Till sommaren i år så organiserade man om helt utan några av medarbetarnas medverkan och jag blev av med min roll på dagen - åtminstone ville man mer eller mindre sparka ut mig och ett tiotal personer på dagen strax innan semestern. Nu gick inte det utan de flesta av oss är kvar med ganska tunga arbetsuppgifter i oklara roller.
Jag har försökt arbeta med min chef för att hitta ett nytt jobb inom vår ganska stora organisation men det har inte funkat något vidare. Jag har ändå försökt och är ganska nöjd över att jag trots att jag inte inte försökt slätat över situationen hållit en ganska god dialog med den chef jag inte är så förtjust i. Avsikten har hela tiden varit att göra mitt framtida jobb till organisationens problem, inte mitt egna. Jag har på senare tid också fått hjälp av HR och tror att det kan finnas goda möjligheter att hitta ett nytt intressant jobb ganska tidigt under 2015. Jag har också haft en ganska bra höst i min nya odefinierbara roll och hittat rätt med de nya personer som kom in i verksamheten så jag har varit positivare nu i december än jag varit på länge.
Men så just när jag är på väg att lägga 2014 och turbulensen där bakom mig så kör vi ett varv igen. Den här gången drabbas inte jag personligen på samma sätt som innan semestern men personer i min närhet drabbas på samma sätt som jag gjorde förra gången. Dessutom vet vi fortfarande inte riktigt skälen till dom ständiga toppstyrda organisationsförändringarna. Om vårt management vill ändra samma saker som vi som jobbar där så har vi knappast någon konflikt som leder till att stora delar av ledarorganisationen måste bytas ut på sexmånadersbasis. Nu har man ytterligare en grupp av medelålders, främst män, som sitter och undrar över tillvaron under ledigheten. Dessutom börjar min chef som snart varit med om att underkänna samtliga sina anställda - som påstås ibland göra det mot sin vilja - få en helt ohållbar situation.
Som en händelse kom Ingenjörskarriär.se med en artikel i början på december med rubriken "Mellanchefer mår sämst" där man hade en lista med nio punkter man identifierat som typiska missnöjesområden. Jag har lagt till mina kommentarer.
1. Dåligt ledarskap. De här personerna har en gång varit lovande. På grund av dåligt ledarskap från sina chefer har de tappat sugen.
- Det här stämmer på mig och rätt många av mina kamrater. Ingen vill säga att dom tappat sugen men det är många som vilar på steget eller accepterar idioti för man "orkar inte bry sig".
2. Ser inga karriärmöjligheter.
- Det här stämmer på mig. Inte så att jag nödvändigtvis behöver klättra i organisationen utan mer i det faktum att sättet man hanterar sina ledare i vår organisation innebär att jag kommer få kämpa för att hålla mig kvar och inte bli uppsagd verkar det som.
3. Saknar mål och mening med jobbet. Människor som känner att de gör betyder något blir engagerade medarbetare. Men de här tycker inte att det de gör spelar någon roll.
- På dom flesta ställen jag jobbat så får man själv sätta mening och mål vilket är rätt jobbigt men en del i ledarens uppgifter. Problemet är att om detta inte paras med delaktighet och påverkansmöjligheter så är det i princip en "dead end" som inte leder någon vart på sikt. När man insett detta är det bara demoraliserande att sakna mål och mening.
4. Känner sig orättvist behandlade. De tycker att de tvingas jobba orättvist mycket och tror att andra har bättre lön och utsikter.
- Jag jobbar mycket. Jag har bra lön. Som ni förstår är jag väldigt oklar på mina utsikter.
5. De får ingen uppskattning. De känner sig utnyttjade.
- Det är märkligt, men efter IT-yran i början på 2000-talet så har jag som ingenjör nästan alltid arbetat i organisationer som varit ifrågasatta. Måste ni göra det, det är för dyrt, konsulterna ska ut, ... Även om jag själv lyckats bra i dessa omständigheter så är det förvånande att många av de kunskapsintensiva industrier jag jobbat i visar så låg uppskattning för sina anställda.
6. Ingen skulle bry sig om vad de säger. De känner sig hjälplösa, utan stöd.
- Stämmer sjukt bra på mig i dagsläget. Delaktigheten är obefintlig.
7. De är utarbetade. De blir frustrerade av att företaget talar om hur viktig livsbalansen är för att sedan vräka över dem massor av jobb.
8. De tycker företaget fungerar ineffektivt. De tycker att ledningen fattar felaktiga beslut och slösar pengar.
- Det här kopplar till den totala avsaknaden av delaktighet. Skrämmande tydligt på min arbetsplats.
9. Deras speciella särprägel värderas inte. Önskan om mångfald är bara prat.
- Jag har tidigare haft en chef som jag tycker var bra på att tillvarata individernas speciella egenskap i gruppen så jag kan inte riktigt hålla med om detta för egen del, men visst är det uppenbart att det finns en speciell typ av särprägel i vårt företag, nämligen "kvinna".
Just min situation hos min arbetsgivare var ett av skälen till att bloggen kom till och att den är anonym. Känslan av att vara beroende av min arbetsgivare på det sätt som vi är idag i vår familj är ett av de tyngst vägande skälen till att vi försöker skapa oss en egen finansiell bas för vårt liv genom en stor del sparande. Som ni ser så i listan ovan så är jag långt ifrån ensam i min situation idag och det är slående hur många av dom amerikanska bloggare så som Mr. Money Mustache som faktiskt är ingenjörer och verkat i stora bolag. I samma typ av miljö har också Dilbert sin hemvist. Jag tror inte det är en slump. Det finns till och med de som påstår att ingenjörskarriären är att jämföra med den som de flesta idrottsmän har. Ingenjören kan börja tjäna bra snabbt efter sin utbildning men "toppar ut" kring 45-års ålder.
För tydlighets skull ska jag väl notera att ovanstående inlägg inte ska tolkas som att jag är kritisk till alla förändringar det företag jag jobbar i gör just nu. Jag har försökt fokusera på min upplevda situation.
Hela artikeln där jag hämtat den numrerade listan ovan, hittar ni här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar