Jag träffar ibland en tjej på mitt jobb som nästan alltid skjuter in en kommenterar om hur stressigt hon har det. Jag undrar ibland varför.
- Idag åt jag lunchen på cykelsadeln. 5 minuter. Max!
På senare tid har jag börjat undra om hon inte pratar lika mycket, eller mer, till sig själv som till mig. Ja, jag börjar tro att hon ser sin situation som ohållbar och att hon för sig själv pratar om sina skruvade situationerna som terapi.
Normalt sett låter jag hennes kommentarer passera, kanske med ett "oj", "vi har också mycket nu" eller "gud vad jobbigt" som svar, men jag öppnar aldrig upp för någon direkt diskussion. En gång sa jag dock något i stil med:
- Ja, fy fan. Jag ska gå i pension vid 55!
Lite oväntat så reagerade den här stressade och pressade tjejen ganska starkt på mitt påstående.
- Nej, herregud! Nej det skulle jag aldrig kunna göra!
Jag har, eller kanske snarare har haft, samma inställning men har börjat tänka i lite andra banor. Jag tycker det finns två faror med min jobbarkompis inställning:
- Livet och jobbet blir hårt sammanflätade. Inget jobb inget liv.
- Du blir beroende av att jobbet sätter din agenda för dagen och livet.
Kanske är båda punkterna ovan samma sak tycker du, men låt mig då förklara lite mer hur jag tänker.
Den första punkten handlar för mig om socialt sammanhang. Utan jobb så blir du lätt isolerad. Den andra punkten handlar om att du självständigt inte kan styra din tid så att dagen får innehåll och mening. Att inte kunna skapa ett liv på egen hand utan i stället vara beroende på att någon inom ett företag sätter innehåll och tidplan för dagen är en stor begränsning.
Även om jag jobbar till jag dör vid 100 år så finns det en poäng i att inte låta jobbet ta över hela livet utan se till att det finns ett socialt sammanhang utanför jobbet och en agenda som kan fylla din tid när det inte finns något jobb att gå till.
Att skapa sociala kontakter, underhålla och utveckla förmågan till egna initiativ och att ha en uppsättning goda hobbies eller bisysslor är alla förmågor som tar tid att skapa. Några klocka människor tycker man ska se det som sin kontinuerliga utbildning att hela tiden sträva efter ett liv som innebär att arbetet står för en så liten del av den bas som vi som människor behöver för ett gott liv att vi när som klarar oss utan jobbet.
Egentligen handlar detta om att vi som människor måste ta ett ansvar för vårt liv och inte låta jobbet lösa alla våra behov. Det innebär en alldeles för stor risk den dag ditt jobb inte finns längre, men kanske ännu värre är att den lätt skapar en spiral som för tjejen i inledningen.
Vad tänker du utbilda dig i under hösten för att bredda din förmåga utanför jobbet?Etiketter: Beteende, Jobbet