Har du ändrat ditt beteende? Varför?

Om jag ser tillbaka på mitt liv som vuxen från 20-årsåldern fram till idag så finns det tydliga trender men det finns också en rad händelser och förlopp som kanske inte sätter så stora avtryck över lång sikt men som är påtagliga just då det sker. I praktiken spelar det nog inte så stor roll; både trender, alltså långsamma skiftningar över tid och händelser gör ju dig och mig till det vi är i detta nu, men jag kommer använda trender och händelser för att beskriva varför jag tycker och tänker som jag gör idag.

Trender
Efter många år på universitet så började jag jobba medan min sambo började plugga. Vi hade under många år levt sparsamt och fortsatte göra det i och med att min sambo inte tog några studielån. Men efter något år så tyckte vi det var för tråkigt. Framför allt så såg vi framför oss att vi skulle köpa boende och studielånen kunde få vara en del i den totala finansieringen. Ganska snart hade vi större lägenhet och nästan ny bil. Inkomsterna ökade snabbt och det var lätt att få nya jobb såväl inom företaget man var på som på nya företag.

Det var tydligt att även om vi inte var rika så bjöd livet på många möjligheter och det var så vi närmade oss det mesta. Vi köpte stort hus med stora biytor för att ha möjligheter. Att det innebar bilberoende och gav oss pendlingstid varje dag gjorde inget. Man kunde ju kanske pendla på motorcykel. En möjlighet.

Jag gjorde karriärval som tog mig bort från rent ingenjörsarbete till mer övergripande funktioner. Mer management och mer teknik. Dels för att det passar mig och dels för att jag på något sett tyckte det var lockande.

Efter fem-sex år började vi se tecken och i och med vårt första barn - cirka åtta till tio år efter vi började jobba - så blev det ganska uppenbart att synen på möjligheter och karriär ändrades. Möjligheter var nu i mångt och mycket måsten. De möjligheter som faktiskt fanns togs sällan och prylar så som motorcyklar, kläder och träningsutrustning stod mer som symboler för den man ville vara än den man var.

Jag hade mycket att göra med högre management i det företag jag jobbade i. Vad jag såg där var mest feta frustrerade och ofta utbrända sjuka män. Knappast det jag strävade efter.

Ekonomiskt så minskade snarare lönen, visst vi hade liten löneutveckling, men barnen gjorde att inkomsten minskade. Kostnaderna ökade dock hela tiden. Alla möjligheter med hus och bil drog pengar varje månad. Barn och familjeliv ökade på kostnaderna ytterligare.

Händelser
Jag har haft några dåliga år på jobbet. Jag har tagit stort ansvar men tycker inte jag fått cred för det. Det kan jag kanske leva med men sedan gick det från bad-to-worse när jag bytte jobb. Extrem arbetsbelastning, en mycket märklig chef och en fullständigt oduglig projektledare. På det tillfälliga lokaler som gjorde de flesta av oss vansinniga.

Det gick inte att lyckas med något. Jag kunde inte sitta och jobba med mitt för jag blev störd hela tiden och hann inte med. Jag kunde inte lösa några projektfrågor med projektledaren och min chef var åtminstone svårjobbad om än inte helt omöjlig.

Byt jobb, säger du! Visst men vet du hur mycket tid det tar? Vad hittar du för referenser i en miljö där du har svårt att prestera? Vet du hur svårt det är att byta jobb när man är högavlönad managementperson över 45 i en mindre stad? Räkna med ett år, minst!

Nu har det här klingat av relativt mycket då vi fått nya lokaler och man rent arbetsmiljömässigt var tvungen att göra förändringar i organisationen för att människor blev sjuka. Men beroendet till en så idiotisk miljö som jag hade - och fortfarande har - till min arbetsgivare är något jag vill bort ifrån.

Vad blev det av det här?
Jag har insett att det är svårt att nå dit man vill om man stävar efter mer. Mer pengar, finare titel, häftigare bil eller högre lön.

Det här är inte en "gräset är inte grönare på andra sidan" reflektion. Det hade det varit om man kunde likna min och många andras situation med valet av sambo/man/fru. Om man byter partner och inte blir lyckligare så kan man säga "gräset är inte grönare på andra sidan". För mig handlar det mer om att flera fruar inte är bättre än en, eller kanske ingen. Jag hävdar till och med - om man fortsätter liknelsen - att strävan efter och faktiska tillskott av allt fler fruar gör situationen sämre alldeles oavsett vilken fru man lägger till.

Än så länge har det varit väldigt belönande att lära sig vara nöjd med mindre. Det paradoxala i det är att ju mer man tjänar och ju större krav man har ju större vinst har man i att sänka sina krav.

Har det hänt dig något som gjort att du ändrat din inställning till sparande, prylar, karriär och tid.

Etiketter:

Onkel Toms stuga: Har du ändrat ditt beteende? Varför?

lördag 29 november 2014

Har du ändrat ditt beteende? Varför?

Om jag ser tillbaka på mitt liv som vuxen från 20-årsåldern fram till idag så finns det tydliga trender men det finns också en rad händelser och förlopp som kanske inte sätter så stora avtryck över lång sikt men som är påtagliga just då det sker. I praktiken spelar det nog inte så stor roll; både trender, alltså långsamma skiftningar över tid och händelser gör ju dig och mig till det vi är i detta nu, men jag kommer använda trender och händelser för att beskriva varför jag tycker och tänker som jag gör idag.

Trender
Efter många år på universitet så började jag jobba medan min sambo började plugga. Vi hade under många år levt sparsamt och fortsatte göra det i och med att min sambo inte tog några studielån. Men efter något år så tyckte vi det var för tråkigt. Framför allt så såg vi framför oss att vi skulle köpa boende och studielånen kunde få vara en del i den totala finansieringen. Ganska snart hade vi större lägenhet och nästan ny bil. Inkomsterna ökade snabbt och det var lätt att få nya jobb såväl inom företaget man var på som på nya företag.

Det var tydligt att även om vi inte var rika så bjöd livet på många möjligheter och det var så vi närmade oss det mesta. Vi köpte stort hus med stora biytor för att ha möjligheter. Att det innebar bilberoende och gav oss pendlingstid varje dag gjorde inget. Man kunde ju kanske pendla på motorcykel. En möjlighet.

Jag gjorde karriärval som tog mig bort från rent ingenjörsarbete till mer övergripande funktioner. Mer management och mer teknik. Dels för att det passar mig och dels för att jag på något sett tyckte det var lockande.

Efter fem-sex år började vi se tecken och i och med vårt första barn - cirka åtta till tio år efter vi började jobba - så blev det ganska uppenbart att synen på möjligheter och karriär ändrades. Möjligheter var nu i mångt och mycket måsten. De möjligheter som faktiskt fanns togs sällan och prylar så som motorcyklar, kläder och träningsutrustning stod mer som symboler för den man ville vara än den man var.

Jag hade mycket att göra med högre management i det företag jag jobbade i. Vad jag såg där var mest feta frustrerade och ofta utbrända sjuka män. Knappast det jag strävade efter.

Ekonomiskt så minskade snarare lönen, visst vi hade liten löneutveckling, men barnen gjorde att inkomsten minskade. Kostnaderna ökade dock hela tiden. Alla möjligheter med hus och bil drog pengar varje månad. Barn och familjeliv ökade på kostnaderna ytterligare.

Händelser
Jag har haft några dåliga år på jobbet. Jag har tagit stort ansvar men tycker inte jag fått cred för det. Det kan jag kanske leva med men sedan gick det från bad-to-worse när jag bytte jobb. Extrem arbetsbelastning, en mycket märklig chef och en fullständigt oduglig projektledare. På det tillfälliga lokaler som gjorde de flesta av oss vansinniga.

Det gick inte att lyckas med något. Jag kunde inte sitta och jobba med mitt för jag blev störd hela tiden och hann inte med. Jag kunde inte lösa några projektfrågor med projektledaren och min chef var åtminstone svårjobbad om än inte helt omöjlig.

Byt jobb, säger du! Visst men vet du hur mycket tid det tar? Vad hittar du för referenser i en miljö där du har svårt att prestera? Vet du hur svårt det är att byta jobb när man är högavlönad managementperson över 45 i en mindre stad? Räkna med ett år, minst!

Nu har det här klingat av relativt mycket då vi fått nya lokaler och man rent arbetsmiljömässigt var tvungen att göra förändringar i organisationen för att människor blev sjuka. Men beroendet till en så idiotisk miljö som jag hade - och fortfarande har - till min arbetsgivare är något jag vill bort ifrån.

Vad blev det av det här?
Jag har insett att det är svårt att nå dit man vill om man stävar efter mer. Mer pengar, finare titel, häftigare bil eller högre lön.

Det här är inte en "gräset är inte grönare på andra sidan" reflektion. Det hade det varit om man kunde likna min och många andras situation med valet av sambo/man/fru. Om man byter partner och inte blir lyckligare så kan man säga "gräset är inte grönare på andra sidan". För mig handlar det mer om att flera fruar inte är bättre än en, eller kanske ingen. Jag hävdar till och med - om man fortsätter liknelsen - att strävan efter och faktiska tillskott av allt fler fruar gör situationen sämre alldeles oavsett vilken fru man lägger till.

Än så länge har det varit väldigt belönande att lära sig vara nöjd med mindre. Det paradoxala i det är att ju mer man tjänar och ju större krav man har ju större vinst har man i att sänka sina krav.

Har det hänt dig något som gjort att du ändrat din inställning till sparande, prylar, karriär och tid.

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida