Mål 2015, eller kanske avsaknad av mål

Var är vi och var vill vi? Var är jag och var vill jag? Det känns som rätt relevanta frågor om vi eller jag ska ta sats och springa i någon riktning under 2015. Ja, nuläget och önskemål om framtiden ska det här inlägget bland annat handla om. Men jag har också följt mina egna råd i inlägget "Nu är tiden inne att sätta mål …"(klickbar länk) och framför allt funderat massor kring vad som hindrar mig från att nå dit jag vill. Att vrida och vända på saker och ting i stället för att sätta sig och skriva väldefinierade mål så som: "-5 kg" eller "vi ska spara spara x antal kronor" har varit fantastiskt intressant och utvecklande. Tyvärr kan jag inte redogöra för hela resan nu. Men jag kan berätta vad jag kommit fram till.
 
Not: Jag använder omväxlande jag och vi i texten. Det kan säkert vara förvirrande men med fyra barn under 10 år så är det ingen tydlig skillnad mellan mina, barnens och sambons mål. Allt hänger samman.

Jag börjar med var vi är

Vi har gjort stora förändringar i vårt liv under 2014. Syftet var att få en mer hållbar vardag och få ut lite mer av livet. Inte genom att göra mer utan genom att förenkla och fokusera. Vi kan säga att vi haft två ledstjärnor i vår förändring: Förenkling eller med ett modeord; minimalism och sparande/sparsamhet. Så här långt kan vi bara beskriva resultatet som fantastiskt!
Jag skulle säkert kunna göra en lång lista av allt som är bättre än för ett år sedan men ovanstående fångar rätt väl huvuddragen. Förändringar vi gjort har dessutom levererat långt över förväntan när det gäller förbättringar i livskvalité.

Det märks också tydligt att barnen blivit lite äldre. Vi har fortfarande ganska stökigt här hemma och konflikterna avlöser varandra men utbytet av barnen har ökat, eller kanske snarare breddats, under året. Största förändringarna genomgår just vår fyraåring, men även våra äldre barn är på väg från rena barn till små tonåringar. Det öppnar nya möjligheter och minskar tiden jag och min sambo måste vara förälder på den mest grundläggande nivån som bland annat innebär trösta och torka bajs.

Allt är inte positivt. Jobbmässigt är det bättre än det varit på sex månader, men jag är inte nöjd. Jag är inte heller speciellt nöjd med vardagslivet alla gånger, där jobbet är en del och resterande främst är kopplat till familjen. Jag är för trött, för ofta. Orken finns inte där. Vi går upp i vikt både jag och min sambo vilket jag hatar. Att inte kläder som var stora i passformen för några månader sedan inte passar är sjukt demoraliserande och tar mycket av min vardagsglädje. Hur det påverkar min sambo vet jag inte riktigt men jag uppfattar det som att hon blir tung, slö och hon minskar sin komfortzon för varje kilo, vilket gör hennes viktuppgång till en negativ spiral.

Jag saknar också rutiner. Inget går lätt. Inte ens borsta tänderna fungerar något vidare. Det är en ganska lång process som tagit mig hit och det är ämne för ett eget inlägg men när jag börjat reflektera över detta är det nästan så jag skäms.

Jag har svårt att finna någon arbetsglädje i något när delar av familjen är i närheten, vilket gör mig passiv när jag är tillsammans med familjen. Jag kan skärma av mig skapligt för att surfa eller läsa men att känna någon större glädje som en del i arbetet kring hem och familj är svårt. Det gör att jag saknar flyt när jag är hemma på något vis.

Familjen har trots allt vissa rutiner. De består främst i att könsrollerna är cementerade. Utöver det har vi inget tydligt överordnat schema. En konsekvens av detta är att jag och min sambo ofta “synkar upp” på ett sätt som är väldigt ogynnsamt. I stället för att min sambo går ut med barnen och jag städar så beslutar jag mig för att fixa något när min sambo städar vilket gör att vi båda håller på med något i stället för att dela upp oss eller hjälpas åt. När vi hamnar i läget att båda ska göra liknande saker samtidigt så blir barnen rätt frisvävande och det tar inte lång till förrän turbulensen är så stor att vi får avbryta det vi håller på med. Med det växer snart frustrationen.

Jag och min sambo har stor respekt för pengar och vi har samma syn på hur dom ska användas och sparas. Vi har mycket större skillnad i syn på tid. Det här är djupt rotat i min och min sambos personligheter och är en potentiellt konfliktområde. Jag vill mer med min tid, min sambo mindre, kan det lite förenklat uttryckas.

Sammanfattningsvis så är jag ganska nöjd med den förändring vi gjort, men jag vill komma vidare.

Ramar

Vi är en familj om sex personer. Det påverkar dels vad vi kan göra och hur vi kan göra förändringar. Inte heller går det att sätta några tidpunkter i närtid där saker kommer att ändras radikalt. Vi har skolbarn i 15 år till exempelvis.

Geografisk placering är inget att klaga på, jag är mer än nöjd. Jag stannar gärna i Sverige och i den region jag lever nu. Enda nackdelen är arbetsmarknaden som är begränsad där vi bor.

Det här betyder att även om vi är friare nu än vi varit på länge så måste vi åstadkomma det vi vill inom gällande ramar som skapas av jobb, skoldagar och dagistider. Det här är inte bara en begränsning det är även ett krav som jag själv ställer. Jag tror inte alls på att uppnå någon sorts Nirvana genom att sluta arbeta och flytta till främmande land. Jag tycker det är fel att skjuta på problem till en senare tidpunkt då ett magiskt trick ska fixa allt. Här och nu gäller! Dessutom är risken stor att jag hittar sätt att skjuta på tidpunkten för den framtida förändringen om jag skapar en sådan. (Sök gärna på one more year syndrome så ser du svårigheten i att försöka få det man vill i livet genom en stor genomgripande förändring.)

Vad är det jag vill?

Jag vill hitta ett liv i den här verkligheten som jag med glädje lever 10 år till.

Vad är det som hindrar mig?

Disciplin, ork och tid! Jag har verkligen funderat kring det här ämnet och ifrågasatt mig själv rejält. Det jag vill uppnå är inte orealistiskt. För två år sedan hade målsättning kring exempelvis träning varit i direkt konflikt med någon husrenovering eller någon skjuts av barn. Riktigt så illa är det inte längre, men det är trots det inte lätt att komma närmare det liv jag vill leva.

Men om det jag önskar är realistiskt, är då hindren stora? Nej, det skulle jag inte säga. Faktiskt!

Jag måste ändra mitt sätt att vara, mitt beteende. Helst vill jag göra förändringen i mig själv helt men jag har insett att jag måste ha hjälp av min familj och min sambo. Jag måste bli mer sparsam med min tid och fånga tillfällen på ett annat sätt än idag. Jag måste också jobba med energinivåerna. Ett sätt att lösa detta är att jobba mer med mina vanor. Det måste till fler automatiserade aktiviteter i form av vanor och beteenden för att gå från önskan till handling. Jag skissar på lösningar i stället för att lista hinder men det blir ganska naturligt. När jag försöker skriva vad jag upplever för hinder för att nå dit jag vill så kommer jag inte ifrån att jag upplever mitt eget beteende som största hindret!

Kan jag ta hjälp för att göra det lättare att ni dit jag vill? 

 

Slutsats - Snudd på målfritt!

 För 2015 gäller alltså för vår familj:

Jag ska:
I övrigt sätter vi inga mål, åtminstone inget mätbara och specifika, för mig eller vår familj i 2015. Vi ska jobba med oss själva och vårt beteende. Jag tror mycket av resultaten kommer av sig själv då.

Möjligtvis borde jag lyfta upp några mål och aktiviteter för att hålla uppe motivationen och energin. Jag har trots allt reflekterat över det en hel del. Kanske blir det en egen bloggning om det.

Etiketter: , , ,

Onkel Toms stuga: Mål 2015, eller kanske avsaknad av mål

söndag 11 januari 2015

Mål 2015, eller kanske avsaknad av mål

Var är vi och var vill vi? Var är jag och var vill jag? Det känns som rätt relevanta frågor om vi eller jag ska ta sats och springa i någon riktning under 2015. Ja, nuläget och önskemål om framtiden ska det här inlägget bland annat handla om. Men jag har också följt mina egna råd i inlägget "Nu är tiden inne att sätta mål …"(klickbar länk) och framför allt funderat massor kring vad som hindrar mig från att nå dit jag vill. Att vrida och vända på saker och ting i stället för att sätta sig och skriva väldefinierade mål så som: "-5 kg" eller "vi ska spara spara x antal kronor" har varit fantastiskt intressant och utvecklande. Tyvärr kan jag inte redogöra för hela resan nu. Men jag kan berätta vad jag kommit fram till.
 
Not: Jag använder omväxlande jag och vi i texten. Det kan säkert vara förvirrande men med fyra barn under 10 år så är det ingen tydlig skillnad mellan mina, barnens och sambons mål. Allt hänger samman.

Jag börjar med var vi är

Vi har gjort stora förändringar i vårt liv under 2014. Syftet var att få en mer hållbar vardag och få ut lite mer av livet. Inte genom att göra mer utan genom att förenkla och fokusera. Vi kan säga att vi haft två ledstjärnor i vår förändring: Förenkling eller med ett modeord; minimalism och sparande/sparsamhet. Så här långt kan vi bara beskriva resultatet som fantastiskt!
  • Vi är mycket friare. Helger är helger, ledigt är ledigt. Prylarna äger oss inte längre. Det ger en tidsvinst men också en själslig frihet vi inte haft på många år.
  • Vi har format vår ekonomi så att vi sparar cirka 50% av vår inkomst. För varje år vi jobbar kan vi ta ett år ledigt.
  • Jag är inte alls så stressad nu som jag var förra årsskiftet.
  • Vardagsmotionen är på plats. Känslan av att livet var på väg åt fel håll ur ett hälsoperspektiv, som jag hade dagligen förut, är borta.
Jag skulle säkert kunna göra en lång lista av allt som är bättre än för ett år sedan men ovanstående fångar rätt väl huvuddragen. Förändringar vi gjort har dessutom levererat långt över förväntan när det gäller förbättringar i livskvalité.

Det märks också tydligt att barnen blivit lite äldre. Vi har fortfarande ganska stökigt här hemma och konflikterna avlöser varandra men utbytet av barnen har ökat, eller kanske snarare breddats, under året. Största förändringarna genomgår just vår fyraåring, men även våra äldre barn är på väg från rena barn till små tonåringar. Det öppnar nya möjligheter och minskar tiden jag och min sambo måste vara förälder på den mest grundläggande nivån som bland annat innebär trösta och torka bajs.

Allt är inte positivt. Jobbmässigt är det bättre än det varit på sex månader, men jag är inte nöjd. Jag är inte heller speciellt nöjd med vardagslivet alla gånger, där jobbet är en del och resterande främst är kopplat till familjen. Jag är för trött, för ofta. Orken finns inte där. Vi går upp i vikt både jag och min sambo vilket jag hatar. Att inte kläder som var stora i passformen för några månader sedan inte passar är sjukt demoraliserande och tar mycket av min vardagsglädje. Hur det påverkar min sambo vet jag inte riktigt men jag uppfattar det som att hon blir tung, slö och hon minskar sin komfortzon för varje kilo, vilket gör hennes viktuppgång till en negativ spiral.

Jag saknar också rutiner. Inget går lätt. Inte ens borsta tänderna fungerar något vidare. Det är en ganska lång process som tagit mig hit och det är ämne för ett eget inlägg men när jag börjat reflektera över detta är det nästan så jag skäms.

Jag har svårt att finna någon arbetsglädje i något när delar av familjen är i närheten, vilket gör mig passiv när jag är tillsammans med familjen. Jag kan skärma av mig skapligt för att surfa eller läsa men att känna någon större glädje som en del i arbetet kring hem och familj är svårt. Det gör att jag saknar flyt när jag är hemma på något vis.

Familjen har trots allt vissa rutiner. De består främst i att könsrollerna är cementerade. Utöver det har vi inget tydligt överordnat schema. En konsekvens av detta är att jag och min sambo ofta “synkar upp” på ett sätt som är väldigt ogynnsamt. I stället för att min sambo går ut med barnen och jag städar så beslutar jag mig för att fixa något när min sambo städar vilket gör att vi båda håller på med något i stället för att dela upp oss eller hjälpas åt. När vi hamnar i läget att båda ska göra liknande saker samtidigt så blir barnen rätt frisvävande och det tar inte lång till förrän turbulensen är så stor att vi får avbryta det vi håller på med. Med det växer snart frustrationen.

Jag och min sambo har stor respekt för pengar och vi har samma syn på hur dom ska användas och sparas. Vi har mycket större skillnad i syn på tid. Det här är djupt rotat i min och min sambos personligheter och är en potentiellt konfliktområde. Jag vill mer med min tid, min sambo mindre, kan det lite förenklat uttryckas.

Sammanfattningsvis så är jag ganska nöjd med den förändring vi gjort, men jag vill komma vidare.

