Törs du det?

- Törs du det?

Ja, det var frågan från den duktiga tjejen som lever ett liv med nybygge på landet, bilar och barn. Ett perfekt liv kan man tycka. Hon och jag pratade om vad jag skulle göra efter företagets omorganisation där jag i oordningen som råder tackat nej till ett "erbjudande", eller som jag tyckte det presenterades: nu har vi tänkt konstigt och du behöver fixa det uppmaning.

- Törs du det?

Jag vill bli en fri man. Tror du den duktiga tjejen känner sig fri? Jag förstår helt hur hon tänker ur sitt eget perspektiv och också var jag hamnar med mitt val, men jag kan inte styra mitt arbetsliv - jag kan ha längre kvar att jobba än jag har jobbat fram till idag - utifrån rädsla.

- Törs du det?

En så rimlig tanke när allt hänger på en tråd. Duktiga tjejen lever med en man som tjänar minst lika bra som hon och tillsammans tjänar dom nog bland de 2-3% av befolkningen som tjänar bäst i regionen. Måste allt då hänga på en tråd?

- Törs du det?

Jag tror aldrig min farsa tänkt den tanken på ett jobb. I synnerhet inte när han bara sagt att han tror att man kan använda hans kompetens bättre. Varför skulle jag och mina kamrater med massa högskolepoäng och inkomster min gamla farsa knappt kan greppa styras av tre ord som inte ligger många steg från rent tvång i någon form av motivationstrappa.

Jag undrar om vi är bra människor och medarbetare när den tanke som ligger närmast i en diskussion är:

- Törs du det?

- Tror du det?