Ett enklare liv, är det ett tecken på misslyckande?

En amerikansk blogg som heter Be More with Less hade för en tid sedan ett inlägg som handlade om fördelarna med Downsizing - inte så konstigt om man ser till bloggens namn kanske - som tog en oväntad vändning. I stället för att predika för de redan frälsta minimalisterna som nickade förstående i kommentarsfälten började flera personer prata om varför man drar ner på utgifterna och att skälen nästan alltid är ofrivilliga (utanför minimalistskaran alltså).

Jag tror logiken är så här: Vi ska sträva efter att öka vår konsumtion. Att lyckas i denna strävan är samma sak som att lyckas i livet. På samma sätt skulle då det omvända gälla, nämligen att en minskad konsumtion är ett misslyckande, eller kanske snarare att endast ett misslyckande i livet och karriären skulle vara skäl till att minska sin konsumtion? Jag ska inte vrida och vända allt för mycket på orsak och verkansambanden utan konstatera att bloggarens inlägg kom att belysa en konflikt; den som frivilligt dra ner på kostnader, bostadsyta och prylar gör frivilligt det som de flesta gör allt för att undvika.

Vi kan nog lätt ha fördomar om amerikaner och tro att ovanstående är typiskt amerikanskt. Det kanske det är men vi har sett liknande tendenser i vår omställning i lilla Sverige. Ja, jag får känslan av att många i vår omvärld undrar lite över vad vi håller på med faktiskt. Här är några frågor som dykt upp sedan vi började förändringen:

Nu har vi flyttat till en rätt så fin adress och lägenhet och när människor väl förstått det så verkar inte vår stora omställning längre så ekonomiskt orienterad vilket verkar gör många mycket tryggare - konsumtionen fortsätter tror dom - och det blir mest frågor kvar kring valet att leva utan bil. Men visst finns det hos många ett frågetecken om vad som ligger bakom och visst får jag ibland känslan av att vissa tycker att misslyckats med något även om det inte är klart med vad. Att gå bort från Mercedes, 8 rum och kök, husvagn, självgående gräsklippare mm. var ju att gå bort från det som många strävar efter. Jag törs inte ens tänka på vad som hänt om vi satt oss i hyreslägenhet i ett invandrartätt getto, då hade vi väl blivit anmälda till socialen av någon i familjen eller på arbetsplatsen!

Om andra undrar vad vi gör så är det inte så konstigt att jag själv undrat ibland, av flera olika skäl.

Om vi kommer påverkas negativt i någon del på grund av vår livsstilsförändring återstår att se. I så fall är det nog troligast kopplat till lön och karriär där drivkrafterna bakom att jobba förändras hos både mig och min sambo. I vissa korta möten med andra kommer naturligtvis också vår framtoning som enklare och mer ekonomiskt begränsade vara oss till last. Men inget av det vi sett så här långt antyder att något annat än "less is more" är vägen att vandra.

Jag ska avsluta med att säga att även om vissa blir förvånade, eller till och med provocerade, över våra val och förändringar så är många också väldigt förstående och uppmuntrande. Främst verkar förmågan att styra om vårt liv så radikalt som vi gjort vara något som många ändå beundrar.

Blogginlägget som startade den här diskussionen hittar du här: The Upsides of the Downsize.

*Innan svärföräldrarna riktigt förstått att vi bor på en fin adress så var dom faktiskt rädda för att barnen skulle bli retade om vi inte hade bil. Oron var helt kopplad till att vi skulle signalera ekonomisk svaghet, inte att barnen skulle bli mobbade för att vi var miljömuppar eller på annat sätt avvikande.

Etiketter: , , ,

Onkel Toms stuga: Ett enklare liv, är det ett tecken på misslyckande?

söndag 7 september 2014

Ett enklare liv, är det ett tecken på misslyckande?

En amerikansk blogg som heter Be More with Less hade för en tid sedan ett inlägg som handlade om fördelarna med Downsizing - inte så konstigt om man ser till bloggens namn kanske - som tog en oväntad vändning. I stället för att predika för de redan frälsta minimalisterna som nickade förstående i kommentarsfälten började flera personer prata om varför man drar ner på utgifterna och att skälen nästan alltid är ofrivilliga (utanför minimalistskaran alltså).

Jag tror logiken är så här: Vi ska sträva efter att öka vår konsumtion. Att lyckas i denna strävan är samma sak som att lyckas i livet. På samma sätt skulle då det omvända gälla, nämligen att en minskad konsumtion är ett misslyckande, eller kanske snarare att endast ett misslyckande i livet och karriären skulle vara skäl till att minska sin konsumtion? Jag ska inte vrida och vända allt för mycket på orsak och verkansambanden utan konstatera att bloggarens inlägg kom att belysa en konflikt; den som frivilligt dra ner på kostnader, bostadsyta och prylar gör frivilligt det som de flesta gör allt för att undvika.

Vi kan nog lätt ha fördomar om amerikaner och tro att ovanstående är typiskt amerikanskt. Det kanske det är men vi har sett liknande tendenser i vår omställning i lilla Sverige. Ja, jag får känslan av att många i vår omvärld undrar lite över vad vi håller på med faktiskt. Här är några frågor som dykt upp sedan vi började förändringen:
  • Ingen bil? Har du blivit av med körkortet?
  • Ingen bil? Kommer inte barnen bli retade i skolan? *
  • Att inte unna sig något orkar ni inte med så länge!
  • Men skulle inte ni kunna ha ett hus?
  • Vad har ni gjort? Har ni behövt frigöra pengar?

Nu har vi flyttat till en rätt så fin adress och lägenhet och när människor väl förstått det så verkar inte vår stora omställning längre så ekonomiskt orienterad vilket verkar gör många mycket tryggare - konsumtionen fortsätter tror dom - och det blir mest frågor kvar kring valet att leva utan bil. Men visst finns det hos många ett frågetecken om vad som ligger bakom och visst får jag ibland känslan av att vissa tycker att misslyckats med något även om det inte är klart med vad. Att gå bort från Mercedes, 8 rum och kök, husvagn, självgående gräsklippare mm. var ju att gå bort från det som många strävar efter. Jag törs inte ens tänka på vad som hänt om vi satt oss i hyreslägenhet i ett invandrartätt getto, då hade vi väl blivit anmälda till socialen av någon i familjen eller på arbetsplatsen!

Om andra undrar vad vi gör så är det inte så konstigt att jag själv undrat ibland, av flera olika skäl.
  • Kommer vårt minskade beroende av pengar leda till att vi får lägre inkomster framöver? Skapar vi en negativ spiral? Beslut kring jobb och karriär påverkas kraftigt av att vår ekonomi förbättras snabbt, det är helt klart.
  • Kan vi upprätthålla det här läget eller kommer vi snart "röra om igen" med husköp, hembio, vinterdäckslagring, bil och spolning av hängrännor?
  • Kommer jag att känna ett tryck av att visa mig lyckad med någon dyr statussymbol?

Om vi kommer påverkas negativt i någon del på grund av vår livsstilsförändring återstår att se. I så fall är det nog troligast kopplat till lön och karriär där drivkrafterna bakom att jobba förändras hos både mig och min sambo. I vissa korta möten med andra kommer naturligtvis också vår framtoning som enklare och mer ekonomiskt begränsade vara oss till last. Men inget av det vi sett så här långt antyder att något annat än "less is more" är vägen att vandra.

Jag ska avsluta med att säga att även om vissa blir förvånade, eller till och med provocerade, över våra val och förändringar så är många också väldigt förstående och uppmuntrande. Främst verkar förmågan att styra om vårt liv så radikalt som vi gjort vara något som många ändå beundrar.

Blogginlägget som startade den här diskussionen hittar du här: The Upsides of the Downsize.

*Innan svärföräldrarna riktigt förstått att vi bor på en fin adress så var dom faktiskt rädda för att barnen skulle bli retade om vi inte hade bil. Oron var helt kopplad till att vi skulle signalera ekonomisk svaghet, inte att barnen skulle bli mobbade för att vi var miljömuppar eller på annat sätt avvikande.

Etiketter: , , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida