Vi har som en uttalad policy att främst åka kollektivt om vi inte kan cykla. Skälet är inte främst miljöskäl utan handlar mer om:
Pengarna är lätt att förstå - även om kollektivtrafiken inte är billig i Sverige - för de flesta, men friheten är kanske mindre uppenbar. Men det är faktiskt frihet att kunna använda kollektivtrafik. De flesta vi besöker kan inte göra den motsatta resan kollektivt till oss. Så trots att vi åker kollektivt till dom och vet att det går så funkar det inte för andra att göra motsatta resan till oss. I och med det har dom då tagit bort ett resealternativ. Färre alternativ ger alltid mindre valfrihet vilket är en frihetsfråga. För lite större barn kan det här vara en större begränsning än vi först anar då kollektivtrafik kan nyttjas självständigt av barn - mer om det senare. Den här begränsningen, att redan från början välja bort kollektivtrafik, handlar alltid om inställning. En grymt osexig inställning faktiskt om ni frågar mig! Här är några exempel som vi hört:
- Jag är väl inget kolli!
- SJ är alltid sena, man vet ju inte om man kommer fram!
- Sitta bland massa andra i en bakteriehärd!
- Jag blir åksjuk!
- Men hur länge får man vänta? Bussarna går ju så sällan!
Våra bekanta klarar alltså inte av att åka kollektivt, det är den uppenbara slutsatsen. För en bilburen handlar det om att ta sig ur sin lilla snäva komfortzon men det klarar dom inte.
Varning för gnäll: Den totala avsaknaden av lite jävlar anamma som framkommer i diskussioner som den här och många andra liknande livsstilsdiskussioner får mig att gå sönder lite i kanten. Det är inte bara kollektivtrafik där bekanta och arbetskamrater verkar tycka att det är helt ok att inte alls kunna styra sitt liv. Vad är det med vuxna människor!? Bacillskräck, oförmåga att röra sig själv, våldtäktsmän i varje portuppgång, känslomässiga kopplingar till sina serviser och alla prylar, a/c-beroende, vill inte bråka, bekvämt om ..., försäkring mot finnar i arslet, ja listan kan göras lång. Fan, att inte kunna ta en buss som går var femte minut är ju infantilt!
Men inställningen att man är för fin för kollektivtrafik kommer inte utan konsekvenser. Att välja bort kollektivtrafik innebär att man väljer bil på lite längre sträckor. Har man då barn betyder det att barnen måste skjutsas. Det hämmar såväl de som ska köra som de som ska skjutsas. Nu när vi aktivt har valt att använda kollektivtrafik under ett år så kan våra äldsta barn ta sig hem från kusinerna själva idag. De åker tåg och buss själva och det gör att ingen måste åka 13 mil enkel resa för att möjliggöra barnens besök hos kusinerna några dagar.
Vi har genom att använda alla de möjligheter som erbjuds, utan att hitta på massa fjantiga begränsningar, ökat rörligheten och friheten både för oss själva och för våra barn. Etiketter: Leva utan bil