Ramar

Vi är en familj om sex personer. Det påverkar dels vad vi kan göra och hur vi kan göra förändringar. Inte heller går det att sätta några tidpunkter i närtid där saker kommer att ändras radikalt. Vi har skolbarn i 15 år till exempelvis.

Geografisk placering är inget att klaga på, jag är mer än nöjd. Jag stannar gärna i Sverige och i den region jag lever nu. Enda nackdelen är arbetsmarknaden som är begränsad där vi bor.

Det här betyder att även om vi är friare nu än vi varit på länge så måste vi åstadkomma det vi vill inom gällande ramar som skapas av jobb, skoldagar och dagistider. Det här är inte bara en begränsning det är även ett krav som jag själv ställer. Jag tror inte alls på att uppnå någon sorts Nirvana genom att sluta arbeta och flytta till främmande land. Jag tycker det är fel att skjuta på problem till en senare tidpunkt då ett magiskt trick ska fixa allt. Här och nu gäller! Dessutom är risken stor att jag hittar sätt att skjuta på tidpunkten för den framtida förändringen om jag skapar en sådan. (Sök gärna på one more year syndrome så ser du svårigheten i att försöka få det man vill i livet genom en stor genomgripande förändring.)

Vad är det jag vill?

  • Externt, ungefär = det jag kan köpa: Fler upplevelser. Jag borde orka med en riktigt kul upplevelse per kvartal. 
  • Personligt, i mig själv/med mig själv: 
    • Fysiskt: Bättre (fantastiskt) form. Mer ork. 
    • Psykiskt: Mer ork. Uppskatta vardagen mer med jobb och familjeliv. 
Jag vill hitta ett liv i den här verkligheten som jag med glädje lever 10 år till.

Vad är det som hindrar mig?

Disciplin, ork och tid! Jag har verkligen funderat kring det här ämnet och ifrågasatt mig själv rejält. Det jag vill uppnå är inte orealistiskt. För två år sedan hade målsättning kring exempelvis träning varit i direkt konflikt med någon husrenovering eller någon skjuts av barn. Riktigt så illa är det inte längre, men det är trots det inte lätt att komma närmare det liv jag vill leva.

Men om det jag önskar är realistiskt, är då hindren stora? Nej, det skulle jag inte säga. Faktiskt!

Jag måste ändra mitt sätt att vara, mitt beteende. Helst vill jag göra förändringen i mig själv helt men jag har insett att jag måste ha hjälp av min familj och min sambo. Jag måste bli mer sparsam med min tid och fånga tillfällen på ett annat sätt än idag. Jag måste också jobba med energinivåerna. Ett sätt att lösa detta är att jobba mer med mina vanor. Det måste till fler automatiserade aktiviteter i form av vanor och beteenden för att gå från önskan till handling. Jag skissar på lösningar i stället för att lista hinder men det blir ganska naturligt. När jag försöker skriva vad jag upplever för hinder för att nå dit jag vill så kommer jag inte ifrån att jag upplever mitt eget beteende som största hindret!

Kan jag ta hjälp för att göra det lättare att ni dit jag vill? 

  • Jobba med min sambo: Jag ska se om vi kan skaffa bättre vanor på familjenivå. Men jag ska också se om min sambo kan tillföra mer energi och hjälpa mig inom något område som ligger nära det jag vill göra. 
  • Sluta göra det så jäkla svårt för mig själv: Jag har så svårt att gå på Viktväktarna om jag kan mecka samman något själv. Jag kan inte gå på jobbets lunchträning utan måste gå 13:15 för att köra något konstigt program. Jag lägger sjukt med tid på att läsa om olika aktier osv. 

 

Slutsats - Snudd på målfritt!

 För 2015 gäller alltså för vår familj:
  • Vi ska fortsätta och utveckla vårt minimalistiska varande. Det finns ännu mer bra att hämta där, det är jag helt övertygad om. 
  • Som en del i det så ska vi fortsätta hålla i pengarna, gärna hårdare än idag. Det enda mål vi uttalar inför 2015 är att spara 20 000 kr/mån i aktier eller räntepapper. 

Jag ska:
  • Jobba med mina vanor och beteenden.
I övrigt sätter vi inga mål, åtminstone inget mätbara och specifika, för mig eller vår familj i 2015. Vi ska jobba med oss själva och vårt beteende. Jag tror mycket av resultaten kommer av sig själv då.

Möjligtvis borde jag lyfta upp några mål och aktiviteter för att hålla uppe motivationen och energin. Jag har trots allt reflekterat över det en hel del. Kanske blir det en egen bloggning om det.

Etiketter: , , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida