Jag satt och försökte koncentrera mig på något viktigt, eller snarare försökte jag nog göra något väldigt oviktigt så som rapportera något, men kunde inte låta bli att lyssna på mina två träningsintresserade jobbarkompisar som satt och pratade om gårdagskvällens träning.
- Men du tränar väl på ... ?
Ja, jag hörde inte riktigt vad den ene sa, men något förvirrade honom.
- Ja, men jag har årskort på simhallen också.
- Med hela skiten. Gym och så också?
- Ja!
Personen med dubbla årskort vill vara en sportig typ. Så gärna. Men i praktiken är hon en glad tjock motionär. Att vilja framstå som något man inte är, är rätt löjligt men jag är inte rätt person att döma då jag gjort samma sak i många år. Grejen är den att vi alla vet att det finns en skillnad i det vi är och det vi vill utge oss för att vara.
Det är då så lätt att försöka fylla gapet mellan det vi vill vara och det vi är, med prylar. Vi blir ju liksom sportigare med en pulsklocka med inbyggd GPS; cykel i kolfiber med navigator på styret och en uppsättning av värsta kläderna.
Tyvärr är det jobbigt att hela tiden ljuga för sig själv och det krävs allt mer prylar för att döva känslan av ofullkomlighet och fylla gapet på nytt.
Blir man inte Hulken på ett gymkort så blir det ingen skillnad med två. På så vis är träning mycket mer direkt återkopplande än en del andra företeelser i livet. Träning mår bra av fokus. Tid. Ett lugnare tempo. Etiketter: Beteende