I början på året så pratade jag om mål och också lite om varför jag var tveksam till att sätta mål. Det tyngst vägande skälet är att mål för mig blir en begränsning, ytterligare ett måste, som i sig snarare blir ett hinder en ett stöd. Jag kan ger er ett exempel på detta just nu om ni är intresserade.
Under hösten förra året så bestämde jag för att hänga på en Vätternrundasatsning, ett gäng gubbar som vill åka runt Vättern i rasande fart. Jag tänkte att det skulle sporra mig till att träna lite mer 2015 än 2014 som blev ett ganska blekt år utan någon struktur eller cykling att tala om. Så här två veckor innan det är dags så får det hela anses som en mindre succé även om risken att jag inte hänger med i farten hela vägen är överhängande. Vårt enklare liv har gett mig de möjligheter som jag tidigare saknade. Tid som tidigare gått till gräsmatta, trädgårdsstädning och turer till soptippen har nu kunnat användas till träning. Men ju bättre jag blivit att styra min fritid för att möta mitt mål att cykla snabbt ju större har den där måldjävulen som sitter på min axel vuxit. Det är just den djävulen som dyker upp varje gång det blir tydligt vad mitt mål kräver av mig i praktiken.
"Ska du inte satsa på att gå ner lite i vikt i stället?" undrar den. "Tänk vad härligt det vore att träna något annat, kanske mer styrka" fortsätter den. "Tänk att få vara en helg med barnen!" skriker den när jag nonchalerar allt den säger. Det är just fokuset som jag söker som i sig innebär en prioritering som jag har svårt att hantera över lite längre tid. Jag ormar mig inför begränsningen och fokuseringen egentligen helt utan skäl. Jag vill cykla, vikten blir inte sämre av cykling, annan träning är mest för fåfängan vilket cykling också är bra för och barnen klarar sig nog knappa två veckor till.
Insikten att mål med hög ambitionsnivå som kräver månader för att förverkligas - den typ av mål som faktiskt gör skillnad - är besvärliga för de flesta är ingen nyhet men den underskattas ofta och kan för vissa personlighetstyper göra att mål är en ganska usel metod för att jobba med sin egen utveckling.
Men något har jag lärt mig. Jag kan identifiera mitt ormande och slingrande och bemöta det. Just själva känslan är numera bekant när den väl kommer och jag reflekterar lite över varför jag tänker och känner som jag gör och fortsätter sedan på inslagen linje. Målet ligger kvar. Det är en stor förbättring mot tidigare, det är till och med så att min förmåga att hantera själva tanken gör att det ständiga energitappet som ältandet inneburit tidigare är mindre än förut. Faktiskt har tränandet denna vår smakat mer trots ständig kylskåpstemperatur ute, övervikt och dålig form.
Jag har märkt en annan sak, som är nära kopplat till min syn på mål. Jag vill ha fokus och relativt höga mål. Det är den typen av fokus som gör skillnad i det mesta här i livet. Men jag är dålig på att uppskatta fokuset och den vardag som högt fokus medför. Här finns mycket att förbättra även om jag gjort vissa framsteg. Vårens cyklande på Mallorca och hem ikring har gett mycket, äventyr som fungera som en kontrasthöjare i vardagen. Efter 30-milarundan här om veckan så var mat och vila det som stod absolut högst på önskelistan. Sedan kom en stund med småbarnen. På så sätt fungerar långa cykelpass nästan på samma sätt som meditation i sin förmåga att föra tillbaka vardagen och dess livsstilsinflation med allt högre krav på det mesta till en önskan om att få sina mer basala behov tillfredsställda.
Så om jag ska försöka mig på en slutsats: Ett relativt högt satt mål detta första halvår har fungerat bra för att få fart på träningen men jag har svårt att hålla hela vägen. Det har flera skäl men framöver kan jag bli bättre på att faktiskt uppskatta resan mot mitt mål. Precis det är tricket säger många, ja till och med att vända på prioriteringarna, satsa på att hitta den resa du vill ha mot ditt mål och låt målet bli underordnat resan. Jag är inte där ännu, men jag kan vara närmare det än någonsin tidigare när det gäller min träning. Etiketter: Beteende, Mål, Vanor