygger en buffert. Men jag inser att om jag enbart har målet att bygga en hög med "fuck-off" pengar så kommer jag förmodligen ledsna vid någon tidpunkt då jag inte i praktiken ser ett liv där "fuck-off" till arbetsmarknaden är ett viktigt ord.

Avslutningsvis, jag har genom mitt och min sambos jobb stött på många människor som är skittrötta på den arbetsmiljö som vi verkar i och kan konstatera att vissa löser sin situation relativt lätt, medan andra inte kommer någon stans alls. Det är nästan alltid behoven av lönen som gör skillnaden, nästan aldrig behovet av trygghet. Personer med större ekonomiskt manöverutrymme är helt enkelt friare. 

Många ord blev det. Hur ser ni på sparande som en del att ta sig bort från "lönearbete"?

Etiketter: , ,

Onkel Toms stuga: Jobbet - något som vi som sparar vill slippa snarast, eller?

fredag 10 juli 2015

Jobbet - något som vi som sparar vill slippa snarast, eller?


Nu på sommaren har jag lite mer tid att skriva vilket jag gillar. Anledningen är dels att jag gillar att göra något som faktiskt går att se, som ett stycke text, men jag tycker också att den klarhet i tanken som krävs för att man ska kunna sätta något på pränt är viktig. Det kräver tid och vanligtvis är det den typen av aktiviteter som får stå tillbaka när livet fylls av annat. På så vis så är bloggande, eller skrivande ett bra exempel på vad jag pratade om i förra inlägget, nämligen att ett enklare liv kan ge nya möjligheter. Men för oss, kanske mest för mig i vår familj, så har intresset att samla pengar på hög ytterligare en motor. Jag vill minska mitt beroende mot arbetsmarknaden!

Jag har alltid ansett att man ska jobba. "Man" är jag, du, gamla, unga, förtidspensionärer, studenter, ja i princip alla. Jag tror det är bra för oss som människor och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna arbetslivet av just det skälet. Att jobba för vår överlevnad är en av de mest naturliga saker vi har och det industriella välfärdssamhällets syn på förbrukning av människor som sedan sätts åt sidan är inget jag tror på.

Men samtidigt som vi började vår omställning från ett aktivt liv där pengarna rullade till ett enklare liv så drabbades jag av min första riktiga motgång på arbetsmarknaden, vilket har fått mig att tänka om lite, kanske.

Jag fick massor att göra samtidigt som jag verkade i en social miljö som inte alls fungerade. Jag visste redan när jag började jobbet att chefen var sedd som knepig. Den projektledare jag skulle jobba med visste jag sedan tidigare erfarenheter var besvärlig, men jag litade helt enkelt på min förmåga att hantera situationen. Vad jag inte visste då var att både min chef och min projektledare verkade i en miljö som fungerade extremt dåligt och att jag skulle sitta i den sämsta arbetsmiljö - tänk lokal - som jag upplevt. 

I en sådan miljö funkar i princip ingenting av det sociala spel som är relativt viktigt på en arbetsplats och tillsammans med arbetsbelastningen ledsnade jag helt på situationen. På något vis blev vi räddade av en idiotisk omorganisation där dom tog mina förslag till omorganisation men kickade ut mig tillsammans med en rad andra. Jag var tvungen att hitta mig ett nytt jobb inom företaget och jag tittade naturligtvis även utanför det företag jag jobbade.
Men helt plötsligt så var de ryggdunkande cheferna i firman borta. Jag hade fel och brister som jag aldrig fått feedback kring tidigare när jag försökte jobba mig in i nya projekt och jag blev inte ens kallad till intervju på jobb som jag sökte internt, trots att min profil passade väldigt bra. Ingen av cheferna och projektledarna, där jag ingick, litade heller på varandra vilket gjorde att jag hade svårt att vara kvar på det jobb jag faktiskt gjorde (som i princip var det jag blivit av med av någon märklig anledning - jag var både kickad och kvar, vilket för övrigt är ganska vanligt hos oss har jag lärt mig).

Jag trodde jag och min chef var helt överens i ett läge för att sedan få helt annan information från någon annan strax efter. Externt gick det trögt med jobbsökandet och de jobb jag kom vidare i urvalsprocessen på tog enorm tid i anspråk. För att ens komma med i första urvalsrundan krävdes jobb med CVn och väl anpassat personligt brev, för att sedan följas av långa tester och intervjuer. Då höll jag mig ändå i närområdet, hade jag valt att titta på jobb i en annan region hade jag nog blivit tokig då resandet hade gjort det till ett heltidsarbete.

Så här i efterhand är jag dock ganska nöjd med hur jag löste problemen. Jag tror ingen ärligt kan klaga på det jag gjorde. Jag tog coaching från HR, som jag letade reda på själv, jag satte en plan för min flytt som jag förankrade med samtliga inblandade, jag försökte verka med den nya projektledningen för att förbättra situationen för mig, osv. Jag var inte arg, eller otrevlig och ställde inte till några scener när saker som jag hoppades på inte gick i lås. Jag fick också ett jobb som låg nära det jag gjorde förut och efter ett kvartal där så är jag faktiskt riktigt nöjd.

Men, ett stort MEN, jag har inget intresse av att vara så beroende av min arbetsgivare längre som jag var tidigare när vår ekonomi var sämre! Efter den här resan så är jag mycket mer ödmjuk inför vad det skulle innebära att skaffa nytt jobb i synnerhet om jag vill behålla dom inkomster jag har idag.

Min relation till min arbetsgivare har också ändrats rejält. Jag är inte alls bunden av någon lojalitet till företaget eller chefsskapet utan är mycket mer som en inhyrd konsult. Jag räknar inte med någon belöning annat än lönen och förlängd förordnande utan att jag på något sätt devalverat min roll på jobbet för det. Det har faktiskt varit positivt även om upplevelserna som ledde dit var mindre angenäma.

Men som sagt gillar jag inte riktig läget jag är i nu vad gäller mitt sätt att se på arbete. Jag har liksom inte en klar bild av var jag är och vad jag tycker som ni säkert märker. Här är lite summering av det som jag nämnt ovan:
  • Jag tror ju att det är bra att jobba och ser därmed inte en framtid på stranden som något självklart. 
  • Jag vill inte vara tvungen att jobba. 
  • Jag är inte heller övertygad om idén att skjuta friheten långt i framtiden genom att nöta mot något fjärran mål om ekonomisk frihet är rätt väg. Mer "här och nu" och mindre i "i framtiden" inte tvärt om.
Men det finns faktiskt några mindre uppenbara skäl som talar emot behovet att göra sig fri från arbetsmarknaden:
  • Jävlar anamma. Varför ska jag oroa mig för att jag skulle hamna utanför arbetsmarknaden? Det är meningslöst samtidigt som jag sätter stor ära i att kunna hantera situationerna jag hamnar i. 
  • Liknande punkten ovan så är det ju bättre att försöka fokusera på att hitta ett område där jag trivs och tror att jag har en framtid i arbetslivet i stället för att nöta ihop en pengahög tillräckligt stor "utifall". 
Som ni märker är jag lite kluven. Jag är emot trygghetstörstande men påverkad av det som hänt. Hur som,  nu är det fortsatt högt tryck på sparandet för att säkerställa att vi dels klarar oss på en mindre summa pengar varje månad och samtidigt bygger en buffert. Men jag inser att om jag enbart har målet att bygga en hög med "fuck-off" pengar så kommer jag förmodligen ledsna vid någon tidpunkt då jag inte i praktiken ser ett liv där "fuck-off" till arbetsmarknaden är ett viktigt ord.

