En morgon pratade en arbetskamrat och jag lite vid kaffeautomaten om hur morgnarna kunde se ut förr i arbetslivet. Min jobbarkompis är lite mer än tio år äldre än jag och refererade till sin tid i tillverkningsindustrin.
- Gubbarna kom in vid sex och satt i matsalen och drack kaffe och läste tidningen, sa han.
- Dom ville ha en stund för sig själva och ville läsa tidningen ordentligt på morgonen, fortsatte han.
Nu gällde det naturligtvis inte alla arbetare, men orden gjorde att jag reflekterade lite över att jag nog inte läst en tidning, jag har skummat några men inte mer, sedan äldsta barnet föddes. Det hela förde också upp några minnen från min tidiga period i arbetslivet när jag jobbade extra som 18-åring.
Jag jobbade som allt-i-allo inom en liten lokal bolagssfär som bland annat ägde en Intersportbutik. Det måste varit 88-89 som jag hjälpte till med lite allt möjligt i butiken. Jag hade arbetstiderna 7-4, eftersom jag i huvudsak jobbade på en annan firma, medan Intersportbutiken hade öppet 9-18 och de flesta i butiken hade också arbetstiden 9-18. Men jag behövde ändå aldrig låsa upp när jag kom vid sju, det fanns alltid någon på arbetsplatsen och strax efter klockan åtta var de flesta i personalen på plats. Men dom jobbade inte då, åtminstone inte speciellt ordnat. Dom kanske gjorde något småfix medan de drack kaffe men inte mer. Dom "chillade" som kidsen säger idag. Dom hade helt enkelt inte så mycket att göra på morgonen utan när bestyren hemma var klara så gick dom till jobbet.
Speciellt kommer jag ihåg en äldre herre som bodde i samma hus som affären låg i. Han berättade att han varje morgon gick upp klockan sex. Vardag som helgdag, för att dricka kaffe, läsa tidningen och röka sin morgoncigarett. Barnen var utflugna och frun var hemmafru. Om jag minns rätt så var han och frun friluftsmänniskor så det blev någon tur i skogen på helgen men så mycket mer gjorde dom inte. Dom hade inte heller ekonomiska möjligheter att göra så mycket mer då ett butiksbiträde med hemmafru knappast badade i pengar.
Han hade inte heller ett speciellt stressigt jobb, naturligtvis kunde krävas lite extra tempo och bli stressigt ibland, men sett över en dag så var dagen relativt lugn och de komplexa mål och sociala spel som kan uppstå i moderna kontorskomplex förekom knappast. Han hanterade kunder och skötte butiken. Ingen feedback, inga ekonomiska utmaningar, inga krånglande IT-system eller märkliga processer.
Det är ganska lågt från mitt eget liv och många andras liv som det ser ut idag. Här är några av de skillnader jag ser:
- Självförverkligandet i from av egen träning och sociala aktiviteter har ökat.
- Båda hon och han jobbar.
- Vi har flera prylar i from av större hus, större ambitioner med boende och inredning, flera bilar och andra saker som tv-spel med mera.
- Stressen, pressen och komplexiteteten i arbetslivet har ökat.
- Pendlingstiderna har ökat.
- Vi reser mera, både i jobbet och på fritiden.
- Barnens behov av stöttning efter skolan i läxläsning och aktiviteter har ökat.
- Mediakonsumtionen i form av tv, Internet och sociala medier har ökat.
Jag har inga vetenskapliga belägg för det jag säger men har ganska goda grunder för att påstå att vi lagt till mycket till våra liv sedan det sena 1980-talet.
Flera av de personer jag jobbat med som blivit utbrända, men inte alla, har haft ett privatliv som mer eller mindre "skenat" utanför deras egen kontroll och vi i omgivningen har ofta haft känslan av att det är livet, inte arbetet, som gett utbrändheten. Deras ansträngda liv har inte orkat mer. Varje tillkommande händelse i from av extra insats på jobbet, vab eller pryl som krånglade gjorde dagen ohållbar och det gick nästan att känna hur dom led. Men flera av dom har inte visat det förrän psykosen och besök på akuten satt stopp. Fram till dess vara "allt så bra så".
Som reflektion är nog blogginlägget klart där, men det finns faktiskt lite mer man kan fundera över som ligger nära diskussionen ovan. Jag var på kurs med flera av mina arbetskamrater i förra veckan och på kvällen mellan de två kursdagarna satt vi och pratade med varsin öl i handen. De flesta hade frågor om hur det gått med vår downsizing/rightsizing och vad vi tyckte om att inte ha bil mm. Men även om nyfikenheten var stor så fick jag intrycket av att de flesta var ganska negativa, vilket oftast inte är fallet. Man ville köpa mer, uppleva mer och konsumera mer, inte mindre! Sluta jobba var helt uteslutet! Vad skulle dom göra då? Jag lät saken bero men tänkte innerst inne.
"Har du inget eget liv, egen ambition och egen önskan av vad du vill göra med ditt liv?"
På något vis har mer av allt blivit bättre och det blir bara bättre ju mer det blir. Det märkliga är bara att den äldre rökande herren i sportbutiken som jag pratade om innan verkade både piggare och mer energirik än många av mina arbetskamrater. Etiketter: Beteende