Avslutningsvis, jag har genom mitt och min sambos jobb stött på många människor som är skittrötta på den arbetsmiljö som vi verkar i och kan konstatera att vissa löser sin situation relativt lätt, medan andra inte kommer någon stans alls. Det är nästan alltid behoven av lönen som gör skillnaden, nästan aldrig behovet av trygghet. Personer med större ekonomiskt manöverutrymme är helt enkelt friare. 

Många ord blev det. Hur ser ni på sparande som en del att ta sig bort från "lönearbete"?

Etiketter: , ,

10 kommentarer:

Klockan 10 juli 2015 15:39 , Blogger Dividendius sa...

Man har hört historier om folk som gått i pension och sedan inte så långt därefter gått bort...
Ungefär som att jobbet håller dom uppe och igång, dom är behövda, man verkar i grupp och för många är jobbet den stora sociala delen av livet. Jag hade en 65åring på min förra arbetsplats som gick i pension, han kom och hälsade på ibland, jag reagerade på att han kom så pass ofta, det gick upp för mig att det blir nog för dom flesta en enorm tomhet när man slutar gå till jobbet, ungefär som en idrottare som lägger skorna på hyllan. Jag har en pensionär på mitt nuvarande jobb, gick i pension vid 60, hoppar in 1-3ggr i månaden och tar ett arbetspass, han är lika glad varje gång, han älskar att komma in ta enstaka arbetspass och snacka skit med oss gamla arbetskamrater :) Han säger själv att det är en helt annan sak när man själv bestämmer hur ofta och hur mycket. Som pensionär tjänar man ganska bra dessutom, man är vad jag förstår nästan helt skattebefriad på första 30-40000:- man tjänar på året, bra tillskott till pensionen.

Själv skulle jag vilja vara ekonomiskt oberoende och kunna helt sluta jobba men man måste nog ha lite klart för sig vad man skall fylla fritiden med, för man måste hålla sig lite aktivierad, annars mår inte kropp och själ bra.

 
Klockan 10 juli 2015 16:13 , Blogger Onkel Tom sa...

Precis min erfarenhet. Jag jobbade en period som officerare och på den tiden dom gick i pension vid 55 så sas det ofta att präster och officerare var friskast av alla yrkeskategorier medan det var yrkesverksamma. Men att officerarna som gick tidigt i pension också dog långt tidigare än alla andra.

Men det här är känt, därför föreslår flera att man hela tiden ska verka inom ett område och jobba på att fasa in sig på nästa område man vill verka. Dessutom ska man försöka hitta områden man brinner för. På så vis finns det inga tydliga start och slut utan skiftena i livet blir mer gradvisa och naturliga. Vad som finns att välja mellan beror naturligtvis på ekonomin, vilken fas i livet man är och om det finns begränsningar i en själv eller omgivningen.

Men allt det här för ju egentligen tillbaka oss till huvudfrågan, nämligen är det något större värde i att spara till ekonomisk frihet om det betyder sluta jobba? Om det vi behöver är någon sorts omställningspeng så behövs ju inte så mycket, i synnerhet inte om man är sparsam.

 
Klockan 10 juli 2015 16:48 , Blogger Stefan Andersson sa...

Hej och tack för ett läsvärt inlägg. Det är lätt att inbilla sig att man blir lycklig av att vara ledig alltid. Jag tror att det är precis som ni skriver. Jag tror dessutom att man mår bättre av att jobba t.ex. 50 % mån. till fred. istället för enstaka heldagar. Man måste hålla igång hjärnan. Men såklart skön känsla att veta att man klarar sig utan problem om man skulle hamna "mellan jobb".

 
Klockan 10 juli 2015 18:24 , Blogger Onkel Tom sa...

Tack Stefan,

Nej, att vara ledig är inte nödvändigtvis vägen till lycka. Om man då dessutom avsätter en stor tid av sitt liv för att nå nirvana och det inte riktigt är vad man tänkte sig, ja då kan det bli kalkonvarning på det hela. Men samtidigt kommer frihetskänslan ganska snart om man har pengar på kontot.

Dom flesta i världen skulle nog kalla detta ett ilandsproblem :)

 
Klockan 10 juli 2015 22:59 , Anonymous Storugglan sa...

Jag tror att man ska se sparandet som något positivt, något som ger möjligheter, snarare än som en väg bort från något, t.ex. arbete. Sparande ger frihet, och vad den friheten används till är olika från person till person. Men en sak är säker, utan den frihet som sparande ger är det svårt att upptäcka sin egen potential.

Jag tror inte man ska inbilla sig att frånvaron av arbete är början på slutet. Inte heller att fortsatt arbete efter ekonomiskt oberoende är arbetsnarkomani. Vi är alla olika. Med hjälp av sparande kan du skapa dig utrymme att upptäcka vem du är, på olika plan. Utan sparande, mycket svårare.

Mitt personliga tips är att lära sig leva på halva lönen, spara under några år och därefter utverka att jobba halvtid under ett halvår eller år. Vilken halva känns bäst, den på eller utanför jobbet? Hur känns det att hamna lite vid sidan av livet på arbetsplatsen? Svaren på den typen av frågor borde kunna ge en viss vägledning.

 
Klockan 10 juli 2015 23:09 , Blogger Onkel Tom sa...

Tack! "... utan den frihet som sparande ger är det svårt att upptäcka sin egen potential." Den snor jag. Jag tror du har helt rätt.

Mitt inlägg är ju lite rörigt men jag tror kanske inte sluta jobba är början till slutet. Vad jag känner är att för min egen del så är kanske fokuset på att kunna klippa banden med arbetsmarknaden inte helt bottnat. Problemen jag hade på min arbetsplats ska kanske inte lösas på det sätt jag tänkte helt enkelt.

 
Klockan 12 juli 2015 01:54 , Anonymous Therese sa...

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av ekonomi utan har baserat min egen ekonomi på ett fåtal regler; 1) pensionspara från dag 1 - man vet aldrig vad som händer. 2) Se alltid till att gå plus på sista raden. 3) Det löser sig. (Vilket det alltid har gjort.) Nu har jag dock flyttat ihop med min sambo och helt plötsligt är det inte bara jag som påverkas. Detta har lett till att jag tar mitt sparande på större allvar genom att tvinga mig själv att fondspara samt ge mig själv "lekpengar". Fonderna är tänkta att vara hyffsat långsiktiga. Aktierna är för att jag gillar att ta risker. (Aktier är bra mycket roligare än fonder, men här är min grundinställning att pengarna är förlorade. Skulle jag sälja av blir pengarna riktiga, men fram tills dess är det bara lek för mig. Ett sätt att nära mitt behov av att spendera pengar, if you will.)
Jag tänkte mer på dina kommentarer om din, ska vi kalla det "jobbrelationskris"? Har självklart ingen lösning, men jag kan berätta hur jag resonerat. Jag har en bakgrund inom IT-branschen. Jag får väl slå mig själv för bröstet och säga att jag var duktig på mitt jobb och tjänade bra för min ålder. Dock tog det bara några år innan jag började känna mig väldigt understimulerad. Jag är en tävlingsmänniska och allt var bara... för lätt? För ointressant? Långa kundmöten eller fikapauser med kollegor varav inget var mentalt utvecklande. Alls. (Newsflash, det finns inte en enda del av mig som bryr sig om ifall era barn har kräkts på mattan hemma... >_>) Hur som helst, jag insåg att jag skulle behöva fatta ett beslut: antingen jobba för att nå så hög lön som möjligt, men acceptera att jag skulle få "döda av" en väsentlig del av min hjärna för att inte dö av tristess. Eller, byta karriär. Eftersom jag anser att pengar bara är pengar (det är dock väldigt kul att ha dem) fattades beslutet över en natt. Jag skulle plugga. Men jag ville samtidigt fortsätta att jobba (av olika anledningar), vilket jag gjorde under hela min kandidat. Sagt och gjort, 4 år senare är jag nu nästan klar med min master i biofysik och kikar runt på lämpliga doktorandplatser. Sannolikheten är ganska stor att jag inte kommer att tjäna lika mycket som jag hade gjort i IT-branschen (möjligtvis om jag rör mig utomlands), men jag har fått något som är mycket mer värt: en konstant utmaning. En trigger bortom alla triggers! Det kommer ALLTID att finnas mer kunskap att införskaffa, vilket innebär att jag alltid kommer att kunna sätta upp nya mål och jobba för att nå dem. För att sammanfatta: det som gör mig lycklig är jakten. Jakten, som slutligen gör att jag når mitt mål. Jag kommer aldrig att vara nöjd, men det är så jag är som person. Min rekommendation är att du försöker hitta din "jakt". Det som gör att du är villig att jobba 80+ timmar i veckan, inte för att du måste, utan för att du vill. För att du mår bra av det. Vad det sedan är kan bara du svara på. ^^ (Självklart kanske inte ditt mål ska vara att jobba 80 h/vecka, men jag hoppas att du förstår vad jag menar?)

 
Klockan 12 juli 2015 09:09 , Blogger Onkel Tom sa...

Tack Therese,

Jag förstår vad du menar. Grejen är att jag inte direkt känner att jag är på fel plats så, så att jag helt behöver starta om. Det jag gör är jag förhållandevis nöjd med, krisen i mitt jobb låg utanför det som jag direkt relaterar till mina arbetsuppgifter men som ändå direkt berör mig på arbetsplatsen. Men det påverkar ju naturligtvis arbetsglädjen helt otroligt. Så, visst har jag tänkt på vad som jag skulle kunna brinna för. Jag har också funderat på studier. Jag kan inte direkt säga att jag kommit till något enastående tydligt svar!

Jag har faktiskt varit doktorand, tyvärr så uppfattade jag inte kunskapstillväxten så stark som doktorand som student, vilket var ett skäl till att jag slutade. Men spridningen är stor mellan handledare, områden och forskningsupplägg. Men du snuddar vid något som ständigt återkommer, jag kan ha stått still i min karriär och som människa lite för länge, det är dags att börja röra på sig tror jag.

 
Klockan 18 juli 2015 09:12 , Blogger vadVivill sa...

Ja det här är intressant, vi har ju varit inne tidigare på att successivt närma sig "brytpunkten" istället för att allt ska ske år x (livsstil, jobb, kostnader, intressen etc). När det gäller arbetet ser jag framför mig, som några ovan vart inne på, att vi kommer jobba deltid i ngn utsträckning med sådant vi brinner för. Sannolikt som egna företagare/konsult, där inkomsten är sekundär och insatsen det primära. Kanske smetar vi ut vårt måldatum 2024 till mer flytande 2021-2027 då åtminstone en av oss tar arbetsklivet och blir egen/deltidar. Är det något ni övervägt och isf har en idé för hur det skulle kunna se ut för er med tanke på era förutsättningar, marknadsbehov, geografiska beroenden? Kanske är en intressant tankeövning åtminstone.

Mvh

vadViVill

 
Klockan 22 juli 2015 16:36 , Blogger Onkel Tom sa...

Tack, vi tänker som ni i stort men jag är inte säker på att vi kommer fortsätta verka inom samma område som nu om vi slutar jobba så konsult och deltid känns lite "sådär". Men annars är allt på bordet. En som slutar jobba, eller tar ett ledigt år, en som pluggar osv. Jag tror som du också är inne på att ju närmare vi blir brytpunkten ju friare val kan vi nog göra. Så saker och ting kan se helt annorlunda ut om några år.

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida